Missionskokaren

Missionskokaren

Trots att snön ligger meterdjupt har jag börjat beskära mina gamla fruktträd. Några av kvistarna har jag tagit in och placerat dem tillsammans med tulpaner och nejlikor från ICA. Tidigare har jag inte haft någon lämplig bytta att sätta kvistar i. Nu har jag fått en stor och blänkande kaffekokare, en missionskokare, att sätta kvistarna i.

Jag har de sista månaderna hjälpte min grannfru att röja hennes stora villa, i vilken de nya ägarna flyttar in den förste mars. Grannfrun blev änka tidigt i höstas och hon bestämde sig genast för att sälja villan och flytta till en betydligt mindre lägenhet. Familjen hade alltid köpt kvalitetssaker och mycket sällan slängt något. I förråden fanns otroligt mycket användbart, men som ingen idag använder. Dit hörde bland annat tre stora degbunkar, lerkrukor för gurkinläggningar och en stor kaffepanna för kokkaffe, en sådan som i min barndom kallades för missionskokare. Jag fick denna dyrgrip som tack för att jag hjälpt grannfrun att forsla bort brännbara sopor. Det trevliga var att den fortfarande doftade kaffe efter dotterns studentfest. Då kom mer än 50 personer i olika åldrar. Nästa gång det var stor fest i grannvillan var när det lyste för dottern. Då hade smaken ändrats och de flesta rynkade på näsan år kokkaffe. Då köpte grannfrun ett par elbryggare, som för längesedan har hamnat i uppsamlingslådorna för elskrot.

Grannfrun köpte sin missionskokare våren 1969. Denna kaffekittel rymmer sex liter, är gjord av rostfritt stål, planslipad och var mycket dyr när den köptes. Den var avsedd för gammaldags agaspisar eller moderna elspisar. På en gasspis skulle den vara helt värdelös. Missionskokaren var svårdiskad och när jag fick den doftade den fortfarande kalaskaffe.

Både min make David och jag är uppvuxna i religiös miljö med årliga välgörenhetstillställningar för missionen. Vid dessa tillfällen skulle besökarna betala en slant för att dricka kaffe och äta hembakade kakor. Missionskokaren fylldes ständigt på med nytt vatten och grovmalet kaffe., sumpen silades av för att sedan delas ut till de damer som hjälpt till i köket. I min barndom luktade det kaffe långt ut på gatan de dagar det var missionsbazar i församlingshemmet.

Idag är det svårt att förklara för ungdomar varför olika kyrkor skickade ut missionärer för att omvända folk till kristendomen. De allra flesta av dessa män och kvinnor är idag bortglömda och många av de kyrkor och kapell, som de och ibland med egna händer byggde, är idag rivna. Dit hör Pingstkyrkans oansenliga kapell vid i franska kuststäderna och i Paris. Willis Säve var en av dessa missionärer bland fattiga franska fiskare och akterseglade svenska och vinberusade sjömän kom att spela stor roll för min svärmor Dora. Min svärmor tillhörde pingstkyrkan i den småländska byn hon bodde i. Hon köpte de Böcker Willis Säwe skrev och läste dem om och om igen.

I mitten av 1930-talet kom stockholmspojken Willis Säwe som pingstkyrkans missionär till Frankrike. Det han såg gjorde honom förskräckt. I hamnarna raglade svenska pojkar omkring och sökte förgäves få arbete på någon båt och i de judiska kvarteren var arbetslösheten stor. Willis Säve såg antisemitismen utbreda sig och han skrev ofta till Sverige och bad om pengar till sin verksamhet. Efter ett par år vid kusten flyttade han till Paris och tog där hand om de svenska pojkar, som för svältlön arbetade på de franska flodbåtarna.

Willis Säve älskade sitt jobb bland judar och sjöman i Paris. Sedan kom skräcken den dag i juni 1842 när tyska trupper tågade in i Paris. Då tvingades judarna att ha en judestjärna fastsydd på sina kläder och de svenska pojkarna måste åka hem för att försvara vårt land. En dag stod Willis Säve vid ett tåg och sa adjö till de svenska pojkarna. Då blev han vittne till hur tyska soldater tvingade upp äldre judar och judiska kvinnor och barn i en godsvagn. Han skrev hem och berättade om detta, men ingen trodde riktigt på honom.

Nu började Willis Säwe undersöka vad som hände med de franska judarna. Snart fick han klart för sig att det fanns koncentrationsläger där tyskarna inte drog sig för att döda de svagaste judarna. De andra tvingades arbeta utan lön, Matportionerna var mycket små och judarna svalt. Willis Säwe fick genom Röda Korset veta att det var tillåtet att skicka matpaket till dessa judar. Nu skrev han på nytt till sina trosbröder i Sverige och bad dem skicka matpaket till judarna i koncentrationslägren. Frikyrkornas missionskokare fylldes med vatten och surrogatkaffe och många bakade sockerkakor på äggpulver och mjöl och andra snålade in på sin veteranson och bakade bullar. Kaffedoften sipprade ut ur de små kapellen och med hjälp av hembakade kanellängder spreds kunskapen om de tyska förintelselägren.

Det blev snart omöjligt för Willis Säwe att arbeta i Paris. Han flyttade hem och fick arbete i Malmö. Nu började han skriva böcker om sitt arbete i Frankrike och dessa såldes i de olika frikyrkorna men nådde aldrig fram till städernas stora bokaffärer.

När jag stod med missionskokaren i handen tillsammans med grannfrun i hennes stora förråd berättade jag om detta och vad en sådan stor kaffekokare tidigare hade betytt i olika frikyrkor. När jag förklarade för henne om något av Willis Säwes arbete i Paris såg hon tvivlande ut och började genast prata om något helt annat. Vi har levt i helt olika världar. Grannfrun har aldrig som barn varit på en missionsbazar och aldrig upplevt hur tanterna i köket pratade om förintelseläger i Tyskland och det nyttiga i att omvända hedningar. När det inte fanns mer att säga i detta ämne började smågräla vem som skulle få kaffesumpen och kanterna på kanellängderna.

På kvällarna när disken är klar sätter jag mig vid köksbordet och stickar medan jag lyssnar på musik och njuter av blommorna i missionskokaren. Att sticka strumpor och vantar till missionsbazarerna hörde till det dagliga livet i mitt föräldrahem. Vem som kommer att använda strumporna vet jag inte. Kanske behåller jag dem själv eller kanske lämnar jag dem till Stadsmissionens klädinsamling för uteliggare.

En tanke på “Missionskokaren

  1. Å en sådan kär blogg. Den där miljön har jag varit i fast senare, genom mina svärföräldrar, men svärmor berättade mycket om förr. Men Carin vi har många o stora Pingstförsamlingar kvar ute i världen o de kristna i Afrika är ju kristnade av vita o de är många. Så visst är missionärerna glömda men inte frukten av Deras arbete. En sådan kaffekokare skulle jag också vilja ha o så mysigt det låter med äppelblom o stickning! Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s