Vår trädgård är en bit av områdets nutidshistoria. För hundra år sedan var det en sumpig beteshage där berget stack upp på flera ställen. Om det blev en regnig sommar trängdes svamparna mellan grästuvorna och en del av trädgården blev en sjö. När sedan vintern kom förvandlades sjön till en fin skridskobana, dit barnen från det närliggande industriområdet sökte sig. I slutet av 1920-talet styckades den gamla beteshagen av till villatomter. Säljaren, som var mån om att få ut högsta möjliga pris för tomten, såg till att matjorden skrapades av och såldes i påsar till de som odlade potatis och grönsaker. Den gamla beteshagen delades in i kvarter och vår villa ligger i kvarteret Sprätthöken.

Den förste ägaren av huset drömde om att odla potatis, lök och morötter. På grund av att jorden var mager, misslyckades han med detta. Allt ruttnade bort. Han planterade också några fruktträd och de flesta av dessa står fortfarande kvar på tomten. Problemet med träden var att han inte visste hur de skulle beskäras.

I slutet av 1950-talet såldes flera hus i området.
De nya ägarna hade andra tankar om hur en trädgård skulle se ut. I familjerna fanns barn och för att dryga ut hushållskassan planterades äppleträd. För att få så stor yta för bollspel som möjligt valde de flesta att sätta träden nära tomtgränsen. När sedan hösten kom kunde de bli surmulna grannfejder om vem som hade rätt till fallfrukten. Var det trädets ägare eller grannen, på vars tomt frukten trillade ner? På den tiden fanns det hemmafruar i varje villa och dessa tävlade med varandra om att baka de läckraste äppelkakorna och det godaste moset.

Den familj, som köpte vårt hus på 1950-talet, hade drömmar om den perfekta trädgården. De hade inspirerats av herrgårdarnas välskötta spaljéer. Nu beslöt man att uppföra en äppelspaljé tätt intill gränsen till en av grannvillorna. Problemet var bara att ingen i familjen visste något om spaljéer och ingen kunde beskära äppelträd. Samtidigt planterade grannen två äppelträd på sin sida av tomtgränsen.

Vi köpte huset sommaren 1967 och började snart fundera vad vi skulle göra med en trädgård där ingenting växte, utom gamla fruktträd som borde föryngras och med en vanvårdad äppelspaljé. På vårarna var spaljén en blommande mur mot grannen och på hösten rasade det ner fallfrukt på grannens tomt. Barnen i grannfamiljen gillade äpplen och vi kom överens om att de fick plocka så mycket äpplen de ville. Problemet med att beskära träden kvarstod. Dessutom saknade träden stöd så risken var stor att de skulle brytas sönder när höststormarna ven genom trädgården.

Till grannarnas stora fasa åkte vi på vårarna till Solvalla travbana och hämtade avfallet från stallen och bredde ut detta på marken. Det luktade häst i hela området och några grannar tyckte att detta förtog tjusningen vid det kaffebord som dukats fram i trädgården. Till deras stora förvåning kunde vi till sommaren njuta av potatis och jordgubbar från den egna täppan.

De sista åren har allt varit annorlunda. Vi är fortfarande de enda i området som odlar potatis, tomater och jordgubbar. I de flesta villorna bor det numera seniorer, som varje höst förgäves försöker bli av med sina äpplen. Fallfrukten har satt grannsämjan på prov. Vem skall böja på sin gamla rygg och plocka upp den och var skall man göra av den? Vem har modet att hugga ner ett gammalt äppelträd?

I höstas regnade det ner ovanligt mycket äpplen från vår spaljé. Grannfrun hörde av sig och sa att det var mina äpplen och att hon tänkte slänga över dem på vår tomt. Jag sa då ifrån att jag kunde samla ihop äpplena på hennes tomt, lägga dem i en skottkärra och gräva ner dem i vår kompost. Eftersom hon i hemmet vårdade sin sjuke make lovade jag att städa under hennes egna äppelträd. Vi pratade också om att anlita en trädfällare, som skulle såga ner större delen av de träd, som växte vid den gemensamma gränsen. Vi hade båda tröttnat på att ta hand om ruttnande äpplen.

Trädfällaren kom och han plockade ner en döende björk vid tomtgränsen och röjde undan det mesta av snåren vid spaljén. Vår trädgård såg större ut och den blev soligare. Kvar var problemet med att beskära spaljén och äppelträden på grannens trädgård. Sedan dog den sjuke mannen och huset är nu sålt. Jag hoppas att den nye ägaren till hösten inte inleder ett nytt äppelkrig tvärs över gränsen.

Jag vet något lite om den svåra konsten att beskära fruktträd och ingenting om spaljéer. Trots detta ger jag mig dagligen ut i snödrivorna och knipsar bort de grenar som ser fula ut. Hur det kommer att se ut till våren återstår att se.

Komposten ligger i ett hörn inte långt från spaljén. Det mesta av omgrävningen är redan gjort. De, som har uträttat dessa hushållsnära tjänster, är områdets rådjur. De har mumsat i sig nästan allt av fallfrukten.

Jag bävar för vad rådjuren kommer att ha för sig när sommaren kommer. Krasse, tulpaner och penséer är ingenting för rabatterna. Rådjuren betraktar dessa växter som en njutning i tillvaron. Nu i vår har jag tänkt göra en röd-gulrutig rabatt med ringblommor och rödbetor. Jag anar att rödbetsblast är en läckerhet för de glupska rådjuren. Alltså är det säkrast att skaffa hem en storförpackning med blodmjöl samtidigt som jag köper fröerna.

Bilden föreställer äppelträden i grodperspektiv.