Jag tillhör kanske den sista generation, som fick plugga biblisk historia redan som åttaåring. Texterna förde in mig i en helt annan värld än den breda Linnégatan i Göteborg och bakgårdarna i det nu rivna stadsdelen gamla Annedal. Tack vara kyrkans barntimmar hade jag fler lekkamrater på dessa trånga gårdar än i min klass i den privata flickskola jag gick i. Gamla Testamentet var fyllt av spännande historier om lejon, ormar, vildåsnor, får och getter, berättelser som jag gärna delade med mig till mina lekkamrater. För att slippa obehagliga frågor hade lärarna i deras skola bytt ut den bibliska historien mot katekesplugg. Nu har jag en känsla av att mitt intresse för naturen började när jag på en bakgård berättade allt det jag lärt mig på kristendomslektionerna.

V i skulle kunna läsa texterna högt ur en barnbibel och därefter kunna berätta innehållet. Jag var duktig när det gällde att berätta, men stakade mig ibland vid högläsningen. Det var strängt förbjudet att fråga varför Gud uppträdde som han gjorde. Den, som gjorde detta, klassades omedelbart som en näsvis unge eller en trilskande get. När jag blev så stor att jag ensam fick gå till Slottsskogen besökte jag alltid gethagen vid smålandsstugan och där växte det fram en känsla av samhörighet mellan getterna och mig.

Jag funderade mycket om historien om patriarken Abraham, hans hustru Sara och deras egyptiska slavflicka Hagar. Hagar skulle hjälpa till i hushållet och måste finna sig i allt som Sara befallde. Problemet i deras tältläger, där lejonen lurade bland buskarna och vildåsnorna skriade i skymningen, var att Sara inte kunde få några barn. Detta var stor katastrof för Abraham, som hade fått ett löfte av Gud att hans släkt skulle bli talrik. Berättelsen om denna krisfamilj i öknens utkant finns i Första Moseboken, kapitel 16.

Sara kom en dag på en lysande idé. Hon föreslog att Abraham skulle ta Hagar som sin bihustru och låta henna ligga bredvid sig i tältet. På detta sätt hoppades Sara att Abraham skulle bli far till en stark och pålitlig son. Det dröjde inte länge förrän Hagar kunde konstatera att hon väntade barn. Jag funderade länge på detta och började i smyg leta efter svaret i mammas tjocka läkarbok. Detta var naturligtvis inte vad skolan hade tänkt sig. Att använda den bibliska historien som sexualundervisning var något man inte vågade prata om.

Hagar blev mycket stolt över att hon väntade barn och började förakta den ofruktsamma Sara. Sara blev tveksam och visste inte vad hon skulle göra och bad Abraham ingripa mot Hagar. Abraham stelnade till och visade öppet att han var konflikträdd. Han betraktade Hagar som Saras egendom och sa därför att Sara fick lösa problemet med Hagar precis som hon ville. Resultatet blev att Sara körde ut Hagar i öknen. I mina barndomsfantasier visste jag att Sara tyckte att ett glupskt lejon skulle borde sluka Hagar levande och sedan spotta ut hennes kläder.

Naturligtvis ingrep Gud och letade reda på Hagar där hon satt i en brunn och kände sig övergiven. Han skickade en ängel vars uppgift var att trösta Hagar.

”Du är havande och skall föda en son
Och du skall ge honom namnet Ismael,
ty Herren har hört din klagan
Mer vildåsna än en människa skall han vara
Han skall slåss mot alla och alla mot honom
Öster om sina bröder skall han bo.”

Efter detta fick hon veta av ängeln att hon skulle gör klokt i att återvända till Sara och snällt acceptera att hon var en vanlig slavflicka. Efter detta försvinner Hagar nästan ut ur Bibeln och legenderna tar vid. Enligt en av dessa blev Ismael stamför för araberna och deras andliga arv hade ängeln stakat ut. De skulle slåss mot alla och alla skulle slåss med dem.

Historien är inte slut med detta. Abraham fick av Gud veta att Sara skulle ge honom en son. Några dagar senare kom tre främmande män till Abrahams tält. De samtalade länge med Sara och någon månad efter det att de farit sin väg konstaterade Sara att hon väntade barn och senare föddes sonen Isak. Bråken mellan Sara och Hagar fortsatte i oförminskad styrka. Sara insåg att Abraham höll på att bli gammal och att Gud snart skulle kalla hem honom. Ven skulle ärva honom, Isak, Ismael eller skulle de båda pojkarna dela på arvet? Ännu en gång tvingades den konflikträdde Abraham att ingripa. Nu fattade han mod. Beslöt sig för att göra Ismael arvslös och körde bort mor och son från tältet.

Idag kan man fundera över vad som hänt om Gud på ett tidigt stadium slagit näven i Abrahams tältduk och sagt att han måste ge Hagar status som en andra hustru med samma skyldigheter och rättigheter som Sara. Sara borde straffas på något sätt för att hon ständigt grälade med Hagar. Kanske skulle Ismael då blivit en lugnare pojke, som inte bråkade med alla om minsta småsak.

Om det på Abrahams tid varit i lagen bestämt att månggifte var tillåtet, hade vi kanske sluppit blodiga uppgörelser mellan sunnimuslimer och shiamuslimer. Jag undrar om de tongivande inom Centerpartiets idégrupp har läst och tagit till sig berättelsen om triangeldramat mellan Abraham, Sara och Hagar.

Hagars öde har fascinerat många och jag har sett flera konstverk som skildrar hennes öde. Den vanligaste bilden av henne är att hon är mycket vacker, har snygga kläder och bär utsökta smycken.