Röda rosor till prinsessan Lilian

Röda rosor till prinsessan Lilian

Året 1997 började med flera förändringar. Göran Persson hade blivit vald till statsminister och han hade utsett Marita Ulvskog till kulturminister. Denna dam kom från Norrland och hon hade bestämda åsikter, som gick ut på att Stockholm spelade en alltför stor roll i kulturlivet. Många av kulturskatterna borde flyttas till andra städer och som ett exempel tog att delar av Livrustkammaren skulle passa alldeles utmärkt i ett planerat kulturarvsmuseum i Göteborg. Detta retade upp många både i Stockholm och i min hemstad Göteborg. Göteborgarna är stolta över sin egen kultur och vill inte att någon från huvudstaden skall lägga sig i vad de gillar att titta på.

En annan nyhet för året var att motorprinsen prins Bertil avled den 5 januari. På Slottet fanns det strax efter dödsfallet kondoleanslistor utlagda. Jag insåg genast att nu fick jag tillfälle att gratis långsamt skrida uppför den pampiga trappan till en av salarna och kanske kunna kika in i något av de andra rummen. Den dag jag for till Slottet ven nordanvinden kallt och enstaka och sylvassa snöflingor singlande ner från himlen. Jag tog på det varmaste jag hade, som en röd dunjacka med kapuschong och ett par mörkblå, fodrade och en aning luggslitna blå jeans. Nu såg jag ut som en polarforskare, som var mån om att synas i snöstorm.

Det var en ringlande kö upp till den sal där listorna var utlagda. Nu upplevde jag att jag var fel klädd. Damerna var klädda i svarta persianpälsat och svarta hattar och herrarna hade dragit på sig svarta och skräddarsydda överrockar. Ett par damer bredvid mig i kön tittade misstänksamt på mig och en frågade i viskande ton om jag kom från Vänsterpartiets partikansli. Hon fick en huvudskakning till svar varefter hon konstaterade att jag såg ut som om jag arbetade på en bilverkstad.

Flera listor var utlagda och på flera ställen stod Hovets egna vakter och vakade över oss som strömmade ut och in. De var svartklädda och såg ut mycket barska ut. En av dem blinkade till när han såg min röda jacka och hela tiden kände jag att han tittade nyfiket på mig. Efter att ha skriviten sista hälsning till motorprinsen skred jag sedan tillsammans med alla persianpälsarna nedför trappan. Strax bakom mig gick en blondin klädd i en lång och höghalsad svart sidenklänning. Hon såg ut som en vålnad från Oscar II´s tid, som en kammarsnärta från det förgångna. Denna paranta dam var kulturminister Marita Ulvskog. Hon hade sällskap med en ung man, som antagligen var en tjänsteman på hennes kansli

Halvvägs nedför trappan mötte vi en man med rödgråtna ögon. I handen hade han en stor bukett med röda rosor. Plötsligt stod han öga mot öga med kulturministern. Då fick ansiktet en annan färg och det gnistrade till i hans ögon. Han höjde militäriskt rosenbuketten mot Marita Ulvskogs bröst.

”Flytta inte Slottet till Göteborg!” sa han med en stämma, som skvallrade om att han i sitt tidigare liv hade stått på en kaserngård och gett order till rekryter. ”Dessa rosor skall prinsessan Lilian få. Hon är den enda damen av klass i detta land.”

Marita Ulvskog tog ett steg tillbaka och höll på att trilla framlänges i trappan. Mannen vid hennes sida fångade snabbt upp henne. En dam bredvid mig viskade till mig att kulturministern såg ut som om hon var rädd för att det fanns en slingrande giftorm instoppad bland rosorna.

Rösterna hade tydligen spridit sig upp till salen med listorna. Två av Hovets ordningsvakter stod plötsligt bredvid kulturministern och mannen med rosorna.
”Vi tar hand om blommorna och ser till att prinsessan Lilian får dem. Står det varifrån de kommer?”

Mannen nickade till svar, steg snabbt åt sidan och klev med ilskna och militäriska steg uppför trappan. Det syntes på honom att han hade velat diskutera kulturpolitik med Marita Ulvskog.
En av vakterna vände sig till Marita Ulvskog
”Har Fru Minister skadat sig? Vi beklagar det som hänt. Skall vi ringa efter en taxi?”

Mannen bredvid konstaterade att hans chef inte hade vrickat foten och att regeringsbilen väntade på dem på inre borggården. Därefter gick paret snabbt nedför trappan och alla de svartkladda damerna började viska förtjust och undrade vem mannen med rosorna var. Ingen visste bestämt och någon trodde att det var en god vän till prins Bertil.

Idag är det lika obehagligt väder som i januari 1997. Sedan detta år har jag varit på Slottet många gånger och jag funderar på om jag skall leta reda på min svarta begravningskappa och fara in till Slottet. Prinsessan Lilian har imponerat på mig. Själv skulle jag aldrig ha klarat av att smyga min kärlek i 33 långa år.

Bilden på prinsessan Lilian har jag hittat i det lösnummer av Expressen jag köpte i måndags.

3 tankar om “Röda rosor till prinsessan Lilian

  1. I came to your ”Röda rosor till prinsessan Lilian | Carin pÃ¥ Sprätthöken” page and noticed you could have a lot more traffic. I have found that the key to running a website is making sure the visitors you are getting are interested in your subject matter. There is a company that you can get traffic from and they let you try it for free. I managed to get over 300 targetted visitors to day to my website. Visit them today: http://voxseo.com/traffic/

  2. Prinsessan Lilian var tydligen en kvick o självsäker da. Många journalister har uttryckt sin förtjusning över henne. Jag, i min egen lilla värld, trodde hon gått bort för längesedan o blev förvånad när Sv Dagbladet hade henne på första sidan i måndags. Hon blev väldigt gammal. Jag är så kluven til monarki men uppskatta en personlighet kan jag. Å tack för en bra blogg!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s