Second Hand på Östermalm

Second Hand på Östermalm

Jag har med åren blivit lokalpatriot när det gäller de sydvästra delarna av tunnelbanelinjen 13, som går från de välbärgades och studenternas Gärdet till invandrarnas stadsdelar kring Fittja och Skärholmen. Det har aldrig hänt att jag har blivit trakasserad på tunnelbanan, däremot har jag flera gånger fått frågan vilken del av Turkiet jag kommer från. Dessa samtal brukar sluta med att jag ger hela tunnelbanevagnen en lektion om valloninvandringen och att jag på mammas sida är vallonättling. Inte ens svenskarna kände till att mörkögda smeder kom till vårt land för ungefär 400 år sedan.

När det gäller val av tandläkare är jag inte trogen min förort. Jag har sedan 30 år tillbaka en tandläkare på Östermalmstorg och jag har inga planer på att byta till någon i närområdet. För mig är varje krånglande tand en utflykt till en annorlunda värld vid Östermalmstorg. Damernas klädsel är inte som i Skärholmen, man klär sig vintertid i en pälsfodrad kappa och har en pälsmössa i samma färg som kappan på huvudet. När man handlar släpar man hem varorna i blå IKEA-kassar och inte i en ryggsäck från Clas Olson. Min röda arbetarjacka, pris 290 kronor på Jula för fyra år sedan, brukar väcka nyfikenhet och jag har mer än en gång fått frågan om i vilket modehus i Milano jag har köpt den. Jag brukar låta vetgirigt folk leva i tron att jag är en excentrisk miljonärska från landsbygden.

Att gå runt på gatorna runt Östermalmstorg är en påminnelse om att området har en åldrande befolkning. Det är inte lika många barnvagnar som på min gata och leksaksaffärer lyser med sin frånvaro. För varje år ökar antalet affärer som säljer välvårdade originalmöbler från 1950-talet och läckra festkläder, som bara har använts ett par gånger.

Strax efter nyår började en tand bråka och jag fick en akuttid hos min tandläkare. På vägen från tunnelbanan till mottagningen gick jag förbi två second-hand affärer och beslöt mig för att gå in och titta på klädutbudet på hemvägen eftersom jag behöver ett par nya långbyxor för vinterbruk.

Min tandläkare bökade runt kring rötterna i en redan rotfylld och nu bedövad tand. När jag klev ur tandläkarstolen kände jag mig vinglig på benen och hade ont i tandköttet. Därför vågade jag mig inte på att försöka prova kläder. Det skulle ha varit mardrömsliknande att tappa balansen i en provhytt på Östermalm. Jag fick nöja mig med att skärskåda kläder och kunder utifrån gatan.

En pälsklädd dam i min egen ålder kom gående med sin rollator och till den hade hon kopplat en resväska på jul, som påminde om en lydig gammal hund. Utanför affären stannade hon och pustade ut och här stötte hon samman med en väninna. Vissa delar av samtalet kunde jag uppfatta. Kvinnan med rollator höll på att städa i sina garderober. Hon stod nu i kö för en liten lägenhet i ett äldreboende och där skulle hon inte få mer än en enda garderob. Hennes stora problem var nu att göra sig av med det mesta av det hon hade i fem stora garderober. Nu skulle hon sälja sina cocktailklänningar från ungdomsåren. Hennes väninna däremot var på jakt efter en snygg långklänning. Det yngsta barnbarnet skulle gifta sig i kyrkan och det skulle bli stor fest på ett 1600-talspalats på Södermalm.
”Södermalm” sa damen med rollatorn. ”Där har jag bara varit en gång för längesedan. Nu lär det vara både dyrt och fint att bo där. Men har du inga gamla långklänningar? Det är ju modernt med 50-tal.”

Väninnan skrattade glatt.
”Barnbarnen har plundrat min garderob när det gäller festkläder. Du vet, nu skall det ju vara frack och långt, inte trasiga jeans som under det röda 60-talet.”
De båda damerna kastade ett öga på brudklänningarna i skyltfönstren. Sedan fortsatte de att småprata.
”Kunde inte barnbarnet få din brudklänning?”

Den andra ruskade på huvudet.
”Var med barn och i femte månaden, ingen kyrka, ingen präst och inget kalas. Polisstationen i min hembygd, det gick alldeles utmärkt i hemsydd mammaklänning. Bra äktenskap, tyvärr är maken dement och finns på ett sjukhem.”

De båda damerna försvann in i affären tätt följda av två flickor i gymnasieåldern. Den ena skulle ha ett par högklackade skor och den andra ett par byxor för skidåkning. Själv blev jag stående utanför fönstren och funderade över vem som ägt kläderna och varför kvinnor säljer sina brudklänningar. Blev äktenskapet så vidrigt att kvinnan slängde ringen i metallådan vid återvinningsstationen och släpade bort brudklänningen och makens festkostym med rött sidenskärp till närmaste second-handaffär?

De både flickorna kom ut ur affären och det syntes på deras ansikten att de blivit besvikna.
”Dyrt och satt uruselt” sa flickan som skulle köpa skidbyxor.
”Snyggt, men dyrt” sa den andra. ”Nu sticker vi till Myrorna i Skärholmen. Linje 13 på tunnelbanan och där lär det finnas mycket trevligt till billigt pris.”

Jag log för mig själv. Det är fler än jag som har upptäckt tjusningen med att bo i Stockholm Sydväst.

En tanke på “Second Hand på Östermalm

  1. Detta skickar jag till Birgit i Sköndal. Hon begriper sig på Stockholm bättre än jag. Du skriver jätteroligt. Aldrig tråkigt. Full av skrivarglädje hela tiden! Underbart. Jag ser scenerna framför mig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s