Barnliteratur och äpplen

Barnliteratur och äpplen

Jag har just firat min födelsedag i närheten av Hornstull här i Stockholm. I tunnelbaneplanet strömmade minnen från min nionde födelsedag rakt igenom mig. Det hände när jag såg en liten utställning om barnbiblioteket på Hornsgatan. Här stod samma bruna bokskåp som i min barndom fanns på barnavdelningen på Dicksonska folkbiblioteket i Göteborg.

År 1939 var det en stor dag att fylla nio år. Denna dag var man välkommen till barnavdelningen på Dicksonska folkbiblioteket i Göteborg. Mamma eller pappa måste följa med första gången och skriva på ett papper på att de ansvarade för att inte barnet skulle göra sönder eller kladda i böckerna. Ett par dagar efter min nioårsdag ringde mamma till biblioteket och hade ett längre samtal med barnbibliotekarien. Det var en kraftig dam med grått hår. Hon hade fått börjat på barnbiblioteket som mycket ung och hon hade tagit hand om mamma när mamma började låna barnböcker. Denna betydelsefulla dag i mitt liv skulle mamma till kyrkliga syföreningen och bad min äldste bror Lars följa med mig till biblioteket och skriva under papperet. Lars, som gick på gymnasiet, brukade sitta och plugga sina läxor i barnbibliotekets läxläsningsrum.

Bibliotekets alla böcker blev ett äventyr och jag visste inte var jag skulle börja. Innan Lars smet in till sina läxor bad han en bibliotekselev ta hand om mig och förklara hur böckerna var uppsatta och hur jag skulle använda kortregistret. Bibliotekseleven ansåg att jag var för liten för registret och föreslog att jag skulle börja med att låna böcker ur det bruna bokskåpet, där alla böcker hade röda band och de stod i nummerordning. Jag fick bara låna två sagoböcker men jag kunde få låna en fackbok. Eleven kände till att pappa var präst så hon visade mig bokhyllan med biografier. De stod uppradade i bokstavsordning efter den person som boken handlade om. Den första bok jag hittade handlade om Nordens apostel Ansgar.

När jag hade fått mina tre böcker stämplade gick jag in till läxläsningsrummet och talade om för Lars at jag var klar. Han var ensam i rummet och rabblade oregelbundna franska verb. Hans ögon var frånvarande. Han viskade att jag kunde gå hem själv, men jag fick inte tala om detta för mamma. Detta var svindlande. Jag kände mig vuxen med eget lånekort på biblioteket och fick gå ensam hem genom arbetarstadsdelen Haga.

Denna kväll var en lyckokväll. Mina svåraste skolämnen var katekesen och rättstavningen. Vi hade inga läxor i dessa ämnen och jag kunde njuta av biblioteksböckerna. Det jag läste först i böckerna från barnbiblioteket Saga var pjäserna med dialoger och scenanvisningar. Denna kväll hann jag läsa sex pjäser. Innan sömnen kom funderade jag på att nästa dag skriva scenanvisningar till en pjäs i Annedalskyrkan. Tyvärr kunde jag inte göra detta eftersom jag inte hade några egna pennor. Pennor var dyra och mammas pennor fick jag bara använda när jag räknade mina hemtal eller tränade rättstavning.

I nästan två år gick jag till biblioteket en gång i veckan och hann läsa ut barnbiblioteket Sagas böcker och alla biografier över helgon jag hittade. Jag tröttnade snart på sagornas flickor, som alltid hade blont och lockigt hår och skimrande blå ögon. Jag var mörkhårig och hade bruna ögon, jag ville läsa om någon som liknande mig. Jag tog mod till mig och frågade Lars. Han skrattade och nästa gång mamma var på symöte tog han fram en väl gömd bok ur mammas bokskåp. Det var Singoalla av Viktor Rydberg. Jag gömde boken i min kartbok och satte mig och läsa. Mamma märkte inte att jag läste en förbjuden bok. Nu hade jag fått smak på vuxenlitteratur.

