Magnus Sahlstedt – hovpredikant och prost i Stora Tuna

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En av Stockholms äldsta träbyggnader är den röda klockstapeln på Johannes kyrkogård. Den uppfördes år 1692 på en pestkyrkogård högst upp på Brunkebergsåsen. Området skildrades trots klockringningar och böner som en plats som drog till sig spöken och vålnader. Det var ingen lätt uppgift att tjänstgöra om präst i detta område och ett par år under den tid Karl XII vistades i Turkiet vikarierade Magnus Sahlstedt på denna tjänst. Idag är han bortglömd utom i Stora Tuna i Borlänge där han senare blev kyrkoherde.
De allra flesta vet inte idag vem Magnus Sahlstedt var trots att han var en känd profil på Stockholms gator under de år som Arvid Horn hade hand om regeringskansliet. Magnus Sahlstedt tjänstgjorde både som huspredikant och själasörjare hos Arvid Horn och lånades efter prästvigningen ut som extra präst till Jakob och Johannes församling. Detta berodde på att kyrkoherden i denna församling var gammal och sjuk och inte orkade med sitt arbete.

Magnus Sahlstedt prästvigdes år 1711. Under studierna i Uppsala hade han specialiserat sig på orientaliska språk och på judarnas äldsta historia. Hans första tjänst var att bli huspräst hos Arvid Horn och hans förmögna och politiskt inflytelserika hustru Margareta Gyllenstierna. Hon ägde flera gods och också en stor fastighet i Stockholm. Det ingick i en husprästs arbetsområde att varje söndag predika för familjen och deras anställda. Detta var en uppgift som Magnus Sahlstedt tyckte om och han la ner stor möda på sina predikningar. Det hörde till att bjuda in gäster till dessa gudstjänster och snart blev Magnus Sahlstedt känd som en skicklig uttolkare av Guds ord.

Tiderna var oroliga, kung Karl XII fanns i Bender i Turkiet med spillran av sin armé och den svenska hären hade efter slaget i Poltava förts som fångar till Ryssland. Många soldater och officerare hade stupat. I Stockholm spirade oro. Peter den Store hade rustat upp den ryska flottan och när som helst kunde man vänta på ett anfall riktat mot den svenska kusten. Nu måste det skapas nya trupper med officerare, soldater och en fältpräst med status som kunglig hovpredikant. Ansvarig för detta arbete blev Cal Gustav Bielke. Han letade på flera ställen och ett av dessa var huspredikningarna hemma hos Arvid Horn och hans hustru. Här hittade han den blivande fältprästen och skickade omedelbart ett kurirbrev till Karl XII med begäran att få Magnus Sahlstedt utsedd till hovpredikant.
Det var viktigt med den andliga vården vid förberedelserna för ett anfallskrig. Varje morgon skulle prästen samla soldaterna till korum, han skulle samtala om krig och Guds vilja när det gällde att försvara fosterlandet. Varje söndag var det gudstjänst och fyra gånger om året skriftermål med nattvardsgång. Det hände att officerare sökte upp prästen för enskilda samtal om krig och fred. Prästen hade då tystnadsplikt.

1714 kom beskedet från Karl XII att Magnus Sahlstedt hade utnämnts till hovpredikant. Detta innebar bland annat att han behövdes i Stockholm för att vägleda prinsessan Ulrika Eleonora. Kungen hade givit sitt tillstånd till att hon fick gifta sig med arvprins Fredrik av Hessen. Problemet var att arvprinsen var kalvinist. Kalvinismen var en annan gren av i protestantismen och skilde sig på flera punkter från lutherdomen. Vi vet inte vilka frågor prinsessan ställde till hovpredikanten, bara att prinsessan fick förtroende för Magnus Sahlstedt. Mycket ändrades i december 1715 när Karl XII kom tillbaka till Sverige och bosatte sig i Lund. Skulle det äntligen bli fred?

Freden kom inte. Karl XII hade beslutat sig för ett fälttåg till Norge och han önskade att Magnus Sahlstedt skulle följa med. Andra i truppen var arvprins Fredrik av Hessen, som nu hade gift sig och blivit svåger till Karl XII, och också hertig Karl Fredrik av Holstein. Hertig Karl Fredrik var systerson till Karl XII och en tänkbar arvtagare till den svenska kungatronen. Det ingick även några officerare med erfarenheter från slaget vid Poltava och kungens dramatiska flykt från Bender. Helt ny i gruppen var den franske ingenjörsofficeren André Sicre, som var adjutant åt Fredrik av Hessen.

Kriget i Norge blev bekymmersamt och svenskarna stötte på oväntat motstånd. Karl XII beslöt sig hösten 1718 att inta fästningen Fredriksten och André Sicre fick i uppgift att konstruera löpgravarna runt fästningen. Allt grävarbete utfördes under nätterna.

