Johan min personlige tränare

Johan min personlige tränare

Jag är en flitig gäst på mitt gym, House of Shapes på Hornsgatan i Stockholm En dag för drygt två år sedan letade en av tjejerna från ekonomiavdelning upp mig och undrade om jag inte kunde nappa på ett erbjudande om att ha en personlig tränare fem gånger. Just då hade man ett extra erbjudande. Detta lät lockande och jag slog till. På så sätt kom Johan in i mitt liv.

Johans ursprungsland är Indien och han har bott i hela sitt liv i vårt land och vuxit upp i en by utanför Gävle. Han är en riktig norrlänning, som är lagom tystlåten, tål kyla och gillar att spela ishockey.

Det första som hände var att Johan och jag satte oss ner och pratade. Då ville Johan veta vad jag ville bli bättre på. Jag behövde inte tänka länge på svaret.
”Reaktionsförmågan, jag vill kunna fortsätta att köra bil utan att vara en livsfara för andra i trafiken. Bättre kondition, så att jag orkar vardagslivet. Bli starkare, så att jag klarar av att vara ensam om det dagliga slitet med hem, villa, trädgård och bil. Jag är anhörigvårdare, min make David drabbades av stroke för ungefär två år sedan. Sedan behöver min balans bli bättre, måste klara att byta glödlampor i köket själv och beskära fruktträd.”
Svaret från Johan kom blixtsnabbt
”Du skall lära dig boxas. Sedan är du kanske för gammal för att klänga på stegar.”
Ute på gymet fick jag först värma upp på en cykel och sedan snörde Johan på mig ett par boxningshandskar. Själv stoppade han in händerna i ett par svarta kuddar och ställde sig rakt framför mig. Nu fick jag veta att jag skulle slå 50 gånger i ett sträck mot kuddarna. Slagen skulle komma snett, min högerhand skulle träffa Johans högra kudde och min vänstra hans vänstra. Jag tvekade eftersom jag var rädd att göra Johan illa. De första slagen var osäkra och kraftlösa.
”Hårdare, hårdare, hårdare!” Ropade Johan glatt. ”Bättre kan du!”
Jag kände hur det pirrade till i magen och slog så hårt jag kunde.
”Snabbare, snabbare!” kom det från Johan.
Jag tittade Johan rakt in i ögonen och kom på att jag skulle kunna föreställa mig att han var den stränga lärarinnan i tyska jag hade i flickskolan. Rakt genom min skalle for de tyska modala hjälpverben och oregelbunden pluralbildning av substantiv. Jag slog ursinnigt ända tills Johan glatt ropade att jag hade slagit 50 slag och kunde vila mig ett par minuter. Sedan skulle jag slå 50 slag till och sedan efter ännu en kort paus en serie på 50 nya slag.

Den första serien orkade jag ganska bra men den sista upplevde jag som om jag bara håglöst stod och viftade med händerna. När Johan snörde av mig handskarna var jag så trött att jag tyckte att golvet gungade över mig.
”Ge inte upp!” sa Johan glatt. ”Nu skall du träna upp din balans. Lägg dig på mage på bollen och sträck ut vänster ben och höger arm samtidigt!”

Det blev ett totalt misslyckande. Jag upplevde att bollen var såphal och efter någon stund halkade jag stilla ner på golvet och hamnade på rygg. Johan tittade uppfodrande på mig, vilket gjorde att jag snabbt rullade över på vänster sida och utan besvär kunde resa på mig.
”Bravo!” sa Johan glatt. ”Du är smidig och rörlig för din ålder. Om en vecka blir det en ny lektion i boxning”

De fem kommande veckorna gick i boxningens tecken. När dessa var över beslöt jag mig för att fortsätta med att träna boxning under Johans ledning. Efter ett par månaders intensiva övningar var jag mogen för att lära mig jabba med vänster och direkt efter detta slå ett rakt och hårt högerslag. Jag hade inte tänkt på att vid ett högerslag skall styrkan komma från foten, passera genom kroppens högra sida och därefter flyta ut i högerarmen. Efter detta pass fick jag en sådan träningsvärk i benen och axlarna att jag hade svårt att gå uppför trappan till övervåningen i vår villa.

Boxningsträningen blev en del av mitt liv och jag upplevde det tjusiga i att utan Johans vakande ögon slå mot gymets svarta boxningssäck. Det kändes konstigt att låna ett par boxningshandskar, så jag tog mod till mig och klev in i en sportaffär för att köpa ett par. En tonårsgrabb hjälpte mig att välja ut det rätta paret.
”Skall ditt barnbarn få handskarna?” sa han glatt när jag valt ut det par jag ville ha. Jag skakade på huvudet.
”Skall ha dem själv, jag går och lär mig boxas”
Pojken blev inte alls förvånad.
”Behövs säkert. Det har varit flera överfall av gråhårstanter i vårt område de sista veckorna. Slå så hårt att gänget minns dig.”

Jag har inte blivit överfallen varken på gatan eller i tunnelbanan. Tyvärr skulle jag inte våga att med en rak höger golva en tjuvaktig tonårspojke.

8 thoughts on “Johan min personlige tränare

  1. Jag har precis hittat din blogg och jag bara sitter här och ler när jag läser vad du skriver. Du är en stor inspiration Carin – fortsätt med det!

  2. Haha, pantertanten lös på stan med högern i beredskap. Du klämmer säkert till om någon ger sig på Dig! En sådan där Johan skulle vi ha allihop. Du är en frisk fläkt Carin!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s