En dag såg jag att pappa i smyg satt och läste små tunna häften, som han hade hittat i Lars rum. Jag förstod att de var spännande och jag blev förvånad när pappa slängde dem i papperskorgen. Så snart ingen såg vad jag gjorde plockade jag upp dem och kom på så sätt i kontakt med den norske detektiven Harald Ask. Harald Ask var en hårding, som sprang runt och jagade skurkar i de slitna arbetarkvarteren i Oslo. Med uppspärrade ögon slugläste jag häftet. Detta var en skildring av de mörka gränderna i gamla Annedal eller Haga. Äntligen hade jag hittat någon som skrev om den miljö jag ett par gånger i veckan upplevde när följde med mamma genom de mörka gatorna till församlingshemmet.

Innehållet i familjens papperskorgar ersatte de i mitt tycke fåniga barnböckerna. Jag var rädd för att jag inte skulle få behålla alla häften om Harald Ask jag hittade. Det bästa gömstället för dessa dyrgripar var skolbänken. Mina klasskamrater undrade vad det var jag i smyg läste på rasterna. Jag berättade om Harald Ask och en klasskamrat frågade om vi inte kunde byta. Hennes mamma krävde att hon skulle äta ett äpple från den egna trädgården på långrasten. Jag kunde få hennes äpple om hon fick mina förbjudna häften om Harald Ask. Vi hade bara ett enda äppleträd på vår sommarstugetomt och skörden på detta träd blev aldrig stor. Nu kunde jag njuta, jag åt ett äpple nästan varje dag. Häftena om Harald Ask gick vidare till andra klasskamrater och eftersom jag hade bytt bort dem brydde jag mig aldrig om att be att få dem tillbaka.

Sedan kom katastrofen. Jag fick halsfluss och kikhosta samtidigt och mamma måste gå till skolan och hämta mina böcker. När mina klasskamrater insåg att jag skulle vara borta från skolan i sex veckor, gömde de häftena om Harald Ask i min bänk. När mamma kom hem såg hon ut som ett åskväder.
”Du hade skräp i din bänk. Gårdskarlen har stoppat det i värmepannan.”

Idag talar många med vördnad om barnbiblioteket Saga och Viktor Rydbergs kärleksroman om riddar Månesköld, zigenarflickan Singoalla och deras utomäktenskapliga dotter Sorgbarn. Det lilla fåtal, som idag minns den norske detektiven Harald Ask brukar beskriva honom som en av Norges första nazister, en stark och blond man, som brutalt slog ner alla mörka och skumma typer på Oslos bakgator. Som barn märkte jag inte det politiska budskapet, jag gillade skildringarna av de vanskötta husen, av stanken från bakgårdarnas utedass och överfulla soptunnor samt skramlet av spårvagnar.

Inom den närmsta tiden skall jag gå till biblioteket på Hornsgatan och fråga om jag kan få bläddra i någon av böckerna från barnbibliotekets Saga och försöka uppleva glädjen från mitt första år som flitig låntagare av barnböcker. Jag hoppas att jag inte blir besviken.

Singoalla blev min första bekantskap med begreppet sex- och samlevnad. För dagens barn betyder Singoalla ett kex med mörk och söt chokladfyllning.

En tanke på “Barnliteratur och äpplen

  1. Fast det skiljer rätt många år mellan oss har vi vuxit upp med ungefär samma läs-stoff. Jag läste från pappas bokhylla o det var katolska helgonlegender. Jag visste tidigare vem Den Heliga Birgitta var än Singoalla. Mamma köpte hem sagoböcker o jag blev vansinnigt trött på sagoprinssesorna. Sen när jag kom på bibliotek blev det pojkböcker o Agaton Sax. Tidigt började jag läsa Rydberg för han var Jönköpingsförfattare o det var steget in i vuxenlitteraturen. Det är synd att svartögda Singoalla bara blivit ett kex! Den boken borde läsas än idag! Tack för en trevlig blogg!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s