Fruängen

Fruängen

Förorten Fruängen ligger inte långt ifrån där jag bor. Trots att folket där och jag tillhör samma stadsdelsnämnd är jag numera sällan där. Då var det bättre för tio år sedan när jag hade som målsättning att gå tre mil stavgång varje vecka. Till Fruängen gick jag på vårvintrarna för att undvika att kämpa mot iskalla vindar från Mälaren.

För drygt en vecka sedan ville jag låna en speciell bok om aposteln Paulus. Den var utlånad på vanliga bibliotek och för att slippa beställa den tipsade bibliotekarien mig att söka upp biblioteket i Fruängen där den fanns i hyllan. På hemvägen från biblioteket kom jag att tänka på att jag behövde sytråd, stoppnålar och knappar. Detta kunde jag passa på att köpa samtidigt som jag lånade boken.

Yrsnön hängde i luften och jag övertalade mig själv att åka tunnelbana till Fruängen. Vid varje station på vägen dit förstod jag att något var på gång. Över Stockholm Sydväst forsade polisens helikopter fram. På torget i Fruängen förstod jag att det hade hänt något. Bredvid ståndet med kläder stod en polisbil parkerat. Försiktigt började jag titta på kläderna och samtidigt spetsade jag öronen. Torghandlaren stod tyst vid polisbilen. Allt var lugnt, småbarnsmammor släpade in ovilliga ungar till folktandvården, två seniorer bar hem välfyllda kassar med extraprismat från Konsum och en elegant klädd man kom ut från systembolaget med en kasse fylld med dyrt rödvin. Själv gick jag till biblioteket där jag stötte samman med en ung mamma i slöja. Hon hade lånat tre böcker av Astrid Lindgren. Nu skulle hon träna svenska genom att läsa högt om bullerbybarnen för sina barn.

Jag hittade boken jag sökte. Medan jag var inne i biblioteket hade vädret slagit och solen sken svagt genom molnen. Jag kände att våren höll på at komma och att alla uppskottade och smutsiga snöhögar snar skulle vara borta.

Den lilla sybehörsaffären var bort och dess ställe hade det kommit en presentaffär. Skyltfönstren var fyllda med vita änglar i olika storlekar. Det var värt ett försök att gå in i affären. Det första jag såg var en hylla, som påminde om en landningsbana för spöklika änglar. Jag tog en i handen, vände på den och kunde konstatera att den var gjord i Kina. Precis när jag satte tillbaka ängeln kom ett ungt biträde fram till mig och frågade vilken storlek av ängel jag ville ha. Nu gjorde jag mitt bästa att förklara att jag inte var intresserad av billigt krafs från Kina utan att jag letade efter en affär, som sålde sybehör.
”Finns det folk som fortfarande syr?” sa flickan glatt. ”Sy är väl något man bara gör på dagis och i skolan.”

Nu kände jag att förändringens vind hade piskat mig i ansiktet. Jag var som en vålnad från det förgångna, en märklig varelse som stoppade strumpor samt lagade och sydde i knappar i de gamla favoritskjortorna. Jag tackade flickan för att jag fått bekanta mig med presentaffären och gick vidare till det mindre torgen och tittade på Willy Gordons stora och i mångas ögon fula staty. Skönhetsrådet hade inte varit framme och placerat den på konstens soptipp. Den stadiga och bredbenta kvinnan stod kvar och väntade på att något skulle komma ut ur en trädstam. Strax intill statyn låg en stor snöhög, där en ensam och mörkhyad pojke lekte. Jag hade velat fråga honom hur han uppfattade statyn, men detta visade sig vara omöjligt. Pojken undvek min blick.

Utan nål och tråd gick jag mot tunnelbanan. Här stod en rad kvinnliga poliser uppradade. Det hade tidigare på dagen varit ett par otrevliga personrån, många hade blivit av med både plånböcker och mobiltelefoner och flera kvinnor hade fått sina guldhalsband avslita. Nu stod polisen här för att informera hur man skyddar sig för personrån. Jag förklarade för polisen att jag sällan handlar kläder på torget och att jag inte äger något guldhalsband. Sedan bad jag om tips var jag kunde köpa sybehör.

Den kvinnliga polisen sken upp.
”Försök med Åhléns vid T-centralen! Dit går jag för att köpa sytråd, enda stället i sta´n med stor sortering.”

Dt blev tunnelbanan in till centrum. Polisen hade rätt. På Åhléns hittade jag allt jag behövde. Det var lång kö till kassan och biträdet konstaterade att det blev mer kunder för varje dag som gick.
”Nedlagda affärer i förorterna och dessutom har det tydligen blivit populärt att sy och sticka.”

Änglaförsäljerskan i Fruängen skulle säkert inte ha hållit med om detta.

4 tankar om “Fruängen

  1. Men du behövde inte åka så långt. Prisvärt, som ligger en trappa upp vid T-banan i Fruängen har väldigt mycket syartiklar.

  2. Affärer med änglar är tydligen poppis. Det har vi också. Jag har inget Åhelns att åka till o vet inte var jag skulle kunna få tag i tråd o nål. Tur man är sparsam. Kram.

  3. Konstig kommentar ifrån säljaren i fruängen tycker jag. Många som både syr, stickar och broderar – inget ovanligt eller konstigt? 🙂

  4. Jag gillar bilderna som du har till dina bloggar. Och ja, att sy och sticka är populärt igen. Det går i vågor. Jag hade min stickningsvåg på 1980-talet när allt skulle stickas i färgglad angora. Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s