Nu har jag intensivtränat under Johans ledning på House of Shapes i drygt två år och börjar kunna se resultat på olika sätt. Jag har gått ner två kilo i vikt och blivit ett par cm längre. Det sista har fört med sig att mina gamla långbyxor inte sitter på samma sätt som tidigare. Mitt intryck är att ryggraden mellan midjan och låren har blivit längre. Snyggt, men ger mig skavsår på blygdläpparna, vilket inte är trivsamt.

Nu har jag bara ett enda par långbyxor jag kan bära utan känna obehag i hela kroppen. För fyra år sedan köpte jag dem på Jula, de är röda och har mängder av fickor. När jag har dem på mig händer det att grabbar i alla åldrar frågar mig vilket bygge jag är avsynare på och om jag har glömt tumstocken hemma. Det är inte alltid jag uppskattar att bli tagen för en byggnadsingenjör, som vägrar att gå i pension.

Häromdagen beslöt jag mig för att börja leta i affärerna i Skärholmen efter ett par nya byxor. Den mesta spännande sorteringen finns på Myrorna, så jag klev glatt in där. Här hängde mängder av nästan nya långbyxor och på några satt prislappen kvar. Men inget par hade tillräckligt hög midja för att passa min kropp. När jag kom ut på torget funderade jag över varför kvinnor köper för små byxor och varför de inte tar mått på sig själva innan de kliver in i en klädbutik.

Jag strövade håglöst runt i Skärholmens alla gallerior och såg på klockan. Någon tid att traska ungefär en km till Jula i Kungens Kurva hade jag inte. Av ren nyfikenhet gled jag in i en affär med det otroliga namnet JC, som i sitt skyltfönster hade mängder av långbyxor. Här fanns det kanske något som skulle kunna passa mig.

Jag hann precis komma in i affären när en ung flicka kom emot mig och frågade vad det var jag sökte. Hon fick höra om mina problem och log glatt.
”Du skall ha hög midja, jag tror att det finns ett enda par svarta jeans i din storlek kvar. Vi har sålt mängder i din storlek.”

Flickan mätte mig med ögonen och letade fram ett par svarta jeans.
”Gå in och prova!” sa hon glatt.
Till min stora förvåning passade byxorna precis, men hade kanske lite för långa ben.
”Jag kan lägga upp dem åt dig” sa flickan glatt. ”Det är sällan jag har en kund som vet precis vad hon vill ha.”

Eftersom jag hade ont om tid tackade jag nej till detta generösa erbjudande och traskade genom gallerian till tunnelbanan. Hela tiden funderade jag över detta nya byxmode, som kan ge trista skavsår på ömtåliga platser på kroppen.

Dagen efter byxköpet var jag på mitt gym och trängdes med dansanta tjejer i omklädningsrummet. Alla var som vanligt gulliga mot mig och pratade med mig som om jag vore en av deras gamla klasskamrater. Då passade jag på att fråga om dagens byxmode.
”Sexigt att låta grabbarna få se sin rumpa, de tänder jättebra om man har en tatuerad fjäril eller ros strax under midjan. Toppen!”

Hon tittade uppmuntrande för mig
”Vet du om att du är en förebild för oss alla. Jag berättade om dig på juldagen för mormor. Hon skulle säkert må väl av att lära sig boxas.”

Jag hade duschat och torkat mig. Nu drog jag snabbt på mig trosor och långbyxor. Jag ville helst inte få höra att jag skulle klä i en tatuerad ros på rumpan. Dessutom hade jag ingen större lust att prata om riskerna av alla de tungmetaller som ristas i kroppen vid en tatuering.