Petrus i Rom

Petrus i Rom

Idag är det midfastosöndagen, vilket innebär att det är tre veckor kvar av fastan. Fastetiden vill påminna oss om att Jesus kommer att dö på korset för att försona folket med Gud. I vissa kyrkliga samfund är budskapet att Jesus för alltid har befriat mänskligheten från arvsynden.

En av söndagens texter är hämtade ur det brev, som aposteln Petrus skrev till olika församlingar i nuvarande Turkiet. Han bodde då i Rom och var enligt traditioner från fornkyrkan föreståndare för den kristna församlingen i denna världsstad. Petrus präntade inte ner orden själv utan anlitade Silvius som skrivare. Brevet skickades troligtvis under kejsar Neros första år vid makten och innan stora delar av Rom förstördes av en eldsvåda i juli månad år 64.

Kejsar Nero var en härskare som älskade prakt. Ett vanligt hus dög inte för honom utan han krävde att få bo i ett palats med över 200 rum och där väggarna skulle vara prydda med guld och ädla stenar. För att ha råd med detta höjde han skatterna för de rikaste och brydde sig inte om ifall vanligt folk fick svälta. Det var livsfarligt att säga emot denne despot. Snart visste hela Rom att han låtit sitt folk i smyg mörda sin mor, sin hustru och sin halvbror. Kejsar Nero krävde också att bli dyrkad som en gud och han hade hemliga spioner, som kontrollerade vilka som uteblev från dessa offerfetser.

Folk från skilda delar av det stora romarriket strömmade till Rom i hopp om en bättre framtid. De förde med sig sina egna gudar och detta var accepterat av myndigheterna. Under kejsar Neros första år vid makten började en ny religion att märkas. De, som hörde till denna nya lära, kom från olika delar av romarriket och från alla skikt i samhället. De dyrkade Jesus, en gud som hade blivit korsfäst, kommit tillbaka från dödsriket och sedan fått vingar och som en fågel flugit upp till himmelriket. De mindes sin Jesus genom att gemensamt äta bröd och dricka vin, de hade inga djuroffer och talade om ett nytt och bättre rike. Kejsar Nero ansåg att anhängare av Jesus var farliga och att de slavar, som fanns i deras led, kanske förberedde ett slavuppror i stil med det Spartacus hade gjort drygt hundra år tidigare.

Skräcken för kejsar Nero fanns överallt i samhället. Petrus var rädd och detta märks i hans brev. Trots den uttalade rädslan försökte han i brevet uppmuntra sig själv och församlingarna. Nu gällde det att härda ut under förtrycket. De, som lyckades med detta, skulle i himmelriket få njuta av tillvaron. Petrus råd till de kristna var att så långt som möjligt rätta sig efter de regler som kejsaren och ståthållarma hade tillkännagivet. Slavarna måste stå ut med att bli misshandlade av sina ägare och kvinnorna k fick inte vara uppstudsiga utan snällt lyda husfaderns vilja.

Sommaren 64 hände det som inte fick hända. Det började brinna i ett av husen i kåkstaden vid Cirkus Maximus. Elden spred sig och snart var stora delar av Rom ett brinnande helvete. Folket flydde söderut på Via Appia. Enligt traditionen från fornkyrkan hade Petrus hört till de flyendes skara.

På vägen hände enligt traditionen något märkligt. Plötsligt spärrades vägen för Petrus och Jesus stod mitt framför honom. Han höll sitt kors över axeln. Petrus stelnade till och frågade varför Jesus gick mot Rom. Enligt traditionen talade han latin och sa:
”Quo vadis?”
”För att korsfästas ännu en gång och denna gång i stället för Petrus” sa Jesus och spände ögonen i sin lärjunge.

Petrus tappade fattningen och när han tittade upp hade Jesus försvunnit i folkvimlet. Då beslöt sig Petrus för att försöka hinna ifatt Jesus för att säga att han inte var rädd längre utan skulle återvända till Rom. Då hade Jesus försvunnit i folkvimlet.

Efter branden befallde kejsar Nero att alla kristna i Rom skulle fängslas och sedan dödas. Enligt traditionen blev ledarna för församlingen korsfästa på en plats på andra sidan av floden Tibern. Petrus begärde att bli korsfäst med huvudet nedåt eftersom han ville visa för alla att han inte var förmer än Jesus. På samma plats där korsen stod uppfördes senare än kyrka, som blev uppkallad efter aposteln Petrus.

Uttrycket ”Quo vadis?” blev det begrepp inom kristendomen. Det ville visa att alla kan möta den levande Jesus och att han vid detta möte har förmåga att dela med sig av det mod han visade under den första Långfredagen. År 1893 skrev den polske författaren Henryk Sienkiewicz boken ”Quo vadis?”, som snart översattes till en mängd olika språk och som senare har filmats åtta gånger.

Petrus första brev är en inspirerande läsning med sin blandning av rädsla, hopp om himmelriket och uppmuntrande ord. På ett enda ställe är Petrus poet. Hans korta vers är något att ta till sig denna soliga och kalla vårvinterdag när gräset har börjat spira och de första snödropparna kämpar sig upp ur den frusna marken.

”Människan är som gräset
Och all hennes härlighet
Som blommorna i gräset
Gräset vissnar och blommorna faller av
Men Herrens ord består i evighet.”

Bilden på via Appia har jag hittat på nätet

3 tankar om “Petrus i Rom

  1. Ja Carin, jag tyckte mycket om denna text. Å dessa hemska despoter historien alltid fylls av. Å vad har blivit av det kristna arvet med slutna omröstningar kring påvevalet? Det finns en del att fundera över! Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s