Nu skall hela rasket rivas . . .

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är spännande att människor i närområdet vet vem jag är och kommer med önskemål om vad jag skall blogga om. De sista dagarna har det gällt om jag vet något om det hus där tidigare den mycket populära pizzerian Spader Dam låg. Nu är fastigheten i gripklorna på en effektiv grävskopa. Här skall ett nytt hus med bostadsrättslägenheter växa upp. Vad har detta hus varit med om tidigare? Jag har inte varit på Stadsbyggnadskontoret och grävt i fastighetens förflutna. Här skildrar jag bara mina egna minnen av huset.

 

Min familj, som bestod av mamma, pappa och två barn, flyttade sommaren 1967 in i en villa tvärs över gatan till det nu rivna huset. Vi var nykomlingar från vårt lands framsida Göteborg och hade bott ett par år i Tunisien. När det gällde livsmedel uppskattade vi att paret Gustavsson hade en speceriaffär där det också gick att köpa middagsmat. Jag jobbade heltid med övertimmar som lärare i grundskolan och gillade att det gick snabbt att få fram middagsmat. Tyvärr fanns inte det som vår dotter gillade mest, nämligen leverpastej. I Tunisien var det en förbjuden maträtt och en smörgås med leverpastej var för henne Europa. I Tunisien hade hon av grannflickorna lärt sig dansa magdans. En dag gjorde hon detta när jag skickade henne till Gustix för att handla ett paket smör. Hennes uppträdande blev inte uppskattat. Dottern insåg snabbt att magdans var inget man sysslade med i gatans speceriaffär så detta blev hennes första och sista uppträdande. Magdans ingick inte i skolans gymnastiklektioner så hon glömde snabbt bort hur det gick att styra magens muskler för att åstadkomma rytmiska rullningar.

 

Barnen kallade speceriaffären för GustIx och i vårt kvarter låg deras älskade Tobix, som ägdes av Hjördis. Hjördis var ungefär 50 år och hon sålde tobaksvaror, godis, läskedrycker, serietidningar och strumpbyxor i storförpackning. Jag var inte ensam om att arbeta som lärare i området. På den tiden var lärarinneuniformen veckad kjol, blus och kofta. Skolbänkarnas ben var gammaldags med mycket flisor och det dagliga bekymret var att maskorna rände iväg på strumpbyxorna. Hemma hamnade de i soppåsen och ett par slitna långbyxor åkte på. Efter ett par arbetsdagar dagar kilade jag till Hjördis i Tobix och köpte en ny förpackning. Det brukade gå åt en förpackning varje vecka.

 

Hjördis på Tobix kom att bli något av en vicemamma för mina barn. De gick efter skolan direkt till Tobix och köpte serietidningar och något att dricka. Hjördis hade ställt fram stolar till dem och jag kom överens med henne att varje lördag betalade jag för det barnen hade köpt. Sonen slukläste Fantomen och Stålmannen medan dottern föredrog tidningar som handlade om indianflickor. Båda gillade Kalle Anka. Vid middagsbordet fick jag sedan veta allt om röd kryptonit och hur man odlade majs på den amerikanska prärien innan de vita kom och förstörde idyllen.

 

Allt har en baksida. Barnen skaffade sig ett stort ordförråd, som de sedan använde sig av i det dagliga livet i skolan. En dag skulle min son, som då gick i årskurs fyra, redogöra för ett grupparbete. Lärarens syrliga kommentar ar att han använde för svåra ord. Sonen blev förbryllad och svarade efter några sekunders betänketid att hans pappa förstod vad han sa så därför borde magistern bekväma sig att lära sig begripa vad han sa. Detta svar uppskattades inte av magistern, som dessutom var handledare på lärarhögskolan och hade blivande lärare som åhörare.

 

En dag tog Hjördis kontakt med mig. Barnen hade hittat vuxenmagasinet ”En rolig halvtimme” och undrade om detta var lämplig litteratur. Jag utgick ifrån att här fanns utmärkta ord för skolgårdens viskningar om ett förbjudet sexualliv och tyckte att detta gick bra. Hemma förmanade jag barnen att inte ta med sig tidningarna till skolan. Det räckte med att de läste dem hemma. Sonen bläddrade förstrött i tidningen och tyckte att innehållet var utomordentligt fånigt.

