Min negerdocka

Min negerdocka

Jag var kanske fyra år, kanske fem när tant Gunnel under en av juldagarna kom och gav mig en negerdocka, som hade antydan till bröst. Det enda dockan hade på sig var en kort bastkjol och ett vitt halsband av glaspärlor

Tant Gunnel var en mycket uppskattad folkskollärarinna i arbetarkvarteren i Majorna och på fritiden den oskrivna ledaren för församlingens missionskrets. Hon var ofta fylld av iver att förklara vad den kristna missionen innebar i Afrika. Den dag då jag fick dockan förstod jag inte mycket av allt det hon sa, bara att det var viktigt att omvända hedningar, lära deras barn läsa, skriva och räkna samt att utbilda flickorna till sjuksköterskor. Jag neg och tackade och satte negerdockan i raden av dockor längs väggen där hon kunde få sitta i lugn och ro. Till mammas stora förvåning lekte jag hellre med min brors lastbilar än med någon av alla mina dockor.

Vid julen första året jag gick i skolan kom det ut en ny psalmbok. Jag hade önskat mig en i julklapp och detta uppskattades av mina föräldrar. Under juldagarna var det många gudstjänster och eftersom jag alltid satt och dinglade på ett opassande sätt med benen i kyrkans prästbänk, låstes jag in när resten av familjen traskade till Annedalskyrkan. Under dessa ensamma timmar placerade jag min slitna nalle och negerdockan under granen. Dessa två var de enda i dockraden som var levande för mig och som hade förmågan att ta till sig julens budskap. Nu ställde jag mig bredvid granen och läste med hög röst högt ur min nya psalmbok:
”Gläns över sjö och strand, stjärna från fjärran
Du som i Österland tändes av Herran . . . ”

Jag tyckte att både nallen och negerdockan nickade instämmande.

Två år senare var en jul i krigets tecken. Skinkan blev mindre och lutfisken större, inga julapelsiner och ett par tråkiga och stickiga yllebyxor i julklapp. Några år senare var det insamling av leksaker till de barn, som vars pappa varit med på någon av de båtar som blivit minsprängd. Då beslöt jag mig för att lägga alla hela dockor i denna låda. Vem som fick negerdockan fick jag aldrig veta och naturligtvis inte vad hon och hennes mamma tyckte om att släppa in en svart docka i huset.

Igår tittade jag inte på Kalle Anka på TV. Det som jag har uppskattat mest i detta program har varit sekunderna med negerdockan. Enligt barnbarnen är de bortklippta på grund av sitt rasistiska innehåll.

Jag förstår mig inte på detta klåfingriga raderande i vår nutidshistoria. Att ge bort en negerdocka i julklapp var vanligt i familjer med intresse för religion och främmande länder. Jag är glad för att inte Tant Gunnel lever idag. Hon skulle på sitt bullrande sätt ha talat om för TV att negerflickor hade lätt för sig i skolan och att de mycket väl kan bli skickliga läkare. Dessutom skulle hon frågat vilka ord vi skall använda för en människa med svart hy. Neger duger ju inte längre.

Till min stora glädje har jag upptäckt att Västerbottens Museum har en utställning med negerdockor och förklarande texter om hur rasbiologins synsätt satte sina spår i leksakernas värld. Borde inte någon kulturskribent ta sig tid och åka och titta på denna utställning och inte bara av rädsla för att bli kallad för rasist radera i klassiska filmer?

Bilden på negerdockan har jag hämtat från Västerbotten Museums hemsida

En tanke på “Min negerdocka

  1. Ja du Carin! Jag såg massor som borde rensas ut om vi ska hålla på o göra det. Det är för bedrövligt. En sådan där svart docka har vi alla haft, dvs flickor o de fick klänningar o kärlek precis som de andra vita. Nä, jag tycker inte om denna trend att rensa ut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s