Fader Movitz på Kolmätargränd

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är ett äventyr att i novemberblåsten ge sig ut på spaning efter gator, som spelade stor roll i Bellmans epistlar och sånger. Dit hör bland annat Kolmätargränd i Gamla Sta´n. Den smyger sig genom ett valv med medeltida prägel och slutar i en rund gård. Det finns också två andra gränder, som slutar i den runda gården. Det är Klockgjutargränd och Stenbastugränd. Kvarteret heter idag Cephalus och är sedan mitten av 1940-talet en sammanslagning av fyra smala medeltida kvarter. Det var krig och administrationen måste bli större för att klara alla påfrestningar. Kanslihuset vid Mynttorget räckte inte till och det borde uppföras en annexbyggnad. De fyra kvarteren gav intryck av förfall och fattigdom och borde passa utmärkt. Då hände det som ingen hade räknat med. År 1942 startade Vera Siöcrona en motståndsgrupp mot rivningen. Stockholm fick inte förlora sitt förflutna från Fredmans epistlar och Carl Michael Bellmans dagar..

Kolmätargran var Fader Movitz gata och den måste få finas kvar. Vera Siöcronas maningar till besinning spreds snabbt över hela landet. Byggnadsplanerna ritades om. Alla fasader och valv skulle få finnas kvar, bara de inre husen kunde rivas och ersättas med ett nytt kontorshus, som blev cirkelformat med en gård i mitten.  Gården fick en pelargång, som skulle påminna besökarna om antikens värld och att Gustav III i slutet av 1780-talet drev igenom att Kanslihuset (före detta Mynthuset) vid Mynttorget skulle se ut som ett antikt tempel.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det var fred när Annexet uppfördes.  Ransoneringen av bensin och stinkande gengasaggregat var ett passerat stadium. Alla, som hade råd köpte en bil, och det måste fram parkeringsplatser för regeringens högre tjänstemän. En geolog tillfrågades, berggrunden skulle klara påfrestningarna av en sprängning. Under den runda gården kunde det bli ett parkeringsgarage och marken skulle orka belastningen av en liten staty. För att behålla något av medeltiden täcktes gården med mindre kullerstenar.

I epistlarna om Kolmätargränd framgår det att Kolmätargränd slutade mitt emot Rådhuset. Denna pampiga byggnad brann delvis ner år 1753 och byggdes delvis upp och fick efter fler ombyggnader sitt nuvarande utseende som ett stort H med fyra flyglar. Idag har Högsta Domstolen flyttat in i det anrika huset.

Tack vare två av Bellmans epistlar, nummer 26 och 34. vet vi hur Kolmätargränd såg ut, den var trång med några valv, här fanns längs den smutsiga gatstumpen krogar och bostäder för glädjeflickor. Gränden trängde sig fram från Västerlånggatan ned till Riddarhustorget. Bredvid Riddarhuset låg Rådhuset, som disponerade det Bondeska palatset. I rådhuset fanns några poliser (plitar) och ansvariga för brandförsvaret. Soldater turades om att gå brandvakt på nätterna och på dagarna arbetade de med att bygga upp ett nytt mynthus vid Mynttorget. Det hände att arbetet på mynthuset stod stilla i flera dagar på grund av att det hade börjat brinna i något hus vid de trånga gränderna. Det gällde att omedelbart gripa in så att inte elden spred sig och ofta pågick släckningsarbetet till långt efter gryningen. Då var soldaterna trötta och behövde få sova.

I både dessa epistlar skildrar en man i jagform vad det är som har hänt. Mitt intryck är att det är Mollberg som berättar. Han hade fått upp ögonen för charmfulla Lotta, som bodde vid gränden och var dotter till en krögare. Det var natt och epistelns jag vill gärna träffa Lotta. Han hade stämt sin basfiol och sökte sig till huset där Lotta bodde. Utanför dörren slog han några ackord. Mer än så blev det inte. Ur mörkret klev en korpral fram. Han var beväpnad med trumslagarnas långa spjut, en hirtschfängare. Korpralen insåg snabbt att mannen med basfiolen kommit till gränden för att uppvakta Lotta. Nu gällde det att ingripa snabbt. Korpralen drog fram sitt vapen och slog mannen med basfiolen i nacken, i ansiktet och på händerna. En vacker serenad fick inte spelas framför Lottas fönster i den mörka gränden.

