Folkskollärare John Chrounschough var min farfar

 

Det endBild (54) FARFARa fotografiet av min farfar är från början av 1900-talet. Då hade han lagt på hullet på grund av stillasittande och för mycket punsch tillsammans med sina konstnärskamrater.

 

Jag har ett stort släktarkiv med brev och bilder. Det mesta kommer från min pappas släkt. En del saknas och det är originalmanuskriptet till John Chronschoughs memoarer. Jag hittade det i slutet av 1950-talet och min pappa skänkte det till universitetsbiblioteket i Göteborg. Då var det tal om att hela släktarkivet skulle skickas dit. Jag vägrade eftersom det i arkivet finns personliga uppgifter, som jag då inte ansåg borde vara tillgängliga för allmänheten. Dit hörde till exempel att den präktige skolläraren spred sin vildhavre i Bohusläns skärgård. När mina äldre bröder insåg detta var det inte tal om att arkivet skulle lämnas ut. Nu är det annorlunda.  Jag är folkskollärarens enda kvarvarande barnbarn

 

Skolläraren Chronschough verkliga namn var Anton Freeman och han arbetade som lärare i välskrivning och teckning på folkskoleseminariet i Göteborg. I arkivet finns det brev både till och från honom. Han var en dubbelnatur, en del av honom var en pedantisk hustyrann och lärare och den andra en man med konstnärsdrömmar.  Han var född år 1852 och avled 50 år senare.

 

Anton hette ursprungligen Andersson och namnbytet skedde i samband med att han utbildade sig till folkskollärare. Då uppmanades han att byta efternamn och han valde då sina äldre bröders amerikanska namn Freeman.

Anton var född 1852 på gården Kolstorp i Harestads församling strax utanför Kungälv. Han var yngst av sju bröder. Hans mor Johanna Jönsdotter kom från gården Guntorp i Solberga. Hon var mycket religiös och läste regelbundet i familjens evangeliebok. Det var ont om kontanter vilket förde med sig att de aldrig köpte en bibel.

Som ung ritade Anton av sitt föräldrahem. Huset var inte stort och på Antons teckning syns det att ladugården behövde repareras.

kPLSTPRPBild (58)

Anton var sladdbarn och var 17 år yngre än sin äldste som Andreas, som var född år 1835.  Andreas blev familjens problem. Han trivdes inte på landet utan flyttade till Göteborg, där han drev runt och tog tillfälliga arbeten i hamnen. Det hände mer än en gång att han ertappades med stöld. Gatorna i Göteborg var inget problem för honom och i Nordstan fanns en man, som sålde amerikavästar. I innerfickan låg ett utvandringsbevis med ett annat namn och en biljett till Nordamerika. I början av mars år 1861 steg han av segelfartyget och möttes av amerikanska soldater, som krävde att han skulle ge sig av till sydstaterna för att delta i det amerikanska inbördeskriget. Nu gällde det att lyda order. Hans enda insats i kriget blev att arbeta med att så läger. Riktigt vad som hände blev aldrig klarlagt. Andreas flydde från kriget och flyttade till Chicago. Gissningsvis skrev han hem och snart flyttade de yngre bröderna till svenskstaden Chicago. Den ende som blev kvar hos föräldrarna var sladdbarnet Anton.

Anton ville bli konstnär och flyttade till Masthugget i Göteborg.  Han sökte sig till bohemerna i en matsal vid Kaponjärgatan precis nedanför Skansen Kronan. Då fanns det bara små gångbanor och mitt i gatan strömmade en kanal med vatten från Skansen Kronan. Ansvarig för matsalen var madam Lundin och hennes döttrar Amanda och Ida. Amanda behövde aldrig laga mat eller städa. Hennes uppgift var att spela piano och sjunga mer eller mindre oanständiga visor tillsammans med gästerna. En av dessa handlade om Heppe-Neppe-Tepp, som hade grava alkoholproblem och ständigt råkade ila ut för fylleriförseelser och hamnade i fängelse för dessa.

Amanda hade en yngre syster Ida, som förde sig mycket graciöst och flörtande gled runt bland gästerna. Hennes enda ambition var att bli rikt gift. I konstnären Anton såg hon framtiden. Han var inte ovillig. Ida var söt och snart var de ett kärlekspar. Detta var naturligtvis ingenting som Anton berättade för sina fromma föräldrar eller skrev till sina bröder i USA.

Det kom brev till Anton från fadern. Om pappan själv skrev breven eller om han bad om hjälp får vi aldrig veta. I alla breven finns en religiös underton. Mitt intryck är att Anton inte var road av det kristna budskapet. I husförhörslängden står det bara antecknat att han kunde läsa.

Vintern 1878 var mycket kall och Anton fick ett brev från sin pappa. Han hade fått ett brev från sonen Theodor i Chicago och kände sig trots detta lika ensam som en fågel på taket. En glad nyhet var att kon hade kalvat och att han så småningom skulle skicka både smör och ost till Anton. Han hade hört talas om förstörda städer med nattugglor på taket och kände sig inte som en sådan. Till slut bad han att Gud skulle välsigna Anton.

Det kom fler brev från pappan. Han hade fått pengar från Theodor i Chicago och nu bad han Anton skriva ett tackbrev. Det sista brevet kom i februari 1879. Det var mycket kort och innehöll endast ett meddelande om att modern hade dött och skulle jordfästas i Harestads kyrka lördagen den 6 januari 1879. Det finns inga notiser om att Anton deltog i begravningen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s