Profeten Jona i valfiskens buk

Profeten Jona i valfiskens buk

Idag kan man idag i kyrkorna predika om profeten Jona och hans otroliga äventyr en gång för längesedan en stormig matt på Medelhavet. I min barndoms Bibel för barn slängdes Jona överbord på ett segelfartyg och i havets djup slukades han av en stor valfisk, valfisk som är ett äldre ord för val. Allt detta förbryllade mig.

Jag växte upp som ett mycket ensamt barn i närheten av Slottsskogen i Göteborg. På en höjd i denna bark låg Naturhistoriska museum dit jag sökte mig de dagar då barn gick in gratis. I en stor sal fanns den jättelika valen, som en gång flutit iland i Askimsviken söder om staden. Man kunde få gå in i valens mage och sätta sig på en bänk och känna sig uppslukad av ett fredligt havsvidunder. På en stor skylt ovanför bänken kunde alla läsa att valarna var däggdjur och att de saknade tänder. Deras stora mun var fyllt var barder, som mest påminde om tänderna på en jättelik kam. Genom dessa silade de fram sin mat och den största mat de kunde få in i sitt stora gap var räkor. Det var alltså omöjligt att en valfisk att sluka den stackars profeten Jona. Jag ville ha svar på mina frågor om detta verkligen hade skett eller om det var en saga precis som Askungen eller Snövit och de sju dvärgarna.

Den förste jag frågade var en av museets vaktmästare. Han hade alltid varit mycket snäll mot mig och svarat på mina frågor om djur och natur. Men denna gång blev han helt tyst. Jag hade hemma blivit varnad för honom. Han var aktiv i Linneakyrkan, som tillhörde det i Pappa Prästens granskande ögon det farliga baptistsamfundet. Vaktmästaren visste att jag var prästunge. Om han nu på en bänk inne i valens mage gjorde en enkel bibelförklaring och lättfattlig för mig riskerade hans ord att nå statskyrkans vakande öron. Detta ville han inte vara med om utan hänvisade mig till pappa. En eftermiddag tog jag mod till mig och frågade pappa. Han suckade tungt och mumlade bara något om att jag inte förstått texten. Därefter tog han fram en tjock teologisk lunta och lät mig förstå att han inte ville bli störd. Den profetslukande valfisken förblev ett mysterium för mig.

De sista dagarna har jag läst de tre korta kapitlen i Bibeln om profeten Jona slås jag av tanken att det är mycket mer än den stora fisken som är fel i historien. Idag känner alla tonårsföräldrar till att flickorna som regel har en stormigare pubertet än pojkar. Det brukar kunna gå att förhandla fram en bra lösning av olika problem med en pojke, medan flickorna däremot omedelbart sätter sig på tvären och gör precis tvärt om. Jag tycker att det är fel kön på profeten Jona. Han borde vara tjej och heta Johanna. Denna Johanna är en viljestark, trotsig och egensinnig tonårsflicka. Hon vet att hon alltid har rätt, hon älskar att simma och dyka samt hon anser att den gud hon aldrig får se inte skall ta kommandot över hennes liv. När hon får befallning att landvägen resa till den stora staden Nineve och predika Guds ord gör hon precis tvärt om. Hon köper en båtbiljett och ger sig ut på havet. När det blir natt kryper hon under däck och lägger sig att sova. Hon vaknar inte förrän några ur besättningen ruskar liv i henne. Då rusar byar av orkanvindar fram över Medelhavet. För att få båten lättare att rida ut de höga vågorna har man redan slängt lasten över bord. Trots detta anser kaptenen att alla skall be till sin gud och om inte detta hjälper skall någon i besättningen lämna fartyget. Då tittar alla på Johanna som ropar så det hörs över stormens vinande:

”Jag är judinna, nu ber jag till min gud att han skall stoppa alla vindar.”

Ingenting händer. Kaptenen ger befallning om att man skall dra lott om vem som skall slängas över bord. Lotten faller på Johanna, som besättningen släpar till relingen och slänger över bord. När Johanna har sjunket djupt händer ett under. Ovädret drar förbi och havet blir lugnt. Det är Johannas gud som har räddat fartyget.

I havets djup kämpar Johanna för att komma upp till ytan. Plötsligt möter hon ett stort djur, som slukar henne och plötsligt sitter Johanna som i en dykarklocka i fiskens mage. Här växlar hennes sinnelag mellan hopp och förtvivlan. Efter tre fasansfulla dagar simmar det stora djuret upp till ytan, kravlar det upp på en liten ö och här spottar det ut Johanna. Nu kan Johanna vila ut en stund för sedan fara tillbaka till den strand hon tidigare lämnat. I min tankevärld simmade hon till hamnen.
I trygghet väntar sig Johanna att Gud skall berömma henne. Det gör han inte utan befaller med barks ton att Johanna skall resa till Nineve. Där skall hon snällt finna sig i allt som Gud bestämmer att hon skall göra.

Motvilligt far Johanna till Nineve och lyssnar på vad Gud säger. Sedan fortsätter hon att göra precis tvärt om. Efter detta tar berättelsens slut och läsaren får själv fundera över vad som sedan händer när Johannas stormiga tonår är över. I Bibelns mansdominerade värld skulle hon på grund av sitt kön försvinna.

Fortfarande funderar jag på vilket djur Johanna mötte i havets djup. Igår satt jag flera timmar försjunken i böcker om djur och natur i de östra delarna av Medelhavet. Plötsligt insåg jag att beskrivningen på min barndoms valfisk stämmer bra med den fridlysta gröna havssköldpaddan. Den kan bli drygt två meter lång och väga 180 kilo. Om en späd tonårsflicka under en simturmöter detta djur blir hon säkert mycket rädd och känner att hon måste fly i panik.

Om Johanna levde idag skulle hon troligtvis bli engagerad i miljörörelsen och göra allt för att rädda Greklands vattensköldpaddor.

Upplevelserna från ett stormigt hav och möte med ett stort och samtidigt omtänksamt havsdjur skulle finnas kvar i hennes medvetande. Det stora djuret hade ju kunnat strunta i tjej i magen och dumpat henne längst ner i djupet där hon inte hade haft någon möjlighet att simma upp till ytan. Om jag blundar kan jag se Johanna stå klädd i dykardräkt på däcket på ett fartyg från Greenpeace.

Den bön Johanna i havets djup bad till Vår Herre är underbar lyrik, ord som dagens upproriska tonårsflickor skulle kunna säga efter ett vredesutbrott. De flesta av dagens flickor är skickligare att med ord beskriva vad de varit med om än sina jämnåriga pojkar.

”Du slungade mig i djupet, mitt i havet
Där strömmarna fångade mig
Alla dina brottsjöar slogs samman över mitt huvud
Jag tänkte: jag har fördrivits från dig
Får jag se ditt heliga tempel igen?
Vattnet slöt sig om min strupe
Djupet fångade mig
Sjögräs snärjdes kring mitt huvud
Där nere vid bergets rötter.”

Bilden föreställer en vitval och jag har hittat den på nätet.

2 thoughts on “Profeten Jona i valfiskens buk

  1. Följer din blogg sedan en vecka tillbaka och jag måste säga att den är extremt välskrivern.

    Gillar valet av bild på en Orca Orca, en så kallad tandval som då till motsats från bardvalen på Naturhistoriska i Götet faktiskt har tänder 🙂

    /Sweet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s