Axel Oxenstierna och det kungliga kansliet

AXEL ocxenstierna

Jag har på en loppmarknad kommit över Kungl. Maj:ts Kanslis historia i två delar. Böckerna är häftade och bara ett fåtal sidor var uppsprättade när jag släpade hem dem. Det är ett omfångsrikt och detaljrikt arbete, som kom ut i sambandet med 200-årsminnet av 1634 års regeringsreform och har flera olika författare. Idag tänker vi inte på att vårt nuvarande system med regering, departement och riksdag bygger på principer, som Axel Oxenstierna arbetade fram när Gustav II Adolf i december 1611 blev svensk kung. Kungen var 17 år gammal och hade fått överta krig med Danmark, Ryssland och Polen. Han hade redan då visat sig vara en skicklig härförare. Med tre krig var det omöjligt att själv ansvara för alla beslut som rörde inrikes problem. Detta arbete överlät han till faderns förtrogne riksrådet Axel Oxenstierna, som genast började organisera det kungliga kansliet. År 1612 kom den första förordningen om hur kansliet skulle arbeta med riksråd och riksdag. Denna förordning ändrades flera gånger under Axel Oxenstiernas tid som rikskansler och den mest detaljerade förordningen kom år 1634. Det första kapitlet i del 1 om detta har skrivits av Nils Forssell. Ur kapitlet har jag hittat fakta till denna blogg.

 

Det vanliga fram till Gustav II Adolf´s trontillträde var att kungen själv utsåg sina tjänstemän. Karl IX hade föredragit att omge sig med medarbetare, som inte tillhörde adeln. De gamla adelssläkterna ansåg att de ofrälse på detta sätt hade skaffat sig makt och inkomster, som deras släkter borde fått ta del av. I Axel Oxenstiernas första förordning står det i klartext att kansliets högre tjänstemän skulle vara av gammal riddarsläkt. Alla oadliga, som hade arbetat under Karl IX, överfördes till änkedrottningens hovkansli. Detta var inte problemfritt och förde med sig olösta tvistigheter mellan änkedrottning Kristina och Axel Oxenstierna.

 

Under Karl IX´s tid var kungen ansvarig för att rättegångarna följde Sveriges lagar. Detta visade sig vara omöjligt i ett land där kungen var överbefälhavare och själv framgångsrikt ledde flera krigslag. Nu började landet delas in i hovrätter med personal, som ansvarade för rättegångarna. Svea hovrätt blev den första och den kom till år 1614. Hit kom den unge kungen för att få bekräftat att rådet, riksdagen och de anställde litade på honom. Han möttes av riksmarsken, riksamiralen och rikskanslern Axel Oxenstierna. Dessa tre svor trohetseden till kungen. Efter detta trädde riksråden fram. Axel Oxenstierna förestavade trohetseden och riksråden upprepade eden. Efter detta fick de två nya riksråd var för sig träda fram, Nils Bielke och Johan Skytte. Axel Oxenstierna förestavade eden och de nya riksråden föll på knä och kysste kungens utsträckta hand.

 

Idag vet vi inte vad Johan Skytte tänkte när han föll på knä framför kungen, som var hans gamla elev. Johan Skytte var Gustav II Adolf´s lärare och lärt den blivande kungen att samtala på diplomatspråket latin, fått honom att förstå landets lagar och också att lösa matematiska problem.  Johan Skytte var son till en skräddare och adlades först sedan han bevisat att han var en skicklig pedagog. Denna utnämning av skräddarsonen till riksråd stred mot Axel Oxenstiernas teorier om att de som var bäst lämpade att arbeta som riksråd var män från de gamla riddarätterna.

 

Det andra nya riksrådet Nils Bielke hade varit en av Karl IX´s förtrogna och då tidvis varit riksråd. Nu var han tillbaka till sina gamla arbetsområden men med en ny organisation och andra arbetsuppgifter.

 

Efter riksråden fick alla anställda var för sig komma fram falla på knä framför och svära trohetseden till Gustav II Adolf. Här fanns bland annat tyska och svenska kammarskrivare och kopister. Axel Oxenstierna hade helst velat anställa adliga kammarskrivare. För att få en sådan tjänst måste den sökande ha ingående kännedom hur vårt land och länderna i Västeuropa styrdes, goda kunskaper i latin och något annat främmande språk samt att ha vacker handstil.  Rikskanslern beklagade sig ibland över adelspojkarnas lättja. Efter avslutade studier ville dessa unga män hellre arbeta som informatorer eller huspräster hos någon högt uppsatt adelsman än att söka sig till ett stressigt arbete under en krävande chef på rikskansliet. Nu blev Axel Oxenstierna tvingad att anställa prästsöner och pojkar med bakgrund i en framgångsrik hantverkarsläkt som skrivare i kansliet. Om dessa unga män skötte sina uppgifter med stor omsorg och nitälskan kunde de bli adlade.