Den 30 november inföll första söndagen i advent och Magnus Sahlstedt ansvarade för både högmässa och aftonsång. Kungen deltog i både gudstjänsterna och på kvällen när det blivit mörkt gick han för att inspektera löpgravarna. Ett vittne berättade att ha sparkade undan jord i vallen och hålen, som uppstod använde ha som trappsteg för att komma högre upp för att kunna se bättre. Då hördes ett skott. Det hade träffat kungen tinning och han föll ner död. André Sicre rusade fram, slet av sig peruken och la den över kungens ansikte. Efter detta bar sex soldater ner den döde kungen till högkvarteret i Tistedalen. Nu blev det bråda tider. Någon måste rida till Stockholm och berätta för prinsessan Ulrika Eleonora om att kungen var död och kungens kropp måste forslas till Stockholm för jordfästning i Riddarholmskyrkan. Samtidigt som detta skedde samlade arvfursten Fredrik sina närmaste vänner i sitt tält för att diskutera tronföljdfrågan. Han ansåg sig som självskrivet till att efterträda Karl XII. Medtävlaren var kungens systerson Karl Fredrik. Karl Fredrik hade vuxit upp i Stockholm tillsammans med sin mor Hedvig Sofia och han såg upp till sin morbror Karl XII. Nu var kungen död och den unge hertigen drog sig ensam undan i sitt tält för att sörja. I detta läge saknade han krafter att intrigera om vem som skulle bli Sveriges kung.

Det blev en mödosam färd till Stockholm under kalla och snörika vinterdagar. I sorgetåget fanns drygt 400 personer och kungens kista låg på en släde dragen av två hästar. Magnus Sahlstedt var med och anordnade troligtvis korum och gudstjänster. Först den 24 januari 1719 ställdes kistan in i Riddarholmskyrkan. Bland det första Magnus Sahlstedt gjorde var att söka upp prinsessan Ulrika Eleonora. Ingen vet vad de pratade om bara att prinsessan fortfarande hade förtroende för hovpredikant Sahlstedt.

Det finns inga dokument bevarade som ger oss en inblick i Magnus Sahlstedts arbetsuppgifter. Han var gift och hade fru och barn att försörja. Nu började han aktivt leta efter en ledig kyrkoherdetjänst i ett rikt pastorat på den svenska landsbygden.

Under Arvid Horns ledning diskuterade rådet hur tronföljdfrågan skulle lösas. Enligt gamla regler kunde inte prinsessan Ulrika Eleonora utses till regerande drottning på grund av att hon var gift. Nu upphävdes denna regel och prinsessan valdes till vårt lands drottning den 23 januari 1719 och skrev samtidigt under frihetstidens nya regeringsform. Ett år senare avsa hon sig denna värdighet till förmån för Fredrik av Hessen.

Regeringsformen påminde mycket om det som gällde under Axel Oxenstiernas tid som rikskansler. Enväldet var avskaffat och de enda ärendena där kungen inte behövde fråga rådet var utnämningar av olika slag. Detta kom att gälla kyrkoherdetjänsterna i de rika pastoraten och dit hörde Stora Tuna.

Magnus Sahlstedt hade vuxit upp i Bergslagen och han sökte kyrkoherdetjänsten i Stora Tuna. Nu kallades han upp flera gånger till kung Fredrik för samtal. Det framgår tydligt att kungen inte litade på honom. Bakgrunden till detta kan spåras i Karl XII`s likfärd. Officerarna hade då diskuterat vem som hade mördat kungen. Slutsatsen de drog var att André Sicre hade avlossat ett skott på nära håll och att det skett på uppmaning av prinsessans Ulrikas gemål Fredrik av Hessen. Hur mycket kände Magnus Sahlstedt till om detta?

Vi vet inte hur mycket Magnus Sahlstedt fått höra under tystnadsplikt. Utnämningen drog ut på tiden och först år 1725 kunde Magnus Sahlstedt slå sig till ro i Stora Tuna. Under studietiden hade han trängt in i judarnas historia och här på landsbygden började han forska i bygdens historia. Det blev en tjock bok som senare har kommit ut som nytryck.

Magnus Sahlstedt avled 1752 och några år före sin död hade han uppfört ett eget gravkapell i anslutning till sakristian. Några av socknens bönder ansåg att deras kyrkoherde varit alltför skrytsam och att det fula gravkapellet var ett tecken på detta.

Litteratur:

Svenska Kong. Hof. Clericies historia av Arin Weslén tryckt i Örebro 1801

Gunnar Wetterberg: Arvid Horn ISBN 10: 91-7353-125-1

Norstedt Sveriges historia 1600-1721 ISBN 978-91-1-302440-0

 

N

 

En tanke på “Magnus Sahlstedt – hovpredikant och prost i Stora Tuna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s