Nils Quensel – Franciscus i regeringen

St. Francis. Sacro Speco at Subiaco. c.1224 or 1228

Den helige Fransiscus dag infaller den 4 oktober och i vårt land firas detta medeltida helgon genom att äta och bjuda på kanelbullar. Detta var inte en typ av bröd, som hörde till vardagen i det medeltida Italien. Vid sjön Trekanten har jag sett att både barn och vuxna matar gräsänder med torra och överblivna kanelbullar. Detta är något som detta helgon skulle uppskatta, om han som en ängel kom ner från sin himmel.

 
Jag har hittat en bild på den helige Franciscus på nätet. Målningen finns i en kyrka i den lilla italienska staden Subiaci i provinsen Lanzio. När jag tittar närmare på denna bild upptäcker jag likheter med Nils Quensel, som har kallats för Franciscus i den svenska regeringen. Nils Quensel var en framstående jurist och var medlem i den svenska regeringen från sommaren 1936 och sedan i ett par omgångar till hösten 1951.

 

Nils Quensel brukade ta sig an de utslagna i samhället. Innan dessa människor fick en slant brukade Nils Quensel prata med dem och när han hade möjlighet hjälpte han de arbetslösa att få ett jobb. Jag brukar säga att han gjorde det diakoner gör idag. Detta oavlönade arbete var det ingen som förstod. Nils Quensel utsattes i början av 1950-talet för en förtalskampanj och trots att det inte fanns någon grund för anklagelserna lämnade han regeringen. Han var konsultativt stadsråd, arbetade med juridiska frågor och saknade partibeteckning.

 

Nils Quensel var stor djurvän och levde i en gammaldags lägenhet tillsammans med en hushållerska och sin katt Muffi. Några kvinnor utöver de som fanns i släkten existerade inte för honom.

Nils_Quensel_-_Sveriges_styresmän

 

Nils Quensel var konservativ och avskydde både nazismen och kommunismen. I början av det andra världskriget engagerade han sig i den hemliga Sigtunagruppen, som leddes av Manfred Björkqvist. Här härskade tystnadsplikt. Gruppens målsättning var att ta reda på vilka svenskar som var nazister och försöka förhindra att de spridde ut sina tankar. De hade kontakt med den tyska motståndsrörelsen och bjöd in representanter att tala i Sigtunastiftelsen. Gruppen hade en protestantisk-kristen inriktning.

I utkanten av denna grupp fanns läkaren Israel Holmgren. Han hade specialiserat sig på infektionssjukdomar och var professor vid Karolinska sjukhuset i detta ämne. Israel Holmgren hade gästföreläst både i Tyskland och Ryssland och besökt olika sjukhus i dessa länder. Han lyckades få flera glimtar bakom kulisserna och insåg snabbt att i dessa länder pågick förföljelser av oliktänkande. År 1936 var det dags för pensionering och nu började Israel Holmgren en ny karriär inom politiken. Det var att i form av föreläsningar, torgmöten och i flygblad upplysa det svenska folket om vad nazismen stod för. Det var folkmord på bland annat judar och politiska motståndare till nazismen. Han skrev år 1942 en bok om nazismens helvete. Boken togs i beslag och Israel Holmgren dömdes till ett två månaders långt fängelsestraff.

 

Det fanns många nazister i Stockholm och de började hota Israel Holmgren till livet. Han tog då kontakt med polisen och fick tillstånd att i kavajfickan förvara en revolver. Han var eftersökt som husläkare och det var säkert inga patienter som anade vad doktorn hade med sig. Pistolen kom aldrig till användning. Allt detta finns utförligt skildrat i Israel Holmgrens självbiografi.

 

Nils Quensel satt i regeringen och var mycket försiktigare än Israel Holmgren. Han träffade regelbundet utrikesminister Christian Günther och diskuterade då hur den svenska lagstiftningen skulle anpassas till de krigförande ländernas krav. Stockholm var under krigsåren den stad i Europa där många länder hade spioncentraler. Israel Holmgren var antagligen inte den ende som kände sig hotad av Gestapo eller den ryska hemliga polisen. I början av år 1944 skärptes lagstiftningen, vilket innebar att det blev straffbart för privatspanare att i hemlighet ta reda på vilka som svenskar och utlänningar, som var spioner för de krigförande länderna. I samband med detta ville utrikesministern samtala med Nils Quensel.

 

Christian Günther kände till Sigtunagruppen och visste att gruppens medlemmar kontrollerade mycket av vad tjänstemännen på de tyska och ryska legationerna sysslade med. Enligt den nya strafflagen var detta straffbart. Christian Günther menade att Sigtunagruppen kunde fortsätta med sin verksamhet under förutsättning att han fick veta om något allvarligt höll på att hända. Nils Quensel kunde senare påpeka att det hörde till ovanligheterna att en utrikesminister uppmuntrade till lagbrott.

 

Kriget tog slut och samlingsregeringen avlöstes av en socialdemokratisk regering med Per-Albin Hansson som statsminister. Nils Quensel fick stanna kvar som en politiskt oberoende minister med kyrkofrågor som sitt arbetsområde. Ny utrikesminister blev Östen Undén, som i likhet med Nils Quensel var välutbildad jurist. Han var socialist.

Hösten 1945 märktes det tydligt i regeringen att Nils Qunsel tänkte på ett annorlunda sätt än socialdemokraterna. Speciellt gällde detta baltutlämningen. I krigets slutskede strömmade ryska trupper in i de baltiska staterna och många blev skrämda och flydde över Östersjön till vårt land. Bland dessa fanns ungefär 2500 tyska soldater och 167 från de baltiska staterna. Balterna krävde att få politisk asyl i vårt land och hävdade att de hade tvångsrekryterats av Tyskland. Hösten 1945 krävde Ryssland att dessa skulle klassas som krigsfångar och alltså skickas till Ryssland. Balterna blev förtvivlade och hotade att begå självmord. De litade inte på löften om god behandling i Ryssland.

 

När det blev känt att balterna skulle utlämnas blev det folkstorm och demonstrationer. Kung Gustav V skrev ett personligt brev till Josef Stalin och bad att balterna skulle få stanna kvar i vårt land. Några tidningar stödde helhjärtat utlämningen och bland dessa fanns Arbetaren och Ny Dag.

 

Det blev som regeringen ville. Balterna utlämnades till Ryssland. Nils Quensel konstaterade att justitieminister Herman Zetterberg och han själv var de enda som reserverade sig mot beslutet om utvisningen. Nils Quensel lär efter beslutet ha sagt
”Vi kommer att få blod på våra händer”

 

Nils Quensel avled den 16 november 1971 och fick inte uppleva att den svenska regeringen under Carl Bildts ledning bad balterna om ursäkt för utlämningen. Kungen tog emot 40 överlevande och utrikesminister Margareta af Ugglas sa att beslutet var överilat och felaktigt.

Inspiration till denna blogg har jag förutom de tidigare nämnda böckerna fått ur Birgitta Rengmyr-Lövgren : ”Franciscus i den svenska regeringen” och Henrik Arnstad : ”Spelaren Christian Günther”. Bilden på Nils Quensel kommer från en förteckning över regeringsmedlemmarna år 1937, fotograf okänd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s