Semmelfrossa och Askonsdag

Semmelfrossa och Askonsdag

Idag är det Askonsdag och Fastan har börjat. I Sydeuropa år de glada karnevalernas tid över och alla bör leva på en köttfri diet och inte mumsa sötsaker. I gamla tider gällde detta i vårt land. Till den förbjudna maten hörde semlor och årets sista semla skulle ätas tisdagen före Askonsdagen.
Inatt har min mage bråkat. Detta beror på att jag igår utsatte kroppen för semmelfrossa. Gårdagen började med ett tufft pass på mitt gym och efter detta bjöds vi på kaffe och semlor. Jag var glupande hungrig och åt mer än jag borde. På hemvägen handlade jag på Ica och här stod personalen uppradad och bjöd på kaffe och semla. Trots att jag redan var mätt smällde jag i mig en halv semla innan jag plockade ner i kundvagnen allt jag skulle handla.

Jag borde inte äta semlor men jag gör det ändå. En enda liten semla fylld med marsipan och vispgrädde kan ge med hemska magsmärtor som utvecklas till ett vidrigt gallstensanfall. Trots detta dras jag till konditoriernas disk med semlor som en fjäril dras till ljuset. När jag står och tittar på dessa läckra bakverk brukar jag inse att jag tycker bättre om en ostfralla och nästan alltid slinker jag in i en livsmedelsbutik och köper en bit ost.

Min förtjusning i semlor beror på en händelse våren 1939. Jag gick i andra förberedande klassen i en privat flickskola i Göteborg. Vi hade helt andra tider än de andra skolorna. Vi började som alla andra skolbarn klockan åtta men fick inte gå hem och äta frukost, utan skulle ha ett smörgåspaket med oss. Under en sträng lärarinnas vakande ögon skulle vi sluka smörgåsarna på en kvart och därefter måste vi i alla väder dra på oss kläderna och gå ut och leka i parken bredvid skolan. Efter detta hade vi ett par lektioner till och slutade skolan redan klockan 12.30. Jag vantrivdes i skolan och kände mig utanför, vilket till stor del berodde på att jag var klassens sämst klädda unge och en enda som inte varje tisdag direkt efter skolan i mammas sällskap fick traska till en dansskola. Det sista berodde på att pappa var präst och att kyrkan ansåg att dansa var att bryta mot budet ”Du skall icke begå äktenskapsbrott”.

Mina klasskamrater levde efter årstiderna och jag efter kyrkoåret. Strax efter Trettondagen och fram till Askonsdagen var det tillåtet att varje tisdag ära semlor. Hemma serverades det bara semlor en enda gång under denna tid och de var vardagens lyxmat. Marsipan och vispgrädde var dyrt. Mamma var noga med att räkna hushållskassan, som måste räcka till mängder av mat till mina ständigt hungriga äldre bröder, till kafferep för församlingens syföreningstanter och till pappas cigarrer. Någon vardagslyx fanns det inte pengar till.

Årets enda semla brukade vi äta när mina äldre bröder hade frukostrast, vilket ofta sammanföll med pappas matrast på pastorsexpeditionen. Den tisdag vi skulle få semlor fick jag som matsäck med mig två skivor av en söt sirapslimpa och som pålägg fläskflott. Det var inte gott och efter frukostrasten längtade jag intensivt efter min semla, som jag visste stod i skafferiet. Denna dag gjorde det ingenting att mina klasskamrater kom till skolan i sjömansklänningar med nystrukna vita kragar för att efter skolan få lära sig att dansa vals.

Hemma i köket möttes jag av lukten av kaffesump och doften av dyr parfym. Mamma stod vid spisen och kokade av kaffesump. Utan att ta av mig ytterkläderna rusade jag in i det stora skafferiet och började spana efter min semla. Denna dag var allt annorlunda. På hyllorna stod rader av fruktkonserver och staplar av tunna sillburkar. Ingenstans fanns min semla. Jag slängde igen skafferidörren efter mig och frågade mamma var min semla fanns.
”Redan uppäten” sa mamma. ”Den mäktigaste syföreningstanten har varit här och lämnat vinster till tombolan till lotterierna för församlingens fattiga barn i nästa vecka. Jag bjöd henne på nykokt kaffe och semla.”

”Orättvist” skrek jag så det dånade i köket. ”Varför kunde hon inte ätit upp någon av pojkarnas semlor. Och jag som inte får gå i dansskola!”
Mamma tittade på mig.
”Du måste inse att Gud hatar dans, att jag måste vara vänlig mot syföreningstanterna så att de skänker till lotterierna och att det finns mängder av fattiga barn. Församlingen måste få in pengar så att de kan få mat och kläder. Sedan vill jag inte höra något mer tjat om dansskolan.”

