Jag brukar sätta stor ära i att vara ordentlig och inte slänga allt skräp jag hittar i vår soptunna. Ibland orkar jag inte med detta på grund av allt skräp som har samlats vid återvinningsstationen tvärs över gatan.
Vi bor vid en bred gata, som under nattetid är en smitväg från centrum till Södertälje. I skydd av mörkret brukar det komma folk från fjärran stadsdelar, några har med sig välsorterade sopor medan andra bara gömmer påsarna på utrymmet mellan containrarna för glas och plast. Ibland tidigt på lördagarna kan det se förskräckligt ut med halvfulla pizzakartonger, ölburkar och vinflaskor. Varför folk köper en pizza och sedan bara tar en smakbit och sedan slänger den bland skräpet förstår jag inte.

För några år sedan kom en granne och jag överens om att vi skulle försöka hitta adresser till dessa ”sopsyndare”. Eftersom denne granne älskar att prata i telefon, delade vi upp jobbet så att jag spanade in adresserna och han ringde. De första vi hittade var en institution vid Uppsala Universitet, ett porrtidningsförlag från Lidingö och en polis, som nyligen flyttat in i vårt område. Grannen blev otroligt nyfiken på vad polisen hade skrivit i sitt anteckningsblock och slog sig ner på sina plastpåsar i närmaste snöhög och började med ett belåtet flin läsa allt som stod i de privata anteckningarna innan han omsorgsfullt vek ihop papperen och stoppade ner dem i innerfickan på jackan. Vad som sedan hände fick jag aldrig veta, utan kunde senare konstatera att herrarna eller damerna från Uppsala tydligen har skaffat sig en egen återvinningscentral och att porrtidningsförlaget gått i konkurs. Vad polisen hade haft för sig förblev en hemlighet.

Idag har jag kunnat konstatera att städpatrullen varit framme och städat. Det var tömt överallt och inga sopor låg instoppade mellan containrarna. Nu hade jag äntligen fått möjlighet bli av med tidningar, plast, glasburkar och pappförpackningar som jag sparat sedan i julas. Allt detta var ordentligt sorterat i mängder av stora plastkassar.
Det var fler än jag som upptäckt att det var tomt i containrarna. En ständig ström av sopbärande grannar svepte fram mot återvinningsstationen. De, som bodde längst bort kom i bil, några på cykel och ett par damer i min egen ålder släpade på fullastade och slitna barnvagnar. En man i 30-årsåldern hade bytt ut sina barn mot soppåsar i cykelsläpet. Han skred fram till containern för plast flera stora plastpåsar och ur dessa spretade grenar av en nästan barrlös plastjulgran.

”Platsförpackning som plastförpackning” sa mannen glatt och försökte förgäves tränga ner den sönderklippta granen genom den trånga springan.
”Byggskrot, det borde du som karl veta” väste en sur dam medan hon plockade ner tomma burkar i behållaren för ofärgat glas. ”Forsätt till den nyöppnade tippen i Sätra!”

Efter detta tog hon på sig sin mest skrytsamma min och lät som en sträng lärarinna:
”Jag diskar minsann mina burkar innan jag slänger dem.”
Mannen med julgranen suckade tungt och försvann snabbt på sin cykel.

Jag hade med mig två kassar, en med metallskrot och en med tomma burkar. Containrarna för detta står bredvid varandra och jag började glatt med de vassa och nu tomma ansjovisburkarna. Medan jag höll på med detta kom en mörkhårig pojke i 20-årsåldern med en skottkärra, som var fylld med osorterat skrot. Han hade på sig en städrock som skvallrade om att han arbetade i ett företag som specialiserat sig på hushållsnära tjänster. Samtidigt som städrocksgrabben plockade plast i behållaren stannade en bil till och ut ur den klev en välklädd pojke, som genast plockade fram påsar med tidningar. De båda pojkarna kände tydligen varandra. Bilgrabben tog på sig en överlägsen min.
”Fixat körkortet, har lånat morsans bil för att köra hit, sedan till universitetet och hämta tjejen innan hon försvinner med någon annan.”
Den mörkhårige grabben blängde ilsket tillbaka och knuffade sig år mitt håll. Tydligen skämdes han över sitt jobb som städare.
Nu stod jag som en mur mitt emellan dessa två grabbar, som inte hade något emot att gräla med varandra. Så snabbt som möjligt tömde jag mina påsar och när allt var klart upptäckte jag att de tomma glasburkarna hamnat bland metallskrotet.

Hemma i hallen stod två kassar kvar och båda var fyllda med toapappersrullar och pappförpackningar. Ute på gatan stötte jag samman med Nyfikna Tanten, som varit och lämnat sina tidningar. Hennes ögon letade sig omedelbart ner i mina påsar. Överst i den ena låg tomma vinförpackningar.
”Oj då” sa Nyfikna Tanten. ”Du vågar visa att du dricker billigt vin. Du vet väl att i våra kvarter skall man vara vinkännare?”
Hon fortsatte att med kännarmin granska allt i mina kassar.
”Vanlig mjölk, inte ekologisk, så fler vinförpackningar. Har du alkoholproblem?”
”Inte varit här sedan Lucia” muttrade jag till svar. Då la Nyfikna Tanten huvudet på sned och viskade förtroligt.
”Jag vågar inte lägga våra flaskor här, någon kan ju se att vi ibland brukar ta en nubbe till sillen. Dottern får köra till tippen med flaskor och allt det andra.”

Då började jag otåligt stampa med fötterna för att visa att jag hade bråttom. Nyfikna Tanten förstod, nickade och försvann mot sitt hus.

Hemma funderade jag på hur sorteringsmaskinen för metallskrot är konstruerad. Är de risk för att det finns glasflisor i nästa sillburk jag köper?

Detta skrev jag igår, men det blev inte av att jag la in den på min blogg. Idag regnar det, inte roligt att kila tvärs över gatan med en ny påse med sopor.