Folke Bernadotte och de vita bussarna

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

För många svenskar svävar det ett skimmer av romantik över de vita bussarna. Var hämtades fångar och från vilken hamn lämnade den norska båten Tyskland? En stor del av folket i Polen är på felaktiga grunder övertygade om att dessa bussar rullade genom deras land. Anledningen kan vara att artiklar och böcker om de vita bussarna och Folke Bernadotte aldrig har översatts till polska.

Kunskap om vad Folke Bernadotte gjorde våren 1945 håller tyvärr på att försvinna och i vissa standardverk om svensk historia finns han inte med.  Det är tack vare prins Daniels intresse för Folke Bernadotte och hans amerikanska hustru Estelle som minnet hålls vid liv. Kronprinsessan Victorias äldsta barn är uppkallat efter henne. De vita bussarna kom så småningom att i Lübeck köras upp på en norsk båt för att senare komma till Trelleborg.

I juni år 1945 kom Folke Bernadottes bok ´Slutet` ut. Här fick spökskrivaren Ragnar Svanström rycka in. Uppgifterna i boken stämmer inte alltid med vad som hände. En bättre skildring finns i en biografi, som Historiska Media gav ut år 2007. Den är skriven av Stig Hadenius. Det är ur denna bok jag har hämtat kompletterande faktauppgifter om de vita bussarna och Röda Korset.

Julen 1944 var det kaos i Berlin. De ryska trupperna närmade sig med stormsteg och skräcken för dessa soldater var stor. De hade gjort sig kända som våldtäktsmän och ingen kvinna oberoende av ålder kunde känna sig trygg i deras närhet. I staden fanns många svenska kvinnor, som var gifta med tyskar och blivit tyska medborgare. De ville komma till Sverige så snart som möjligt. För att kunna göra detta måste de ha tillstånd att lämna landet. I Berlin fanns en aktiv rödakorsförening, som arbetade med dessa frågor. Problemet var barnen, som var tyska medborgare. I boken skildrar Folke Bernadotte hur svårt det var att få utresetillstånd för barnen. De fick inte komma till Sverige och här förpestas av de antityska ledarna i Göteborgs Handels-och Sjöfartstidning och Torgny Segerstedts åsikter.  De svensk-tyska barnen var Tysklands egendom, som i framtiden måste kunna försvara landet mot den framstormande kommunismen.

Det som intresserade Folke Bernadotte mest var hur de skandinaviska fångarna behandlades i de tyska koncentrationslägren. De fanns framförallt i Theresienstadt och kvinnofängelset Ravensbrück. På något sätt borde dessa kunna överföras till fängelser i sina hemländer. I början av år 1945 var allt klart. Den svenska regeringen skulle stå för kostnaderna och huvudansvaret för detta arbete skulle utföras av både det svenska Röda Korset samt den svenska armén. Till förhandlare med tyskarna utsågs Folke Bernadotte. Han talade flytande tyska och var brorson till Gustav V.

Bland de första Folke Bernadotte tog kontakt med var general Dwight Eisenhower i Paris. Om svenska bussar skulle rulla genom västra Tyskland till Lübeck måste det allierade bombflyget få klart för sig att det inte rörde sig om tyska trupptransporter. Det gjordes då en överenskommelse att bussarna på taket skulle måla ett rött kors och en blågul svensk flagga.

Efter mutor i form av brännvin och små kaffepaket och flera samtal med lägre tjänstemän fick Folke Bernadotte äntligen kontakt med Heinrich Himmler. Efter att ha lyssnat på över en timmes långt anförande om Tysklands storhet och skräcken för kommunismen kom äntligen utresetillståndet för de skandinaviska fångarna på tal.  De skandinaviska fångarna skulle få utresetillstånd till motsvarande fängelse i Danmark.

Parallellt med detta arbetade det danska Röda Korset i sitt tyskockuperade land. Tyskarna hade våren 1945 blivit skrämda av ryska rapporter om de ökända koncentrationslägren i Polen. Nu tog man ett beslut att tömma Ravensbrück så snart som möjligt. Det danska Röda Korset fick i uppdrag att fara till detta koncentrationsläger och där leta reda på de danska fångarna. De första bussarna lämnade Ravensbrück i början av april och rullade in i Danmark med danska rödakorsbussar. Personalen på dessa bussar har sedan berättat att de aldrig hade sett något mer otäckt än på detta koncentrationsläger. En redogörelse för detta finns med i ´Slutet`.

Folke Bernadotte fick göra flera bilresor från västra Tyskland till Berlin för att samtala med Himmler och få alla utresetillstånd. Ofta dundrade flygmaskiner fram över vägen och det hände att bilar bakom den svenska bilen träffades. Ett nästan lika stort problem var alla fotgängare, som hade flytt från de östra delarna av landet för att undgå de ryska soldaterna. Deras ansikten skvallrade om hopplöshet och förtvivlan. Vad skulle hända om ett par dagar? Skulle det någon gång bli fred?

Det var mycket som var annorlunda i Berlin. Ruiner och hus med gapande fönster överallt. Under att av dessa besök Folke Bernadotte blev han i egenskap av den tyskvänlige kungens brorson bjuden på middag. Här åt han grisstek och ost från Danmark och drack vin från Frankrike.

Folke Bernadotte insåg genast att det inte lönade sig att förhandla med några lägre tjänstemän. Alla var rädda för att Hitlers vrede skulle drabba dem. Efter många förhandlingar fick äntligen Folke Bernadotte träffa Heinrick Himmler och få utresetillstånd beviljat för danska och norska fångar. De skulle först transporteras från Theresienstadt till Neuengamme strax utanför Hamburg. Här kunde sedan där svenska bussar plocka upp dem. Först måste fångar från Neuengamme föras över till ett annat läger för att bereda plats för skandinaverna. När detta var klart kunde de vita bussarna rulla in i lägret. De flesta av fångarna var så dåliga att de knappt orkade stå på benen. Det enda de fick ta med sig var en filt.  Bussarna var utrustade med sängar. Personalen på bussarna berättade senare hur sjuka skandinaverna var och hur fångar från andra folkgrupper avundsjukt sneglade på skandinaverna. Bussarna rullade sedan utan större problem dels in i Danmark eller till Lübeck. I Lübeck låg ett norskt fartyg, som bussarna körde in i. En av de ansvariga för sjukvården på bussarna var Folke Bernadottes äldre syster Maria. Hon hade utbildats på Sofiahemmets sjuksköterskeskola.

I en av de första bussarna satt norrmannen Trygve Bratteli, som senare blev norsk statsminister. Han har berättat om vad som kände och hur medtagen han var.

De vita bussarna fortsatte att rulla fram till det tyska sammanbrottet och storamiral Dönitz undertecknade dokumentet att Tyskland var besegrat. Folke Bernadotte kunde koppla av och samtala med sin spökskrivare. Tack vare boken hyllades han som en hjälte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s