Mitt gym består av två delar. Den ena, där jag finns, är ett vanligt gym med maskiner, hantlar, skivstänger och mycket annat. Den andra, House of Shapes är en dansskola med olika slag av dansgrupper som barndans, klassisk balett, house och hiphop. Dans är ingenting för mig och jag upplever alltid att jag har tre vänsterfötter när jag ger mig ut på ett dansgolv. Dessutom är jag passgångare, vilket är en försvårande omständighet vid all dansinlärning. Trots detta dras jag till det stora fönster, som gör att jag i smyg kan titta på den dansundervisning som just då pågår. Ibland tycker jag den påminner om ett intensivpass på Friskis & Svettis och ibland som fristående gymnastik med högt tempo. När jag kommer hem brukar jag stoppa in en CD med musik från mina aktiva år och försöka att som en smidig dansös sväva runt på köksgolvet. Ibland går det bra, men det vanliga är att jag känner mig som en klumpig elefanthona. Då stänger jag av musiken och sätter mig och stickar eller läser.

Denna vinter har jag haft otur med hälsan och varit tvungen att äta antibiotika. Den stränga kylan har jag upplevt som ansträngande och det har inte vara lika självklart att som i höstas tre gånger i veckan traska iväg till gymet. Brist på motion har gjort mig om möjligt ännu mer hängig och håglös. För ett par dagar sedan upplevde jag att kroppen var ovillig och inte hade lust att ta fram dammsugaren och börja städa. Alltså var det säkrast att börja motionera. Med bestämd min stängde jag dörren till städskåpet, plockade fram mina hantlar och lär musik strömma ut ur kökets lilla ljudanläggning. Nu skulle jag ägna mig åt motionsdans och också styrketräning. Orken var dålig och jag tröttnade efter knappt tio minuter.

idag på morgonen beslöt jag mig för att göra ett nytt och tappert försök och tog en CD i högen och stoppade in i spelaren. Ut i köken hördes Gunnar Wiklunds förmaningar att det alltid gick att vandra vidare. Detta var uppmuntrande och skivan fortsatte med ”Det ska va gamla låtar, det skall låta såsom förr . . ” Flåset började komma tillbaka och jag glömde för tillfället bort problemet med tre vänsterfötter och skivan fortsatte med Jules Syvains ” Klart till drabbning, klart till kärlek . . ” Denna låt hade jag under en skoldans gjort bort mig på och nu var den tredje och helt onödiga vänsterfoten tillbaka. Det var dags för styrketräning med hantlar under fyra låtar med Glenn Miller. Sedan hände det märkliga. Min tredje vänsterfot tycktes försvinna när ”Don´t sit under the apple tree . . ” dånade ut i köket. Jag kände jazzens rytm, jag njöt och jag ville inte sluta dansa.

Morgonen virvlade bort och jag blev behagligt trött och kopplade en halvtimme senare av med lugna rytmer från en av Lars Roos skivor.

Jag har flera gånger under nästan två år frågat ledningen för House of Shapes varför de inte har motionsdans för seniorer. Om jag kunde dra mig tillbaka i ett hörn av salen skulle jag mycket gärna vilja vara med i en sådan grupp. Det vanliga svaret är att man skall tänka på saken. Nu tror jag det är nästan för sent. Det går i Stockholm att hitta motionsdans som är helt gratis.

Svenska kyrkan gör nu allt för att inte tappa fler medlemmar och för att få fler att upptäcka det kristna budskapet. Borta är min barndoms straffpredikningar om att det skall betraktas som äktenskapsbrott att läsa romaner, ensam gå på långpromenader, lyssna på musik och dansa. I min församling anordnas helt gratis en kväll i veckan hand-i-hand-dans, som varar i drygt en timme. Efter detta kommer en kort andaktsstund med meditativ musik. Andra församlingar har liknande erbjudande.

Om House of Shapes kommer på andra tankar och startat en grupp med motionsdans för seniorer skulle jag trots kostnaderna föredra detta framför meditativ dans i kyrkans lokaler. Jag har behov at att se folk i alla åldrar röra på sig, småprata med obekanta tjejer i omklädningsrummet och få lyssna på andra rytmer än jag är van vid. Genom att i smyg titta på någon av dansklasserna kan jag få inspiration till att sväva runt på köksgolvet till gamla låtar som ” I did it my way.”