Lady Dis träningströja

Lady Dis träningströja

På 1990-talet besökte min make David och jag regelbundet London i månaden mars. Sista året vi var i denna trevliga stad var 1996. Det dagliga samtalsämnet var att prins Charles och hans Diana hade ett par månader tidigare separerat och att Lady Di nu bodde på en obekant ort. Prinsparets bostad i Kengsington Palace stod öde och tomt, alla rullgardiner var neddragna och det var fritt fram för alla att ströva runt huset.

Sista dagen vi var i London var en lördag och just denna dag kom våren till London. Vårt flygplan hem till Stockholm skulle gå först på kvällen och vi lämnade vårt hotellrum vid lunchtid. Jag hade köpt ett par böcker och en trave med CD-skivor. Väskorna var fullpackade så något mer kunde jag inte ta med mig hem. David och jag strövade runt i Hyde Park och Kensington Gardens och njöt. Plötsligt såg jag att det ringlade en lång rad av kvinnor i olika åldrar framför ingången till Serpentine Gallery. David satta sig på en bänk och njöt av solen och jag gick fram till kön för att ta reda på varför så många stod där och trängdes.
”Kläder, läckra kläder från överklassen” sa en ung flicka glatt.

Jag tittade på anslaget om den pågående utställningen. Där stod ingenting om kläder utan bara att den fransk-judiske konstnären Christian Boltanski ställde ut några av sina verk. Utställningen kallades ”Take me, I´m yours!” och den var sponsrad av det svenska spritmärket Absolut Vodka.

Jag följde med strömmen in till biljettluckan. Det kostade fem pund att gå in. För detta fick man en plastpåse, som man skulle fylla med de insamlade kläder, som konstnären varje morgon skapade en ny installation av. Efter biljettluckan trängde vi oss fram till ett rum på vars golv konstnären skapat en tavla av insamlade damkläder. Jag fick ett intryck av att han ville framställa en rosenrabatt. Det första jag såg var en röd tröja med ett märkligt emblem på brösten och en dekoration av polkagrisrandigt tyg på ärmarna. Jag höll upp den framför mig. Den passade precis så jag la ner den i påsen.

Jag hade varit bland de röda rosorna, där allt hade varit stillsamt. Det var betydligt mer bråk vid de rosa rosorna, som konstnären skapat av korsetter från tiden före det andra världskriget. Överviktiga flickor grälade om fynden och snart fanns det inga mer rosa rosor att plocka. De vita och oskuldfulla var nästan ingen intresserad av. Också dessa var formade av damunderkläder med inslag av präktiga byxor och mössor för cricket. Här hittade en flicka de polkagrisrandiga byxor, som hörde till min tröja. De låg så att man skulle få intryck av trädgårdsmästaren planterat en röd ros bland allt det oskuldsfulla för att markera att kärlek kan spira på de mest oväntade ställen.

Medan kvinnor i alla åldrar ryckte och slet i trädgården gick jag in i utställningssalarna. Här stötte jag på ett par tonårspojkar, som nyfiket tittade på alla installationerna. Jag förstod inte vad de föreställde och genom att tjuvlyssna på pojkarna insåg jag att det handlade om förbjudna och avancerade sexlekar. I mina ögon var det en tråkig utställning. Precis när jag tänkte gå ut och njuta av solljuset ropade en röst i högtalaren ut att det var dags för en filmvisning om utställningen.
Nu blev det intressant. Christian Boltanski hade fått hjälp av Lady Di att samla ihop kläder i den engelska överklassen och själv hade hon tömt ett par garderober. Tack vare sponsorbidraget från Sverige räknade man med att det skulle bli ett överskott, som skulle användas för vård av barn som skadats av landminor. Lady Di hade strax före separationen gjort något en prinsessa inte fick göra. Lady Di hade uppträtt som politiker med samma pondus som järnladyn Margaret Thatcher. Hon hade i TV talat om att hon ansåg att landminor borde förbjudas och att England borde driva denna fråga i FN. Om någon ville stödja sjukhusvården av de skadade barnen kunde man lägga en slant i bössan vid utgången.

Efter detta fick vi se en film om Christian Boltanski. Han berättade om sin judiska bakgrund i Paris, om hur pappan försvunnit under kriget och hur mamman gömt sina två pojkar under sängen och traskat till ett dåligt betalt arbete. Efter kriget bodde mamman och pojkarna kvar i samma rum. Nu gömde pojkarna sig inte för nazisterna utan för den barska hyresvärdinnan, som förbjudit de inneboende flickorna att ha karlar, barn och husdjur på sina rum. Pengar till papper och kritor hade inte pojkarna. Deras stora glädje under ängen var att skapa konstverk av de kläder, som mamman hade i lådor bredvid sängen.

I denna miljö under sängen levde pojkarna ett annorlunda liv tills den en dag blev för stora att gömma. Nu måste mamman skaffa identitetshandlingar för pojkarna och se till att de fick börja skolan. Pojkarnas glädje var stor när de äntligen fick papper, pennor och kritor. Några pengar till skolgång fanns inte och Christian Boltanski slutade skolan när han var tolv år och har sedan på egen hand lärt sig teckna, mäla och fotografera. Filmen avslutades med att konstnären påpekade att han fortfarande älskade att bygga konstverk med kläder och att hela hans garderob fanns utbredd på golvet.

Jag gick inte tillbaka in i utställningshallen, utan gick till kassan för att lägga en slant i bössa. Flickan vid disken tittade frågande på min påse och undrade varför jag bara tagit ett enda plagg. Jag tog upp plagget ur påsen, visade det för henne och berättade att jag skulle flyga hem på kvällen och att det var fullt i resväskorna. En extra tröja skulle säkert vara bra att ha när jag kom till ett vintrigt Stockholm.

Flickans ögon blev runda av förvåning. Kom jag från landet med Absolut Vodka? Hur smakade denna dryck? Ögonen blev ännu mer förvånade när jag berättade att jag inte drack starksprit. Så tittade hon på tröjan och ropade glatt:
”Lady Dis kungliga träningströja! Nu finns allt med hennes kungliga vapen här. Du skulle bara se vilka läckra grejer!”

Sedan böjde hon sig mot mig och viskade:
”Den där Camilla är hemsk. Jag hoppas att de aldrig gifter sig.”

Nu har det gått 17 år sedan jag köpte denna outslitliga och varma tröja. Lady Di har omkommit i en bilolycka och prins Charles har gift om sig med Camilla. Lady Dis son William har gift sig med pompa och ståt med Catherine och paret bor nu i Kensington Palace.

Nu är det bara att hoppas att prins Williams äktenskap inte skall sluta i katastrof.

En tanke på “Lady Dis träningströja

  1. Jaså Du har såååååå fina kläder. Det var ett fynd på alla sätt tror jag. London i mars, ja det är inte illa. Själv hoppas jag på Oslo i mai, vad säger Du om det? Men något kungligt väntar jag mig inte men kanske en del röda fanor som färgen på Din tröja. Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s