Faster Signes broderade morgonrock

Faster Signes broderade morgonrock

Jag var under hela min uppväxttid omgiven av äldre och ogifta kvinnliga släktingar. De fanns på både mammas och pappas sida. Då och då bad jag dem berätta vad de varit med om i sitt liv och varför de inte hade gift sig. Detta var en fråga som var en smula oanständig. I min miljö pratade man aldrig om kärlek och sex. Hur barn kom till var något en flicka inte skulle veta något om förrän på bröllopsnatten.

Jag slukläste veckotidningarnas kärleksnoveller, som jag inte tyckte stämde med den bistra verklighet jag växte upp i. I min fantasi hittade jag på kärlekshistorier, som jag tyckte skulle passa in på mina fastrar. Jag kunde aldrig skriva ner mina historier, eftersom det var krig och blyertspennor var en bristvara. Ibland stod jag förgäves i kö i en pappershandel för att köpa en penna. När det var min tur påstod expediten att pennorna redan var slutsålda. Jag trodde inte på detta eftersom mina äldre bröder aldrig hade några svårigheter att köpa pennor.

Faster Signe var född 1880 och hade vuxit upp under knapphetens kalla stjärna. Hon hade utbildat sig till folkskollärarinna och under sina aktiva år som lärare lärde hon sig att hotfullt knyta näven mot uppstudsiga barn. Hennes händer var feta och slappa och såg inte farliga ut. Jag har ett intryck av att faster Signe såg ganska dåligt och att hon var för kokett för att skaffa sig glasögon. Ibland bad hon att jag skulle läsa predikoturerna högt för henne. Hon valde omsorgsfullt ut vilken kyrka hon skulle gå till. Prästen skulle vara ung och vacker och helst kunna sjunga bra. Vad han sa i predikan spelade inte så stor roll eftersom faster Signe ibland kunde medge att hon ofta somnade på kyrkbänken.

Varje sommar åkte faster Signe tåg från Göteborg till Berlin och stannade där i ett par veckor. Jag var nyfiken på storstaden Berlin och frågade faster Signe vad hon hade sett. Svaren blev mycket undvikande och det enda hon berättade om var att kaffet på tågfärjan mellan Trelleborg och Sassnitz var gott och att kakorna var utsökta. Ibland visade faster Signe vad hon köpt i Berlin. Bland de finaste fynden var en äkta kinesisk och broderad morgonrock, som hon kommit över billigt när en judisk familj sålde allt de hade i sin stora lägenhet.

Vi delade sommartomt med min mina ogifta fastrar, en ogift farbror och deras hembiträde. Varje morgon kom faster Signe ut på trappen i morgonrocken, som fladdrade runt hennes korta och feta ben. Under rocken kunde jag skymta ett långt nattlinne i vit bomull. Det såg lika romantiskt ut som i de engelska kärleksnovellerna från det första världskriget. Här väntade herrgårdsflickorna ibland förgäves på att deras uppvaktande kavaljerer skulle komma hem från kriget. När jag såg faster Signe stå på trappan ner till gräsmattan funderade jag över om hon var hemligt förlovad med en tysk officer.

Sista sommaren faster Signe for till Berlin var 1939. Sedan bröt kriget ut och det var farligt att ge sig ut och resa. Faster Signe gick runt på landet och vantrivdes. Det enda trevliga som hon hade var att reta mamma för att hon inte varje gick ner till den leriga och steniga stranden och badade. Ibland följde jag med faster Signe. Det var inte roligt eftersom jag aldrig lyckades komma ut på så djupt vatten att jag kunde simma. Vid stranden brukade det ofta finnas barn, som lekte i vattenbrynet. Senare har jag fått höra att faser Signe ofta röt åt dem på tyska.

En regnig hösteftermiddag under krigsåren knackade det hårt och hotfullt på köksdörren. Den ende som vågade öppna var pappa. Utanför stod en storväxt judisk klädhandlare, som bodde i samma kvarter om vi och hade en affär i gamla Haga. De flesta i kvarteret var rädda för honom. Pappa bad honom stiga in i arbetsrummet för att de där skulle kunna prata i lugn och ro. Det blev helt tyst i vår lägenhet och alla spetsade öronen för att höra vad det var den barske juden tänkte bråka om.

Klädhandlaren hade inget att klaga på prästbarnen, som han upplevde som artiga och trevliga. Problemet var pappas syster Signe, som i sin klass hade två judiska flickor. Hon hade under en lektion tvingat dem att stå upp och ur läseboken läsa kristna dikter högt. När en av flickorna hakade upp sig på krångliga ord skällde faster Signe ut henne och kallade henne för obegåvad judeslyna. Nu ville klädhandlaren anmäla faster Signe till folkskoleinspektören. Han ansåg att kristna dikter bara fick förekomma under kristendomslektionerna och morgonbönerna. Dessa var enligt folkskolestadgan judiska barn befriade från.

Hur det gick sedan fick vi aldrig veta. Pappa följde med klädhandlaren ut genom husets stora trappa mot gatan. Sedan var han borta i flera timmar och jag nu gissar att de traskade hem till folkskoleinspektören, som bodde inte långt ifrån vårt kvarter. Nästa sommar var tonen mellan faster Signe och vår familj mycket spänd och faster Signe fräste åt mig så snart hon såg mig. Varje morgon gled hon sorgset under flera timmar runt i trädgården klädd i den kinesiska sidenmorgonrocken och ett vitt nattlinne. Nu satte min fantasi fart igen. Faster Signes hemlige fästman var en nazistisk tysk officer, som tidigare skickade brev till henne. Jag fick på omvägar veta att faster Signe hade haft ett postfack i Göteborg. Att hon sagt upp detta betydde säkert att den för oss okände fästmannen stupat i kriget.

Mamma gjorde denna sommar sitt bästa att muntra upp stämningen genom att bjuda på surrogatkaffe uppblandat med riktigt kaffe och vetebröd. När kaffepannan var tömd och veteskivorna uppätna började mamma läsa högt ur Wilhelm Mobergs tysklandskritiska bok ”Rid i natt.” Redan efter ett par minuter resta faster Signe sig upp och sa att hon tänkte gå och bada. Dessutom tyckte hon att mamma var en badkruka.

Om mina fantasier om faster Signe stämde med verkligheten fick jag aldrig veta. Hon fanns plötsligt i mina tankar när jag för ett par dagar sedan upplevde vårens mode när det gäller morgonrockar. Naturligtvis måste alla skaffa något snyggt och flärdfullt till sommarens semesteräventyr. Jag gick in och tittade på prakten och blev besviken. Allt var i vitt med stilfulla mönster i svart. Jag letade upp en kvinnlig och ung expedit och frågade om de hade broderade morgonrockar. Jag villa bara titta och hade inga tankar på att köpa en morgonrock i konstgjort silke. Svaret kom omedelbart.

”Varför broderat när tryckt är billigare? Själv tycker jag det är fånigt med morgonrockar.”

”Stackars flicka” tänkte jag. ”Hon har aldrig insett det tjusiga i att läsa kärleksnoveller om engelska herrgårdsfröknar.”

En tanke på “Faster Signes broderade morgonrock

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s