Vinterviksdalen – en nybok med redaktörerna Robin Lapidus och Ingrid W Severin boken är mycket läsvärd

De  båda redaktörer har gjort ett ordentligt arbete när de har sökt i tryckt material och de har kompletterat arbetet med intervjuer. En av dessa handlar om biodling och andra om hur det är att ha en odlingslott och vad som går att odla i en mark, som har sanerats både när det gäller kvicksilver och arsenik.  Nu är stora delar av området en blomstrande trädgård med växter, fruktträd, rosor och en biodling. Alla som är intresserade av trädgårdsskötsel  kan lära sig mycket i boken och vad amn upplever vid  ett besök i området. Här går det äta lagad mat med ett glas vin, fika och gå på toale

En brist i boken är att det saknas skildringar om vad som hände i början av 1900-talet när oroligheterna i Ryssland spreds till Stockholm. Sympatierna för revolutionärerna i alla samhällsklasser var stora och rädslan spred sig. Vad skulle ha inträffat  om någon hade kapat en båtlast med nitroglycerin eller de oxdrivna vagnar, som rullade mellan Vinterviken och Tumba station? Då hade det ta gäng kommit över tillräckligt mycket nitroglycerin för att kunna spränga stora delar av Stockholm i luften. För att undvika sabotage och oroligheter skedde nu transporterna från Vinterviken till Tumba station nattetdi. Tumba hade bättre lastbryggor och också bättre bevakning. Detta berodde på pappersbruket, som tryckte vårt lands sedlar.

 I Tumba hade stinsen Klas Pontus Arnoldson ansvaret för dessa transporter. Han var känd för sitt häftiga humör och sin längtan efter att få börja skriva både tidningsartiklar och romaner. Han blev i slutet på 1900-talet journalist och arbetade både för Dagens Nyheter och Göteborgs Handels-och Sjöfartstidning. Många av hans artiklar handlade om att unionen mellan Sverige och Norge måste upplösas på ett fredligt sätt. För sitt arbete för denna lösning fick han ett delat Nobels fredspris år 1908. Han bodde då i lLiljeholmen ungefär där tunnelbanestationen ligger.  Troligtvis är han den ende nobelpristagare med kopplingar till Nobels fabriker.

Kapitlet om hur det gick till att rädda svavelsyrafabriken från rivning är spännande och skildringarna om hur renovering av svavelsyrafabriken gick till är begripliga för alla som inte är kemister. Det fanns en dröm om att låta svavelsyrafabriken bli ett kulturcentrum med inriktning på skulptur. Detta misslyckades på grund av för få besökare.

Boken har för mig blivet en påminnelse om att det finns mycket mer att berätta om Vinterviken. De båda redaktörerna har inte gått in i kyrkoböckerna och vad prästerna i Brännkyrka skrev om livet i Vinterviken. Jag kommer att göra en djupdykning i kyrkoböcker och Strängnäs stifts herdaminnen. Det blir några bloggar om mina upptäkter