Johan och Jag på gymet

Johan och Jag på gymet

Jag är övertygad om att jag, 82 år, är äldst på mitt gym House of Shapes på Hornsgatan i Stockholm. Gymet är spännande eftersom där inta bara finns apparater att slita och dra i utan också dansklasser. Det enda jag saknar är motionsdans för seniorer. Vi kan också njuta av en frukostbuffé i ett mysigt sällskapsrum ett par gånger i veckan. Jag är så kärnfrisk att min tant husläkare anser att Svensk Läkartidning borde skriva en artikel om mig och mitt sätt att leva. Jag har två problem, det ena är morsarvet, nedsatt hörsel, och det andra ett svajande blodtryck. Hörselproblemen har lösts med hörapparater men de plötsliga blodtrycksfallen finns det ingen bot för. När de kommer helt oväntat vid ansträngning riskerar jag att trilla omkull. Detta märks mest på vintertid, när jag kliver in från kylan i ett varmt rum. Igår råkade jag ut för detta när jag steg in på gymet.

Min gårdag började bra med solskenets snöreflexer över frukostbordet. När frukosten var över packade jag min gymryggsäck, la ner kameran och gav mig ut på sta´n för att fotografera julskyltningen. Trots kylan frös jag inte där jag stod och trängdes framför NK´s fantastiska julskyltning, som i år speglade de svenska sagornas värld med bland annat Tomtebobarnen och Tant brun, Tant Grön och Tant Gredelin. Det strömmade julsånger ut ur fönstren och alla vi som stod och tittade på Pippi Långstrump, katten Findus, Herr Nilsson och flera andra gestalter ur sagornas värld njöt av musiken. Det var en härlig stämning på Kungsgatan där folk stod tätt inpå varandra och tillsammans sjöng ”Jag såg mamma kyssa tomten . . ”

Mötet med gymets värme blev inte behaglig med ett blodtrycksfall. Jag tassade försiktigt fram till omklädningsrummet och satte mig ner på bänken vid mitt skåp. Med mycket möda lyckades jag klä om. Nu visste jag av gammal erfarenhet att det enda som hjälper är en stor kopp med varmt kaffe och något att stoppa i munnen. I sällskapsrummet finns det alltid kaffe. En för mig obekant flicka från en av dansklasserna hjälpte mig. Hon hällde upp en kopp kaffe och gav mig en brödbit att tugga på. Långsamt blev blodtrycket normalt. På snabba och stadiga fötter ilade sedan jag ut till träningssalen och satte mig vid en av motionscyklarna. Nu kom barndomens ljudsensationer från julen över mig. Musiken från högtalarna var ett taktfast dunkande, som påminde om när gårdskarlen mot betalning bankade hyresgästernas mattor på vår bakgård. Ett par sopraner sjung ut sin förtvivlan och de lät på samma sätt som när barndomens tonårstjejer grät ut sin sorg över att sta´ns grabbar föredrog fina flickor från flickskolorna framför bakgårdarnas folkskoletöser. Sedan släppte högtalarna ut ett dovt och taktfast muller, som liknade det oljud som strömmar ut ur en modern sopbil. Då tog i mitt medvetande julen slut och jag tog av mig hörapparaterna.

Efter uppvärmningen hade jag ett pass för min personlige tränare Johan. Eftersom jag hade kameran med mig letade vi reda på någon som kunde fotografera Johan och mig. Vi hittade Elvira från en av dansklasserna. Det var en fantastisk upplevelse att stå i stora danssalen och arbeta med en skivstång. Jag kände mig nästan som Pippa Långstrump. Johan stod hela tiden bakom mig och kontrollerade hållningen. Blodtrycket var normalt och efter övningarna med skivstången hade jag inga problem med ballansövningarna.
Många på gymet frågar om jag är gammal elitgymnast. Det är jag inte. Mina gamla skolbetyg talar om att jag var nätt och jämt godkänd i ämnet gymnastik med lek och idrott. Mycket av detta berodde på att jag aldrig på grund av mitt låga blodtryck vågade slå kullerbytta eller slå runt på bommen. Det enda försökte jag en gång gjorde misslyckades och jag trillade som en trasa ner från bommen på golvet. Gymnastiklärarinnan var över mig som en hök och anklagade mig för att vara lat och att jag bara ville göra mig märkvärdig.

Jag har flera gånger under de fem år jag varit en flitig motionär på mitt gym diskuterat varför det är så svårt att seniorer att inse att de måste vårda sin hälsa och öva upp styrka och ballans på ett gym. Flera av mina väninnor klagar över att det är för dyrt och att de är rädda för att göra bort sig bland alla ungdomar. Det första förstår jag inte, eftersom det kostar ungefär lika mycket att gå på gym som att kliva iväg och få den skönhetsbehandling som mina medsystrar anser hör till livets nödtorft. Tyvärr finns det gym där gråhårstanter mobbas ut. På mitt gym anser alla att vi är ett trevligt inslag bland alla dansanta flickor och manliga muskelknippen med tyngdlyftning som sin stora hobby.

Nu i juletid önskar jag att gymet kunde byta musik och spela taktfasta tomtelåtar. Jag vet att det finns gott om sådan musik. Varför inte lyfta skrot till en rockgrupp som till trummor sjunger ”Jag fångade en räv idag men räven slank ur näven och lika glad är jag för det men gladast är nog räven . . . ”

6 thoughts on “Johan och Jag på gymet

  1. Hej Carin! Kom precis in på din blogg för första gången och kommer helt klart stanna här ett tag till! Vad imponerade att se hur du håller igång med 82 år i bagaget. Vilken kvinna!!

  2. Ha, ha Carin! Jättebra – du skriver så kul! Idag var jag också och tränade på Sturebadet inspirerad av dig. Annars är jag mycket latare och drar mig för att sätta igång. Men när jag väl kommer igång så är det jätteskönt! Nu ska jag laga älgfärsbiffar och organisera om i min lilla fågelholk. Hälsningar Carina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s