Allers förr och nu

Allers förr och nu

Att vara tonåring och prästunge i Göteborg under 1940-talet var inte det lättaste. Överallt lurade nyfikna och sladderaktiga syföreningstanter, vars stora intresse att brodera dukar samt att hålla ett vakande öga över prästernas barn. Dessa måste enligt deras oskrivna regler snällt vandra på dygdens smala stig. Budet ”Du skall icke begå äktenskapsbrott” tolkades på ett för mig obegripligt sätt som att åka skidor på söndagar och läsa veckotidningar. Ibland lyckades jag trots detta smita ut med mina skidor efter högmässan och varannan vecka smög jag till tobaksaffären vid Linnéplatsen och köpte Allers. Detta var lyx, en tidning kostade något mindre än vad jag hade i veckopeng.

En dag höll detta trevliga och syndfulla nöje på att ta slut. Just som jag betalat min tidning och stoppat ned den i skolväskan kom en mycket dominant syföreningstant inklivande. Hon tänkte varken köpa cigaretter eller veckotidningar utan ett litet häfte med recept på middagsmat, som kunde tillagas utan köttkuponger. Naturligtvis hade hon sett vad jag hade köpt och ringde senare hem. Då var det pappa som svarade. Han sa som det var att han brukade läsa min Allers för att se om det förekom äktenskapsbrott i tidningen. Det gjorde det inte utan tidningen var fylld med matrecept, stickbeskrivningar och tecknade serier om björnen Bamse, Lilla Skutt och Kronblom. Vad pappa inte talade om var att han slukläste Allers följetonger skrivna av Stieg Trenter och Wicky Baum. Han anade att det var för denna spännande läsning som jag köpte Allers.

Mina föräldrars fasa var dessa vakande ögon. För att slippa att de spionerade på mig fick jag en prenumeration på Allers. Tidnigen kom som en glad överraskning varje tisdag och jag njöt av att kunna använda min veckopeng till hemliga besök på någon av de små kvartersbiograferna.

Wicky Brauns roman ”Hotell i Berlin” älskade jag och önskade att någon gång få bo i ett stort hotell i någon främmande stad. Ibland ställde jag mig utanför det eleganta Grand Hotel Haglund och tittade nyfiket på hur den välklädda överklassen med värdighet som biskopar skred ut och in genom den vackra portalen. Jag visste att jag aldrig skulle kunna bära upp sådan kläder och det enda stället i denna vackra värd jag hörde hemma var i källaren för sortering av tvätt. Men att drömma sig bort till en annan värld utan spanande syföreningstanter och högmässans syndabekännelse kunde jag ju tillåta mig att göra. Då önskade jag att få skriva en roman om het tonårskärlek mellan hotellets sopåkare och en illa klädd städerska. För att lyckas med detta måste jag få komma ner i hotellets källare och detta äventyr fick jag aldrig vara med om.

Matrecepten var ingenting för mig. Det var mamma som stod för mathållningen och hon gjorde ständigt om recepten i Prinsessornas kokbok. Hennes fuskköttbullar på potatis och lök var inte goda. En gång föreslog jag mamma att hon skulle titta på något recept i Allers. Det gjorde hon inte utan fördjupade sig i någon av de i mitt tycke larviga kärleksnovellerna och en skildring om hur Gustav V stoppade sina egna strumpor.
Efter ett par år tappade pappa intresset för Stieg Trenter och prenumerationen på Allers upphörde. Detta gjorde ingenting eftersom jag nu var så gammal, att jag hade lånekort på folkbibliotekets vuxenavdelning. Här lånade jag allt av Wicky Braun jag hittade och denna läsning gjorde att jag insåg hur jobbigt det hade varit att leva i nazisternas Tyskland. Stieg Trenters böcker var enligt bibliotekarien skräpkultur och fanns därför inte till utlåning. Detta var böcker som det smusslades med och på något sätt lyckades jag få tag på dem och läsa dem. Här lärde jag känna Stockholm, som blev en lika spännande och en lika oåtkomlig värld som det fina hotellets soprum.

Idag när jag var på ICA föll jag för frestelsen att köpa Allers. Det mesta var sig likt med noveller, följetonger, matrecept, stickbeskrivningar och Kronblom. Nytt är att den tråkiga 1940-talsgodnattgröten med en aning lingonsylt har bytts ut mot kvällens frestelse i form av en vegetarisk macka med svamp, rucola, ost och fikon.

Det jag saknade i veckans Allers var en annorlunda och djärv roman, som skildrar en kvinnlig och obeslöjad oljearbetares vardag Algeriets gulskimrande och manliga ökenlandskap. En sådan skildring skulle idag vara en lika främmande värld som ett lyxhotell i nazismens Tyskland var när jag växte upp. Nu, när jag sitter och bläddrar i Allers, minns jag att pappa tyckte att Allers var en nästan lika modig tidning som Torgny Segerstedts Handelstidning och Thure Nermans Trots Allt. Det var en veckotidning som under nazismens glansdagar vågade publicera en kort artikel om den judiska författarinnan Wicky Baum. Hon skrev på tyska innan hon i mitten på 1930-talet flydde från Berlin till USA. Hennes böcker brändes på bål i Tyskland och rensades ut ur alla bibliotek och försvann ur hyllorna i många tyska hem.

Jag har inte läst om Wicky Baums böcker men kunskapen om hur det var att leva i Tyskland under 1930-talet finns kvar inom mig.

Grand Hotel Haglund i Göteborg är rivet.

Bilden föreställer mackan kvällens frestelse.

2 thoughts on “Allers förr och nu

  1. Pingback: Dåtid, historiegeneraliseringar och ägg i vattenglas — Lotten

  2. Guuuuuu va bra! Du fick med atmosfär, lite kärlek o viktiga saker som kampen mot nazismen. Dina unga års tankar. Nä, Allers är ingen hit men mackan passar en vegetarian bra. Å så mkt Stieg Trenter betytt för mig. Å visst är det skönt när någon minns Torgny Segerstedt. Kram Carin!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s