Musik och godis på tunnelbanan

Musik och godis på tunnelbanan

Det är trist och trångt på Stockholms tunnelbanevagnar under rusningstid. Trötthet och missmod syns i många ansikten, flera flyr in i sin mobil eller sin läsplatta och folk står och håller sig hårt fast vid ledstängerna. De flesta som kör tunnelbanetagen kan konsten att få vagnarna att glida fram mjukt. Tyvärr finns det ett litet fåtal förare som inte riktigt klarar av stressen vid rusningstid. Då rycker och kränger vagnarna och det gäller att hålla sig hårt fast vid ledstången.
Jag brukar undvika rusningstrafik, men ibland går det inte och detta hände igår. Jag steg på tunnelbanan vid T-centralen. Turen var på min sida och jag fick sittplats. Bredvid mig satt en flicka från Afrika och pluggade svenska, mitt emot mig satt en kraftig tonårsgrabb med en idrottsbag mellan benen och tvärs över gången hittade en pojke i 20-årsåldern en sittplats. Det första han gjorde var att plocka fram ett nothäfte ur sin axelremsväska och medan han lät ögonen glida över noterna nynnade han på den musik, som manskörer brukar sjunga på valborgsmässoafton.

Vid Slussen steg några av tåget och mängder av folk steg på. Tåget stod stilla längre än väntat och under de sista sekunderna trängde sig en mörkhårig man med en klassisk gitarr på magen in i vagnen. Med ett ryck startade tåget och alla i vagnen insåg att vagnen bytt förare och att det nu gällde att se upp. Mannen med gitarren hade oväntat bra balans. Han började sjunga en rytmisk, medryckande och vemodig flamencovisa. Många av oss började vagga i takt till musiken och den stressiga atmosfären i vagnen tynade bort. När gitarrmannen gick runt med sin mugg var det fler än jag som la en slant i den.

Tunnelbanevagnen stannade med ett ryck vid nästa station. Musikern bockade som tack och försvann ut på perrongen. Pojken med noterna började sjunga och vi andra började blygt sjunga med:
”Se svarte Rudolf han dansar
Han böjer sin nacke och ler . . . ”
Den afrikanska flickan tittade upp från läxboken och tittade frågande på mig
”Förstår inte, vad är det ni sjungen?”

Jag tänkte länge, men trots detta lyckades jag inte förklara den svenska visans text för henne.

En av de passagerare, som nu kommit in i vagnen, var en man med invandrarbakgrund. Han ställde sig bredvid min sittplats och brydde sig inte om att hålla sig i en ledstång. Ur fickorna tog han fram en veckotidning, en mobiltelefon och en godispåse. Tidningen tryckte han hårt under armen samtidigt som han befriade en kola från sitt papper och dessutom försökte han slå ett nummer på mobiltelefonen. Just när han stoppat kolan i munnen ryckte tåget till och mannen for rakt mot mig. Idrottsgrabben mitt emot böjde sig framåt innan mannen hamnade rakt på mig. När mannen kom på benen igen stoppade han ner mobilen i fickan och tog fram påsen och började med ett glatt leende bjuda på kola. Vi tackade alla och tog artigt emot. Tåget rullade vidare, mannen stod och vinglade och när vagnen slutligen lugnt gled in vid Zinkens Damm blev de nyuppsatta konstverken synliga. Mannen tittade ut genom fönstret medan han funderade på något. Kanske sökte han tröst i bilden.
”Vad är det på bilden?” sa han vädjande.
Den afrikanska flickan tittade glatt upp från läxboken.

”Jag vet, glass med melon och vindruvor”
Idrottspojken log vänligt mot henne och sa ett par ord. Sedan blev inte mer sagt. Tåget rullade igång med ett knyck och mannen höll på att falla rakt i famnen på pojken med noterna. Notpojken skrattade glatt och började sjunga och vi andra stämde in.
”Prästens lilla kråka skulle ut och åka . . . än slank han hit , än slank han ner på bänken . . ”

Alla, till och med mannen med mobilen, skrattade glatt och ett stillsamt småprat kom igång. Mannen tog nu upp tidningen och telefonen och började slå ett nummer samtidigt som han bläddrade fram et sida om mode i veckotidningen. Tåget knyckte till, mannen höll på att tappa balansen och några muttrade om att det borde ingå anvisningar om hur man åker tunnelbana i undervisningen i svenska för invandrare.

Nu hade jag fått nog. Jag var nästan hemma och reste mig upp och sa till mannen att han kunde ta min plats. Han skrattade med hela ansiktet.
”Tack, godis slut, lakrits?”

Jag ruskade på huvudet. Mannen tog upp mobilen och veckotidningen ur fickan. Denna gång hade han så mycket lugn i kroppen att han lyckades slå hela numret. Av allt att döma pratade han med sin fru. Nu var han på väg till dagis för att hämta barnen, han hade köpt den veckotidning frun önskat sig men han hade glömt bort att köpa lördagsgodis.

Jag kommer nog aldrig mer att få vara med om en lika trevlig färd med tunnelbanan i rusningstrafik.

2 tankar om “Musik och godis på tunnelbanan

  1. Jag har ju noll koll på tunnelbanor fast jag åkt i Paris. Klarar mig inte i Stockholm. Men jag skriver som Carina, det händer tydligen mycket positivt som man borde få uppleva. Får väl ta mig i kragen o komma upp o åka lite!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s