Jag har alltid gillat vintersport, men har varit dålig i skidspåret och urusel på skridskobanan. Detta beror på att jag en söndagskväll år 1934 som fyraåring tappade ett gammaldags strykjärn på min högra fot, som genast svullnade upp. Att tala om vad jag hade gjort vågade jag inte. Strykjärnet var en förbjuden leksak.

När mamma såg att jag hade svårt att gå ringde hon till Barnsjukhuset i Göteborg, som normalt inte hade en tjänstgörande läkare på söndagskvällarna. Mamma tjatade och tjatade och till slut lyckades hon övertala överläkaren att undersöka mig. Det var lätt för honom att komma till mottagningen, eftersom han disponerade en elegant våning högst upp på sjukhuset.

Jag kan fortfarande känna den stank av konjak och cigarr, som strålade ut från den mycket irriterade läkaren. Han hade blivit tvungen att avbryta sin middag för att ta hand om mig. Hans diagnos utan ordentlig undersökning var att jag led av bentuberkulos och att benet måste gipsas från fotleden till låret. Dessutom såg han inte upp ordentligt utan gav order om att det helt oskadade högerbenet skulle gipsas. Det dröjde nästan två månader innan misstaget upptäcktes och gipsen plockades bort. Först då vågade jag berätta vad jag gjort och alla blev ursinniga på mig för att jag inte redan från början hade talat om vad jag hade hittat på.

Den vårdag jag kom hem från sjukhuset kunde jag inte stå på fötterna och benen hade utvecklats på olika sätt. Högerbenet var långt, kraftlöst och smalt, vänsterbenet något kortare och ganska kraftigt. Någon sjukgymnastik vad det inte tal om. Denna vår ville jag kunna springa som andra, så jag började hoppa runt på vänsterbenet och släpade det högra efter mig. När jag senare började skolan blev gymnastiken ett helvete. Jag kunde inte stå givakt och inte marschera i takt. Med seg envishet kämpade jag för att lära mig åka skidor och det gick ganska bra bara jag slapp svänga i nedförsbackar. Skridskor lärde jag mig aldrig åka.

Det är minst tio år sedan jag åkte skidor sist. Mina blå skidkängor står på skohyllan och uppmanar mig att plocka fram skidor och stavar från vinden. Det finns ett skidspår utan backar på andra sidan gatan, så några svårigheter att få vintermotion har jag inte. Trots detta tvekar jag. Med åren har jag blivit mer försiktig och nu är jag rädd att trilla och skada svansbenet eller bryta lårbenshalsen.

Det finns andra sätt att syssla med vintersport än att åka skidor. Dit hör att skutta runt i de drivor av nysnö, som tornat upp sig på baksidan av huset. Här i den mjuka snön kan jag göra sådana skutt jag aldrig vågar göra på golvet. Det gör ingenting att det vänstra benet släpar efter. Dessutom kan jag pulsa runt i nysnön och på så sätt stärka benmusklerna. Ett träningspass en solig vinterdag i trädgården känns i hela kroppen och morgondagen blir fylld av träningsvärk i benen.

Min favorit motion vintertid är snöskottning. Att benen är olika långa spelar ingen roll utan är snarare en fördel. Det kortare benet brukar jag placera på en snödriva, som vinden har blåst samman, och det andra nedanför drivan. Jag står säkert och stadigt och kan hugga i allt vad jag orkar. Grannarna kommer ibland och tittar nyfiket på mig och talar om att jag är snabbast i kvarteret, när det gäller snöskottning. Någon har frågat varför jag inte anmäler mig hos stadsdelsnämnden, som hjälp för villaägare. Alla seniorer i villa eller radhus kan ringa till vår seniortjänst och be om hjälp med snöskottning, som kostar lika mycket som hemtjänst.

Min personlige tränare Johan har naturligtvis synpunkter på mina vinteraktiviteter. Snöpulsning har han ingenting att invända mot. Han anser att jag inte skall skotta snö eftersom jag kan knäcka ryggen eller halka. Johan är norrlänning och har tyvärr aldrig lärt sig uppskatta tjusnigen i att se snön virvla upp från skyffeln och sedan hamna överst på en snöhög.

När det gäller mina ben har Johan arbetat fram ett träningsprogram för mig. Hur väl han kommer att lyckas att få fason på mina ben får jag se till våren när det är dags att börja med en försiktig löpträning.