Musikern blev desperat och skrek förtvivlat efter Lotta. Dörren öppnades och krögaren stod framför korpralen. Mer slagsmål och krögaren ropade efter sin hustru. Hon kom ut, ställde sig på stadiga fötter framför sin make och gav honom en rungande örfil. Efter detta log hon inställsamt mot korpralen och hjälpte sedan musikern att sätta på plåster på de blödande fingrarna. Lotta hade gömt sig och det gick inte att få se minsta lilla skymt av henne. Besviken och med blåslagna händer lämnade musikern gränden. Korpralen hade försvunnit, kanske var han rädd för att krögaren skulle börja kasta tomma flaskor efter honom.

Det blev morgon och Lotta hittade en ny kavaljer kanske framför Rådhuset. Det var en plit, dålig smak tyckte mannen med basfiolen. Detta var sista gången han tänkte spela på Kolmätargränd.

Epistel nummer 34 är fylld av dramatik. Movitz hus kunde liknas vid en usel koja med spräckta fönster och det bodde en ständigt galande tupp på gården. Plötsligt började det brinna i Movitz hus och tuppen ilska tjutade ekade i hela gränden. Nu kom soldaterna, slog på trummor och alla i gränden vaknade. Det var mycket som kunde brinna och hit hörde hö till hästarna. Till en höskulle hade två käringar sökt sig. Här hittade de en tratt, som de genast började slåss om. Brandlarmet brydde de sig knappast om, en tratt var en dyrgrip. Det var ju hemma hos Movitz det brann och hans musik var de inte intresserade av. Vattenpumparna gnisslade och väckte glädjeflickorna, som med skräckslagna ansikten tittade ut genom sina öppna fönster. Här hade de sällskap med en rödbrun katt.

Movitz blev fundersam på vad han skulle ta med sig ut på gatan. Det första han gjorde var att ta på sig sin peruk. Det nödvändigaste, musikinstrumenten och fåtöljen och något mer. Elden blev våldsam och Movitz flydde tomhänt ut på gränden. Där slog en flamma upp i hans peruk och det sved i huvudet. Han tjöt av smärta och en soldat riktade brandsprutan bakifrån mot hans huvud. Elden släcktes omedelbart och Movitz trillade framlänges. Han fick hjälpt att resa sig upp, linkade mot en krog, som inte hade drabbats av elden. Här sjönk han mer på en stol och beställde fram ett stop med finkelbrännvin.  Huset blev brandskadat. Var Movitz senare bosatte sig får läsaren gissa sig till genom att läsa andra epistlar och sånger.  I epistel nummer 66 får vi veta att han målade tavlor och hade en verkstad. Kanske var det hit han flyttade.

Husen bredvid var av en helt annan klass. De var byggda på det nästan trekantiga kvarteret Aglaurus och här bodde överklassen. Dit hörde slottsbyggmästaren och kaptenen Adolf Ulrik Kirstein.

På 1790-talet började Bellman att kalla sig för Movitz. Nu diktade han på ett annat sätt. Borta var de färgstarka skildringarna av krogslagsmål och herdestunder med vackra nymfer och fram kommer en skildrare av den svenska sommaren. En av hans sånger, nummer 67, är tillägnad kapten Kirstein.

”Fjäril vingad syns på Haga

Mellan dimmors frost och dun

Sig sitt gröna skjul tillaga

Och i blomman sin paulun;

Minsta kräk i kärr och syra

Nyss av solens värma väckt

Till en ny högtidlig yra

Eldas vid sefirens fläkt.”

En tanke på “Fader Movitz på Kolmätargränd

  1. Du är en fantastisk berättare…läser allt du skriver.
    Fin avslutning av berättelsen om Bellman.
    /Conny

    Skickat från min iPhone

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s