Mammas förmanande ord gjorde mig ännu mer förbittrad. Alltså fortsatte jag att tjata om min semla.

”Varför åt inte syföreningstanten upp pojkarnas semlor? Varför får jag inte gå i vanlig folkskola och där slippa känna mig dum för att jag inte har någon sjömansklänning?”

Nu ställde mamma sig rakt framför mig och lät precis som skolans stränge inspektor, som var bror till biskopen och som alla måste lyda.

”Du måste inse att det är arbetslöshet och att det finns mängder av fattiga barn. Diakonissan måste få matpaket att dela ut. Sedan skall du vara tacksam för att din pappa är präst, tacksam för att du får lära dig Guds bud och inte att dansa vals.”
Mammas ord gjorde mig inte mindre arg. Jag tog sats för att hålla ett feministiskt tal om att jag inte kunde något budord som påpekade att pojkar var mer värda än flickor.
”Min semla” fortsatte jag att tjata.
Nu insåg mamma att hon inte kom någon vart med mig.
”Nästa tisdag skall jag gå till Petterssons konditori vid Linnéplatsen och köpa en extra stor semla till dig. Är du nöjd?”

Jag nickade och hoppades hon skulle hålla sitt löfte.
Vad mamma hade glömt var det var sista tisdagen för Askonsdag, som är den dag när fastan börjar. Vi levde efter kyrkoåret och under fastan fick man inte äta ägg, kött, marsipan och vispgrädde. När jag påpekade detta för mamma lovade hon mig att jag skulle få två semlor nästa år. Samtidigt påpekade jag att hon aldrig brydde sig om min stående önskelista vid jul och födelsedag. På den stod det en sjömansklänning. Detta gick naturligtvis inte för sig. Sjömanskragen var ett mansplagg och aposteln Paulus att skrivit och förbjudit kvinnorna att bära manskläder.

Året därpå blev det ingen semla. Då var det krig och ransonering på de flesta livsmedel och varken marsipan eller vispgrädde fanns att köpa i affärerna. Nästa gång jag åt en semla var kriget över och jag hade fyllt 16 år. Jag gick kvar och vantrivdes fula och hemsydda kläder i samma flickskola som sju år tidigare.

Idag är jag övertygad om att min annorlunda uppväxttid är en tillgång. Jag blir lycklig som en barnunge varje gång jag äter en av dessa för mig hälsofarliga semlor, jag njuter av att efter askonsdagen kunna njuta av kött från en svensk gris och om jag fortfarande känner mig sugen på en semla köpa en i konditoriet i Västertorp. Dessutom behöver jag inte rätta mig efter tvåtusen år gamla regler när det gäller kläder. Bryggkaffe är idag mitt njutningsmedel. Varje gång jag slänger filterpåsen med använt bryggkaffe tänker jag på mamma, som omsorgsfullt kokade av all kaffesump. Vissa veckor, när hon på grund av välgörenhetstillställningar i församlingshemmet hade ont om pengar, kokade hon av sumpen tre gånger.

Min semmelrevolution för 74 år sedan slog av allt att döma som ett blixtnedslag i mitt föräldrahem. Jag krävde att bli behandlad på samma sätt som mina bröder och att inte jämställas med fattigkvartrens ungar. Långt senare kom jag inklivande i mitt barndomshem klädd i långbyxor och kortärmad pojkskjorta. Min mamma titta förvånat på mig och började muttra något om aposteln Paulus. Efter detta medgav mina föräldrar att jag skulle ha fått en bättre skolgång om jag fått gå i den närmaste folkskolan och att jag hade särbehandlats hemma eftersom jag var flicka. Sedan konstaterade mamma att jag skulle få riktigt kaffe och att hon hade slutat koka av sumpen. Hon hade i radion hört att detta sumpkaffe var hälsovådligt eftersom det innehöll stora mängder garvsyra.

Tiderna har förändrats sedan 1940-talet. Ingen biskop kommer och dundrar om förbud för flickor att dra på sig långbyxor och de som ger flickorna sämre mat än pojkarna får veta att de är kvinnofientliga. Tyvärr har samma kris med arbetslöshet och barnfattigdom kommit tillbaka och också att utsatta människor söker sig till kyrkorna för att få hjälp. Hur kyrkorna finansierar denna verksamhet vet jag inte utan hoppas bara att prästerna inte känner sig tvingade att skänka pengar och därför tvingas snåla med mat och kläder till sina barn.

3 tankar om “Semmelfrossa och Askonsdag

  1. Jag läste aldrig Esters bok för den kom bort i datorn. Men den var säkert en bra blogg. Denna, som jag nu läst, var mycket fin. Förresten jag kan ju gå in o se på Din förra blogg. Så bra. Vill inte gärna missa något.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s