• 

Vinterviken har en spännande historia där flera idag bortglömda personer har arbetat eller utövat inflytande på verksamheten i området. En av dessa är Stora Bullret, som bara Ulla Lindström vågade såga emot

Idag funderar vi sällan på ven som är överbefälhavare och från vilket vapenslag han kommer. Det var annorlunda under det kalla kriget när denne man hade stort inflytande. Han hette Nils Swedlund och var general inom armén. Han kallades allmänt för Stora Bullret på grund av att han kunde konsten att skrika ut sina kommandorop över mer eller mindre ovilliga rekryter på en kaserngård. Det bullrade också kring honom i politiken. Han var överbefälhavare mellan åren 1951 och 1961. Det var en general som visste vad som krävdes av ett starkt försvar. Sverige var ett litet neutralt land klämt mellan Ryssland och Nato. För att sätta oss i respekt hos stormakterna borde vi skaffa atomvapen. Uran fanns i alunskiffer i Närkes Kvarntorp och för att utvinna detta gällde det att hitta en lämplig lokal. Den skulle ligga avskilt och samtidigt nära bostäder. Valet föll på Nitro-Nobels tomma svavelsyrefabrik i Vinterviken. När framställningen av uranet var klar skickades det till en annan anläggning för att omvandlas till en atombomb.  Allt fungerade perfekt och hösten 1954 sprängdes den första atombomben i skogarna i Bergslagen. Två år senare utfördes flera lyckade försök med atombomber i Norrlands inland. Vårt land hade klivit in i atomåldern. I denna tidsepok spelade Vinterviken en stor roll-

Vi vet idag inte om Stora Bullret någon gång for till Vinterviken för att titta på anläggningen. I Vinterviken saknades kommunalt vatten och ett fungerande avlopp. I området inne i Nitro-Nobels verkstadsområde fanns en vattentank och ett par bajamajor.

Stora Bullret hade många diskussioner med försvarsminister Sven Andersson. Om vårt land skulle bli en kärnvapennation måste det finnas ett riksdagsbeslut om detta. Det starkaste motståndet fanns i det socialdemokratiska kvinnoförbundet där Ulla Lindström var tongivande. Sven Andersson insåg att det i längden inte skulle gå att få fram billig energi om man inte hade tillgång till kärnkraft. Det gick att komma fram till en kompromiss.  I augusti 1947 bildades det halvstatliga bolaget AB Atomenergi med uppgift att forska om hur kärnkraft kunde utnyttjas både för civila och militära ändamål. Stora bullret kände sig mycket nöjd över beslutet och verksamheten i Vinterviken kunde fortsätta. 

Fram till hösten 1961 bröts 200 ton skiffer i Närkes Kvarntorp för att forslas till Vinterviken. Materialet kom med båt och togs in genom den stora porten på den södra sidan. Utrustning av olika slag placerades i de olika våningsplanen och längst ner mot öster inreddes ett kontor med grå skinnmöbler. När verksamheten upphörde flyttades de maskiner, som fortfarande gav ifrån sig radioaktiv strålning till ett bergrum i Värmdö. Personalen tog med sig sina pärmar men möblerna fick stå kvar.

Intresset för en svensk atombomb tog slut i september 1961 när Stora Bullret gick i pension- Han efterträddes av Thorsten Rapp som kom från flygvapnet.  Försvarsministern drog en lättnadens suck. Nu skulle grälen med Ulla Lindström äntligen ta slut. För Vinterviken innebar detta att svavelsyrefabriken fick stå tom och att ingen funderade på att starta någon verksamhet där.

År 1974 köpte Stockholms stad Vinterviken utan att egentligen veta hur området skulle användas. Svavelsyrafabriken lämnades öde och för att förhindra att utomstående tog sig in sattes ett högt järnstaket upp runt byggnaden. Detta förhindrade inte uteliggarna. De tog med sig en stor plåtsax och klippte sönder gallret. En sommar flyttade de ut skinnmöblerna och byggde upp en mysig uteplats, som snart blev förstörd av regnet. I början av 1990-talet riskerade byggnaden att falla samman

Min make David och jag var ibland ganska äventyrliga. Midsommar 1993 såg vi att det gick att komma in i svavelsyrafabriken. Jag hade tagit min kamera med mig och i den ljusa sommarnatten kunde utan problem undersöka hela byggnaden och fotografera inredningen. Detta blev ett äventyr i ett stort och spöklikt hus med stank av spyor och doft av cannabis.

Högst upp innanför ett sönderslaget fönster hade uteliggarna byggt upp en lägerplats med trasiga filtar och smutsiga kuddar.  De var konstnärliga och hade prytt väggen med målningar. Texten upplyste alla besökare att platsen var farlig.

• 

Diskussionerna on svavelsyrafabrikens kommande öde blev högljudda. Huset måste renoveras som en hyllning till arbetarna och längst ur på Rävudden borde det finnas en liten folkpark med en utedansbana. Flera kemister ansåg att huset skulle rivas som riskavfall. Detta berodde på att svavlet, som kom från Italien, var förorenat med kvicksilver och att det porösa teglet hade absorberat gaser, som innehöll kvicksilver. I denna byggnad borde det inte få förekomma någon som helst verksamhet.

Ingen tog kemisternas varningsord på allvar. Svavelsyrafabriken blev ett skulpturmuseum med restaurang. Området fick tillgång till kommunalt vatten och avlopp. Bajamajornas rid var över.  Detta hände under de år när David och jag hade ett litet företag, som sysslade bland annat med att utreda kemiska föroreningar i byggnader. Efter det att personalen blivit sjuk av okänd anledning kopplades vi in. Teglet i väggarna gav fortfarande ifrån sig obehagliga och luktfria gaser. Det enda stället som hade vädrats ordentligt var restaurangen i nedervåningen. Här var det ofarligt att vistas.

Det kom inga besökare till skulpturmuseum och idag har restaurangen övertagit hela huset. Det är ordentligt vädrat och det innebär inga risker att gå på kalas i övervåningen.

Det har skett många mätningar av radioaktiv strålning i och kring svavelsyrefabriken. Innan skulpturmuseum flyttade in konstaterades förhöjd strålning vid den stora porten. Den nedsmutsade jorden forslades bort och marken fick ett lager av gatstenar.

Atomsoporna från Vinterviken forslades bort till ett bergrum på Värmdö. Hit kom också soporna från Ågesta och reaktorn på KTH. I mitten av 1980-talet var lagret fyllt. Något måste göras. Allt stoppades i tunnor, som göts in i betong. En sommardag år 1987 sänktes dessa i djupet i vid Landsort.

Denna sommar har marken vid stranden i Vinterviken sanerats. Att läsa listan över alla föroreningar som hittats är att ta del av områdets historia. Här upptäcktes bland annat arsenik, som under 1800-talet användes i konstnärsfärger.  I området fanns då Genteles färgfabrik, som så gott som enbart sysslade med konstnärsfärger. Några spår av uran har inte hittats.

Litteratur

Wilhelm Agrell: Svenska förintelsevapen ISBN 91-89442-49-0

Ny Teknik  1987:7