 

Axel Oxenstierna fungerade som kansliets personalchef. Ibland fick han ta emot klagomål från sin personal. Det uppstod ofta spänningar mellan anställda från de gamla adelsätterna och män som hörde till de nyadlade uppkomlingarna. Efter det att Gustav II Adolfs trupper hade gått fram som segrare i de baltiska staterna och freden i Stolbova 1617 blev delar av de baltiska länderna en del av Sverige. Nu kunde uppkomlingarna befordras och få kämpa med ansvarsfyllda arbetsuppgifter i de nya landområdena. Här behövdes administratörer och hit förflyttades Johan Skytte och staben under honom. Han var den förste uppkomlingen som hade blivit riksråd. Vi vet inte vad han tyckte om detta. Han var varken militär eller diplomat utan i första hand pedagog.

 

Det var inte bara spänningarna mellan olika personalgrupper som var ett bekymmer för Axel Oxenstierna. Både Polen och Danmark skickade spioner till Stockholm. Vad som hände i rådets sekreta utskott försökte de på alla sätt lista ut. Ett sätt var att muta kanslipersonalen så att de smugglade ut protokollen. För att förhindra detta ändrade Axel Oxenstierna reglerna för hur arkivmaterial fick hanteras. Om ett protokoll skulle vara giltigt fodrades det att Axel Oxenstiernas sigill fanns på det. Protokollen fick sedan inte lämna arkivet, som nu var en del av kansliet och fått namnet Riksarkivet. Om arkivets personal slarvade med sina uppgifter avskedades de och i lindriga fall fick de den högra handen avhuggen och i grövre fall fördes de efter en kortfattad rättegång till avrättningsplatsen.

 

Vissa handlingar behövde skickas till platser utanför Stockholm. Det behövdes kopister med god handstil, beväpnade postiljoner med uppgift att se till att handlingarna kom fram till adressaten och inte hamnade i orätta händer och slutligen starka drängar med uppgift att se till att inte kanslipersonalen frös om händerna medan de satt och skrev. Arbetat med att bära ved i slottet Tre Kronors vindlande trappor har skildrats som mycket tungt. Drängarna var dåligt betalda och kunde uppfattas som en säkerhetsrisk. De ansvarade för alla tunga lyft och rörde sig fritt mellan kansliet och arkivet. De kunde i obevakade ögonblick böja sig ner över pågående skrivarbeten och snappa upp vad som hade beslutats i rådet. Ständiga kontroller, drängarna fick under inga omständigheter lära sig att läsa.

 

I boken on kansliets historia skymtar det fram en konflikt mellan kungen och några adliga familjer.  Kriget mot Polen hade sitt ursprung i att Gustav Vasas barnbarn Sigismund hade ärvt både vårt land och det katolska Polen. Det fanns tankar på att återinföra den katolska läran i vårt land. Hertig Karl, Gustav Vasas yngste son, motsatte sig detta och det utbröt ett inbördeskrig i vårt land. Släkten Bielke splittrades i denna fråga, några hade dragning till den katolska läran medan andra var fanatiska protestanter. I ett blodigt slag segrade hertigens trupper och efter detta inleddes rättegångar mot Sigismunds anhängare. Domen blev hård och 158 män dömdes till döden och avrättades antingen i Linköping är 1600 eller i Stockholm 1604. Bland dessa fanns 36 adelsmän från de gamla förnäma familjerna som Leijonhufvud, Brahe och Bielke. Barnen till de dömda fängslades och förlorade faderns gods. Flera av Sigismund anhängare lyckades att fly till Polen och dit hörde medlemmar av släkten Bielke.

 

Sigismund hade inga planer på att ge upp planerna på att erövra Sverige och det var detta krig som Gustav II Adolf fick överta. Hären kallades in och flera befarade att inbördeskriget skulle blossa upp igen. För att försvara att trupper skickades till Polen hänvisade Gustav II Adolf till år 1530 års möte i Augsburg Tyskland när de protestantiska furstarna och de ledande prästerna kom överens om reglerna hur protestantiska länder skulle styras. Kungen var inte längre beroende av påvens välsignelse för att kunna styra landet utan måste uppleva att han hade fått sitt uppdrag som regent direkt av Gud. Samtidigt godkändes en trosbekännelse. Den fick namnet den augsburgska bekännelsen och den användes fortfarande i den svenska kyrkan.

 

Den svenska tolkningen av besluten i Augsburg blev i början av 1600-talet att kungen var Guds ställföreträdare i det protestantiska Sverige. Katoliker var skurkar och bedragare och måste med alla medel bekämpas. Gustav JJ Adolf hänvisade till detta när han för rådet förklarade varför han hade för avsikt att fortsätta kriget mot Polen. Vi vet inte vilka tankar som for runt i Johan Skyttes hjärna hade när han som riksråd lyssnade på detta. Han hade gift sig av kärlek med Maria Nääf. Större delen av hennes familj hade stöttat Sigismund och hennes äldre bror hade rymt till Polen. Maria var fäst vid sin bror och såg ingen bedragare i honom.

 

Då och då togs frågan upp i rådet om familjerna kunde återförenas. Stred detta mot tolkningarna av besluten i Augsburg år 1530?

 

Bilden på Axel Oxenstierna har jag hittat i den bok jag har hänvisat till

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s