Midsommarkransens krog

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Alla, som numera står vid Nioörtsvägen och tittar på gatans hus från 1980-talet, har svårt att föreställa sig hur det var att leva här i början av 1800-talet. Då, precis som nu, är här en vägkorsning. Södertäljevägen stötte samman med vägen från Liseberg och Brännkyrka kyrka med Södertäljevägen. Idag brusar bilar fram på vägen till Södertälje och under den finns en gångtunnel till Västberga Allé, som är ett nytt namn på den gamla vägen. I denna korsning borde det ha varit en lönande affär att öppna en krog.

Det vilar något romantiskt över ordet Midsommarkransen och krogen har fångat folkfantasin. Kanske var det här över en tennmugg fylld med skummande öl som forna tiders ungdomar såg varandra för första gången. Nu har jag med hjälp av Brännkyrka sockens husförhörslängder stigit rakt in de boende på krogens bistra verklighet.

Det vanliga var att husförhören hölls på de större gårdarna och att det i samband med husförhören bjuds på mat och brännvin. Midsommarkransen hörde till Hägerstens rote och vid det första husförhöret var alla från Midsommarkransens krog närvarande.

 

Husförhörslängderna börjades föras år 1772. Det märkliga är att prästen förde anteckningar i marginalen om sådant som har hänt tidigare. Krögare Landström flyttade in redan är 1764 och är 1772 var han gift med Maja och hade tre döttrar. I hushållet ingick också hans svärmor samt två drängar och en piga. Krögaren, hans hustru och pigan var läskunniga.

Krögare Landström och hans familj stannade kvar på krogen i knappt 20 år. Flickorna blev vuxna och lämnade hemmet och krögaren och hans hustru flyttade till Stenkrogen och svärmodern till Västertorp.

I början på 1800-talet övertog krögare Lundström verksamheten- Han var gift och hade inga barn. I krogen bodde också skräddare Peter Holmgren med tre barn. Enligt Årstafruns dagbok kunde man sitta på krogen och supa sig full långt in på natten. Detta var inte speciellt konstigt. Vintrarna var så kalla att kråkorna, som nattetid slagit sin ner på taket till Årsta gård, frös fast i snön och på morgonen var de döda. Då var det skönt att på kvällarna söka sig till krogen för värme och någon att prata med. I detta krogbuller härdade inte skräddaren ut utan flyttade till den närbelägna gården Gibraltar. På krogen bodde också en kusk med hustru. Detta par var de enda på krogen som kunde läsa.

Det skvallrades mycket om krögare Lundström och hans hustru. Hustrun hade år 1803 kontakter med ortens kvinnliga tjuvar och hon sålde sedan tjuvgodset vidare. Den viktigaste varan i denna handel var mjöl. Detta finns utförligt skildrat i Årstafruns dagbok.

I Årstafruns dagbok från 1814 finns en skildring från julfirandet. Årstafrun var i köket och höll ett öga på matlagningen. Det var jul och senare på dagen skulle en av drängarna fara till Fattigstugan och lämna gåvorna. När det blev dags att åka vägrade drängen att göra detta. Han ansåg att han hade rätt att vara ledig på julafton. Nu fick pigan fara tillsammans med en dräng från granngården. Om de denna mörka kväll kom fram till Fattighuset fick Årstafrun då inte veta. Pigan och drängen hade stannat till vid Midsommarkransens krog och supit sig så fulla att de knappt kunde stå på benen. Någon julotta blev det inte tal om. Pigan var på juldagen rasande, svor och bar sig illa åt. Mamsellen grät och Årstafrun suckade.

Det fanns flera krogar kring vägen till Södertälje och Liljeholmens värdshus fanns i närheten. Kunderna uteblev i husförhörslängden för åren 1815 till 1820 skildras Midsommarkransens krog som ett annex till fattighuset. Här bodde inhysehjon i olika åldrar och också en före detta sergeant. Mitt intryck är att huset var slitet och att arrendatorerna hade svårt att betala arrendeavgiften till ägaren av Hägerstens gård. Allt ändrades i slutet av 1850-talet. Då kom järnvägen till bygden och det blev ont om bostäder. År 1861 övertog instrumentmakare Nils Sylov arrendekontraktet. Huset fylldes av läskunnigt folk med yrken som arbetare, timmermän, karamelltillverkare och färgare.

En ny tid hade kommit med nya yrken. Fattighjonen fanns kvar och de var ett bekymmer för sockenstämman. Det gällde att hitta en bostad för alla dessa. Hoppet fanns att hjonen skulle kunna få arbete inom järnvägen. Problemet var folkets längtan efter brännvin. Hur skulle man skapa en välmående Brännkyrka socken där alla skulle kunna försörja sig? Gick det att stoppa försäljningen av brännvin och stänga alla krogar?

Hösten 1908 tog sockenstämman ett drastiskt beslut. Det blev förbjudet att sälja brännvin, öl och vin. Krogarna längs landsvägen till Södertälje måste stängas. Nästa förändring skedde nyåret 1913 när Brännkyrka socken blev en del av Stockholm. Nu kunde till nykterhetsföreningarnas stora förtret brännvinet börja ett nytt segertåg och som en glupsk drake sluka alla som inte var på sin vakt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s