Kyndelsmässodagen

Kyndelsmässodagen

Idag är det kyndelsmässodagen, en medeltida helg som inte längre spilar någon roll i vårt dagliga liv. Då var det annorlunda för 800 år sedan. Kristendomen var en nykomling i det bistra kulturklimatet. De små och mörka kyrkorna på landsbygden hade blivit samlingslokaler med väggfasta bänkar på långsidorna och ett kor, som stängde ute vanligt folk från det heliga altaret där det vid mässan brann ett vaxljus. I vissa kyrkor var koret så stort så att det fick plats för en trång sovplats för prästen. Utanför kyrkogården låg socknens lilla krog, dit man kunde gå och dricka ett starkt humleöl. Någon mat fick inte förekomma i kyrkan. Minsta lilla smula skulle dra till sig utsvultna kyrkråttor.

I kyrkan var det problem med råttor, som på nätterna gnagde sig in i kyrkan, klättrade uppför altaret och mumsade i sig altarljusen. Under julhelgen brukade det inte vara några stora problem dessa ovälkomna kyrkobesökare, men i början av februari hade en ny kull råttungar sett dagens ljus. Nu var råttungarna så stora att de själva kunde skaffa sig mat. Kyrkans ljus var frestande.

Från Rom kom ett beslut att kyrkorna den 2 februari skulle fira en ljusmässa i kyrkan. Då skulle de kvarvarande julljusen brinna ut och enbart ett litet ljus fick lämnas kvar på altaret. När mässan var slut måste detta ljus förvaras på ett råttsäkert ställe så att kyrkråttorna tvingades söka mat på andra ställen. Det blev fest i kyrkan och byborna passade på att ta sig en svängom i kyrkan som samtidigt doftade av altarets vaxljus och en släng av fårtalg från böndernas ljusstumpar. Prästerna gillade inte detta utan kontaktade påven, som naturligtvis till bybornas stora förtret förbjöd dans i kyrkan.

Bruket av att låta julens sista ljus brinna ner på kyndelsmässodagen var en levande tradition när jag växte upp i Göteborg. Det stod tända ljus överallt på altaret i Annedalskyrkan och predikan brukade vara ganska kort. Prästerna visste att konfirmanderna, som hade speciella bänkar längst fram i kyrkan, längtade ut i skidspåren i Slottsskogen.

Denna speciella dag hade den fattiga Tant Svensson och hennes efterblivne son fått tillstånd att sitta vid huvudingången och be alla ge henne sina ljusstumpar och julens sista pepparkakor och allra helst en liten stump av den salta och rökta julkorven. På kvällen bjöd hon in någon av prästerna på ljusmässa i sitt rum med en liten diskbänk och vedspis i ett slitet hus i gamla Annedal. Rummet var så litet att det bara fanns plats för två gäster. Mamma brukade berätta med fasa i rösten om denna ljusfest. Tant Svensson brukade få över hundra ljusstumpar och mängder av stenhårda pepparkakor, någon liten korvsnutt och torkade skivor av vörtbröd. Det var varmt i rummet och samtidigt drog det kallt från det enda fönstret. Prästfrun fick den bästa platsen i en nedsutten fåtölj vid det enda fönstret. När mamma kom hem var hon törstig av den salta korven och de söta kakorna och frusen om ryggen.

Historierna om ljus och kyrkråttor gjorde mig så nyfiken att jag frågade farbror Kalle om detta. Farbror kalle var församlingens klockare. Han var mycket barnkär men hade tyvärr aldrig fått några egna barn. Jag var välkommen att måndagen efter kyndelsmässodagen vara med om när kyrkan städades efter kyndelsmässodagens gudstjänst. Det var spännande att se hur vaktmästarna under farbror Kalles vakande ögon dammsög den stora kyrkan. Då undrade jag hur det var med råttor. Farbror Kalle medgav att han då och då måste placera ett par råttfällor i pannrummet. Hans fasa var att det skulle komma in råttor i kyrkan under aftonsången på torsdagskvällarna.
”Tänk om det kom en råtta under Fader Vår! Då skulle säkert alla fromma tanter hoppa upp på bänkarna och skrika så det ekar i kyrkan.”
Detta lät så spännande att jag funderade på att gå till kyrkan någon kväll för att spana efter råttor.

”Farbror Kalle, vad gör ni med altarljusen nu när råttorna kommer?”
Farbror Kalle skrattade glatt.
”Vi har korta ljus i alla ljusstakar. När gudstjänsten är över låser jag in dem i det lilla kassaskåpet tillsammans med kollekten. Ljusen får inte vara för långa, annars får de inte plats. Dessutom brukar jag lägga in tvålen från toaletterna bredvid ljusen.”

Farbror Kalle gjorde en paus.
”Kyrkan har ju nyligen fått en flicktoalett vid konfirmandsalarna. Du vet det där som flickor har varje månad . . .”

Menstruation var ett fult ord som inte farbror Kalle ville använda.

När jag igår på kvällen tände de sista av julljusen och åt en smörgås med frysskåpsrester av julens rökta renkorv funderade jag på hur livet har förändrats sedan jag barn. Idag skulle Tant Svenssons son fått sjukpension och hon skulle sluppit sitta i kyrkan och tigga ljus och torra kakor. Kyrkorna ordnar motionsdans i församlingssalen och efter söndagarnas högmässa är det kyrkkaffe i något rum i anslutning till kyrkan. Om det blir råttinvasion i kyrkan ringer någon kyrklig tjänsteman till Anticimex.

Ljusfesterna finns kvar men nu med helt annat innehåll. Man behöver bara slå på TV för att se allt elektriskt glitter från melodifestivalen. Kvar från de medeltida ljusfesterna finns ordet fattig som en kyrkråtta.

En tanke på “Kyndelsmässodagen

  1. Ett stycke god historia som inte jag var medveten om. Men hellre en kyrkfest än medlodifestivalen o fattig som en kyrkråtta är jag!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s