 

Det blev pedagogdag och vi visste inte vad vi skulle göra med barnen. En heldag hos Hjördis i Tobix var inte att tänka på. Alltså skulle jag sätta fram frukost åt dem, ge dem pengar till tunnelbanan och sedan skulle de åka till pappas jobb vid Telefonplan. På den tiden disponerade pappa ett stort kontor med sammanträdesbord. Barnen hade fått veta att de inte fick fara runt och föra oväsen utan att de skulle ta med sig något att läsa. Innan de klev iväg tittade de in hos Hjördis på Tobix. De enda nyutkomna tidningarna var ”En rolig halvtimme” och Kalle Anka.

 

Pappa skulle ha sammanträde och arbetskamraterna passerade barnen. En av de manliga besökarna upptäckte vad barnen läste och höjde på ögonbrynen. När sammanträdet var slut sa han några ord till pappa och undrade vad som egentligen lästes hemma hos oss. Pappa svarade att det kunde vara en tillgång att kunna de vanligaste runda orden, vilket besökaren höll med om. Sonen hade hört samtalet, reste sig upp och bugade sig inför besökaren.
”Varsågod, här får du. Tidningen är tråkig.”

 

Den tredje affären var Elix, som låg vägg i vägg med Tobix. Hit skickade jag barnen att köpa glödlampor och proppar, vilket förde med sig att de lärde sig elementär elektronik. Ägaren var ganska butter så där hände inget spännande.

 

Två år efter det att vi hade bosatt oss på Hägerstensvägen började affärsverksamheten i våra kvarter att minska. Detta berodde på att Obs hade startat sin första stormarknad i Masmo. Här var utbudet av livsmedel större och insprängt mellan tvättmedel och toappper fanns en hylla med häften med Asterix och Tintin. Vi köpte ett nytt och större kylskåp och for med bilen varje lördag till Obs. Priserna var lägre och utbudet av varorna var betydligt större. Det dottern uppskattade mest var falukorv och leverpastej. Dessutom var det ett tjatande på fredagarna om mer Asterix och mer Tintin. Gustix förde en tynande tillvaro och så småningom insåg paret Gustavsson att det bäste de kunde göra var att avveckla verksamheten. Nu hade flera i området blivit gamla och behövde hemtjänst. Gustix förvandlades till hemtjänstens lokalkontor tills svenskarna insåg att pizza var en trevlig maträtt. Efter ett par ägarbyten kom Spader Dam, som snabbt blev känd för goda pizzor och utsökta kebabrullar.

 

Ekix gav snart upp och den enda kvarvarande var Tobix, som fortfarande sålde strumpbyxor i storförpackning. Denna verksamhet började föra en tynande tillvaro. De oskrivna reglerna om lärarinnornas kjoluniform började höra till en förgången och konservativ livsstil. Nu blev det välsittande långbyxor som gällde och sådana gick att köpa på Obs. Dessa saknade ett märke på bakfickan, vilket förde med sig att det blev ett outtalat krav att köpa sina långbyxor i en modeaffär i kvarteren runt Hötorget.

 

Dråpslaget för Tobix kom när huset bytte ägare. Nu skulle affärerna läggas ner och husets skulle byggas om och innehålla flera lägenheter.

 

Vi var många som sörjde Hjördis i Tobix. Gustix är det knappt någon som minns och Elix är jag kanske den enda som har ett svagt minne av. Huset är snyggt och få som passerar inser vilken social roll tanten i tobaksaffären spelade i området. Hon fanns här innan vi hade fritidshem för lågstadiebarn och mystimmar för mellanstadiebarn i Mälarhöjdens kyrka.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En tanke på “Nu skall hela rasket rivas . . .

  1. Hej, tack för din bloggar! Bodde ni då i 299an? Ser ut som det varit en affär också. Vi bor på Hjortbergsvägen och jag undrar om du var förbi affären på Stenborgsvägen någon gång. Troligen en mjölkaffär.
    Tack,Klas

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s