Jag har en röd tröja.som jag bara använder vid speciella tillfällen. Framtill är den prydd med ett stort emblem och det är mycket få som vet vad det betyder. Det står för släkten Windsoroch det är prinsessan Dianas tröja. Jag köpte den på Serpentine Galleri en marsdag i mitten av 1980-talet.

Det var svårt i slutet på 1900-talet att vara homosexuell i England. Vanliga människor vågade inte omgås med dem av rädsla för att bli smittade av någon skamlig sjukdom. Folk brydde sig aldrig om att ta reda på hur dessa sjukdomar spreds och många var övertygade om att det inte gick att ta i hand med dem utan att bära skyddshandskar. Prinsessan Diana kände till hur dessa sjukdomar spreds och hon började på ett annorlunda sätt att sprida kunskap om detta. Hon besökte bland annat ett sjukhus i USA där barn som födds med aids vårdades. Hon tog barnen, lyfte upp dem och tryckte dem mod sina bröst. Detta sändes i amerikansk TV och kommentarerne blev att detta hade aldrig presidentens hustru vågat göra. Ett annat av princessan Dianas initiativ var att sprida kunskap om de homosexuella.  Det behövdes upplysnimg och prinsessan var en av initiativtagarna till en utställning om homosexualitet  i Serpentine Galleri i Kensington Park.

Det kostade pengar att hyra detta galleri och en av alla sonsorerna var det svenska spritmärket Absolur Vodka. Inträdesavgiften var 5 pund vilket var mycket penga för kvinnor från arbetarklassen.  För att dessa  verkligen skulle få valuta för pengarna ordnade prinsessan Diana en klädinsamling bland den engelska överklassen. Den okände konstnären Christian Boltansky fick i uppdrag att varje morgon bygga ett konstver med de insamlade kläderna på golvet i galleriet. Alla, som betalade 5 pund in inträdesavgift, fick en plastpåse som de kunde fylla med de insamlade kläderna. När besökarna ansåg att påsen var fylld lotsades de av en vakt in i utställningen.

Det var en solig förmiddag  och min make David och jag satt utanför Serpentine Galleri. Det var vår sista dag i London och bussen  till flygplatsen skulle inte gå förrän klockan 5 på eftermiddagen. Solen sken och det doftade vår i trädgården. Vi satte oss på en bänk och jag lade märke till hur kvinnor i alla åldrar fnittrade över kläder de hade köpt. Det var sommarklänningar från 1920-talet, mamelucker från sekelskiftet 1900 och baddräkter med kjol. Av språket att döma gissade jag mig till att de kom från arbetarklassen. Jag blev nyfiken och frågade försynt var de hade varit. De berättade om överklassens kläder och bestämde sig för att de egentöigen var som alla andra. Sedan var det utställningen. Det var inget konstigt att vara homosexuell, ingenting att vara rädd för. Prinsessan Diana hade lyckats.  Jag blev nyfiken och fick veta att de varit inne i galleriet. Prinsessan Diana hade lyckats.

Jag kunde inte motstå frestelsen och gick in i galleriet. Det enda plag jag hittade var en röd tröja med släkten Windsors emblem på framsidan. Vakten talade om för mig att det var prinsessan som skänkt den. Han berättade entusiastiskt  om utställningen. Den var som en lärobok  i sexualkunskap och hur barn kommer till och också om homosexualtet. Här märkte jag skillnaden mellan England och Sverige. Vi har haft obligatorisk sexualundervisning i skolan sedan början på 1950-talet. Englands skolsystem var helt annorlunda med dyra privatskolor och internat. Det fanns också kommunala skolor. Varje skola kunde på 1980-talet forma en egen läroplan. Sexualkunskap fanns bara i undantagsfall med på de olika läroplanerna. Hur barn kom till fick eleverna lista ut själva.

Det var trångt i utställningslokalen. Det susade av besökarnas viskningar. De äldre mindes sin bröllopsnatt när de skulle bli av med sin oskuld. Gjorde det ont? Mammornas råd hade varit blunda och tänk på England. Här hördes lovord till folkets prinsessa Diana. Tack vare denna utställning behövde inte de unga flickorna smyga in i en bokhandel och leta i hyllorna i medicin för att få veta något om sexuallivet.

Solen gassade genom fönstren i utställningslokalen. Det blev varmt och jag gick ut i trädgården för att sätta mig på bänken bredvid David. Här fanns det ingen plats för mig. Två tonårsflickor hade satt sig runt David och visade sina fynd för honom De pladdrade glatt om sina fynd.

”Problemet blir att tvätta de här mameluckerna” sa en av flickorna. Jag skall på maskerad om en vecka och vad händer om jag spiller öl på dem?”

”Jag är tvättmedelskemist” sa David och började beskriva hur man tvättar linne.

”Ditt uttal är hopplöst” sa en an tjejerna. ”Säg efter mig och läspa riktigt ordentligt.”

Då kom jag och avbröt språklektionen. Flickorna reste sig för att gå. ”Nej,” sa David. ”Vi åker hem idag och har pund över. Kan vi inte få bjuda er på te”

Flickorna nickade och skrattade glatt. Precis efter det att vi rest oss smet flickorna in på toaletten, bytte kläder och kom ut klädda i  pojkskjorta och mamelucckor. De berättade om sina liv som städerskor på ett hotell, om drömmar om ett renare arbete och om att träffa den stora kärleken.

”Börja plugga” sa David. ”Jag kommer från ett torp långt bort från landsvägen och har bara gått i skola varannan dag i sex år. Nu är jag tvättmedelskemist. Den rätte finns kanske på samma skolbänk som du.”

Flickorna säg förvånade ut. Sedan reste de på sig, tackade för ett trevligt sällskap och vände sig till mig.

”Du har haft tur. Vilken underbar make du har! Du klär i rött . Synd att inte den tråkige prins Philip skänkte några kläder. Tänk dig en mörkblå skepparkavaj med hans vapen på bröstfickan. Din make skulle klä i det. Han är ju så snygg med sitt mörka och lockiga hår. ”’

Jag tittade på klockan. Tiden hade rusat iväg. Vi hämtade vårt bagage i hotellet ch det var dags att stiga på bussen till flygplatsen. Vi konstaterade båda att var resa till London hade varit mycket lyckad.