Mat i Liljeholmen

Mat i Liljeholmen

Under de sista fem åren har det vuxit upp en helt ny förort vid den östra spetsen av sjön Trekanten. Den har fått namn efter det anrika och nu rivna värdshuset Liljeholmen. Den östra delen av området kallas ibland för Marievik och ibland för Årstadal. Området räknas till den yttersta ringen av Stockholms innerstad.

De styrande i Stadshuset hade räknat med att äldre villaägare skulle sälja sina hus till barnfamiljer och flytta in i de nybyggda lägenheterna. Så blev det inte. Villaägarna föredrog att bo kvar och unga barnfamiljer flyttade in i de höga husen. Naturligtvis förde detta med sig problem eftersom ingen hade planerat för daghem och en lågstadieskola. Det man hade hoppats på var att köpstarka kunder skulle komma strömmande till den nya gallerian i fyra plan. Längst ner i tunnelbaneplanet ligger bland annat ICA, Systembolaget och en brödbutik och högst upp Clas Ohlson

Mitt intryck är att när arkitekterna har ritat detta nya kommersens tempel han man sneglat på en gammaldags engelsk trädlabyrint. I de klassiska romanerna kunde man lätt gå vilse och slottsherrens betjänt måste då rycka ut och lotsa ut nyfikna och förälskade par. Förra fredagen försökte jag inbilla mig att jag levde i England för två hundra år sedan och sökt äventyret i labyrinten ICA. Mitt mål var att hitta hyllan med sillburkar. Detta var svårare än jag trodde. Jag gick bara runt och runt och det enda jag såg var barnmat, toapappet och tvättmedel. Det hade onekligen varit roligare med träd än staplar av burkar och paket av olika slag. Till slut hittade jag en ung grabb, som vräkte gul lök i en stor låda. Han hörde inte till ICA utan var i Liljeholmen för att leverera lök av olika slag. Grabben kände sig lika vilsen som jag och tipsade mig om att gå tillbaka till utgången och sedan hela tiden hålla mig till vänster. Då skulle jag förhoppningsvis komma till avdelningen med färdiglagad mat och där kunde jag haka på en mamma med barnvagn. Hon var säkert på väg mot kassorna. Sedan skrattade han glatt:
”Färdiglagat är skapligt här, köp medan du går förbi!”

Jag gjorde som grabben sa. Ingången var lätt att hitta eftersom någon här hade skapat ett konstverk av körsbärstomater. Hela avdelningen för frukt och grönsaker var vacker och ledningen borde skicka in en skicklig fotograf för att visa att Liljeholmen håller samma estetiska klass som Östermalmshallen. Jag tittade på priserna och konstaterade att allt i denna avdelning var betydligt dyrare än i det invandrartäta Skärholmen.

Jag gjorde som grabben sa och kom in i dofternas avdelning. Eftersom det snart var dags för lunch och slanka flickor trängdes vid disken där man kunde plocka till sig sin egen sallad. Jag förstod att de hade gått in för att äta hälsosamt för att inte gå upp i vikt. Dofter av grillat kött, vitlök och timjan slog emot mig vid den långa disken för färdiglagat. Allt såg läckert ut. Eftersom jag inte gillar vitlök köpte jag ingenting utan gjorde det jag inte skulle göra. Jag vände mig helt om, gick rakt fram och sedan åt höger. Nu var jag i en mycket stor avdelning för färskt kött.

Plötsligt var jag inte i en engelsk labyrint utan på den marknadsplats i Paris som jag var på för knappt 20 år sedan. Då var det söndag, mor var i kyrkan och männen skulle laga en festmåltid åt familjen. De franska männen diskuterade ivrigt olika matrecept och vinsorter med varandra och där hade jag ett intryck av att de gått till marknadsplatsen för att prata och att hustrun efter mässan snabbt skulle trolla fram lunchmat av det som fanns i kylskåpet.

Här på ICA var det samma stämning. Framför den manuella och stora köttdisken stod jeansklädda män, som var väl försedda med barnvagn och kassar. De kom från den nya typen av familj, en man i mogen ålder har tröttnat på hustru och tonårsbarn, har hittat något ungt och läckert, gift om sig och njuter av att vara pappaledig. Nu kan han få utlopp för sitt stora intresse, som är matlagning och vinprovning. Att stå i kö och trängas bland kokboksläsande män och barnvagnar hade jag ingen lust till utan luktade mig fram till disken för färdiglagat, hakade på en jäktad flicka med en påse full med sallad och hamnade vid hyllan för biodynamiskt hårt bröd. Detta verkade intressant och jag tog ett paket, följde sedan efter flickan med salladskassen och kom till kassan. Där hade jag totalt glömt bort att jag hade gått in i ICA för att köpa sill. Jag betalade och gled med strömmen ut i gallerian och kom rakt på butiken med bröd, som ligger som en vattendelare mitt i gallerian. Jag föll för frestelsen att leva sunt och köpte en morotslimpa.

Hemma konstaterade jag att både det hårda brödet och morotslimpan smakade bra. Därefter tog jag på mig kläderna och traskade i januarikylan till min egen ICA-affär för att köpa sill. Det första jag såg var att det var extrapris på just den sill jag ville ha och att kilopriset på potatis var två kronor lägre än i Liljeholmen.

Här var det kö till kassan. En dam i min egen ålder konstaterade glatt att familjen sålt villan och flyttat till Liljeholmen.

”Bekvämt men dyrt, jag står inte ut med alla dessa karlar, som skryter med att de övergivit sin familj och skaffat sig något nytt och läckert, säkert dyrt i drift. Rätt åt dem att vara hemma och byta blöjor! Det gjorde jag i tio år.”

3 thoughts on “Mat i Liljeholmen

  1. Intressant läsning! Fast ordet ”gångra” för multiplicera trodde jag uppfanns på 90-talet. Aldrig hört tidigare. Jag gick skolan på 50- och 60-talet. (I min skolklass var vi f.ö. tre tjejer som var klassens ”matematiker”)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s