Det spökar i Rom

Det spökar i Rom

För drygt tio år sedan började jag regelbundet åka till Rom och där gillade jag att leta reda på platser, som har spelat stor roll i historien. En av dessa platser var Porta del Popolo, som under antiken kallades för Porta Flaminia. Genom denna port kom i början av 1500-talet Martin Luther gående barfota. Det första han gjorde när han kom in den heliga staden var att slänga sig ner på marken och be en bön för denna syndfulla stad, där både påvar och kardinaler öppet visade upp sina älskarinnor. Ungefär 150 år senare kom drottning Kristina ridande genom porten. Hon hade blivit katolik och välkomnades i skymningen av påvens sändebud. Ingen av dessa märkte den tysta förbannelsen som sedan antiken vilade över området. I närheten fanns för 2000 år sedan släkten Neros mausoleum. Kejsar Nero regerade både sitt rike och sin familj med järnhand. De, som sa emot honom, lönnmördades obarmhärtigt. Idag är han mest känd för sin skoningslösa förföljelse av de kristna och att han lät korsfästa aposteln Petrus.

Jag gillar att läsa böcker om Rom och jag gör det både på italienska och på svenska. I de italienska böckerna lättar författaren upp sina texter genom att efter tipsen om sevärdheter foga in korta spökhistorier. Bland dessa finns en historia om hur kejsar Nero vid mörkrets inbrott far runt som en galning på Piazza del Popolo för att leta reda på släktens för längesedan rivna mausoleum. När man ser honom är det säkrast att söka skydd genom att trycka sig mot den gamla stadsmuren.

Ett år var jag dagarna för jul i Rom. Denna gång ville jag se en utställning av julkrubbor, som fanns i ett mycket litet museum inne i muren. Jag hittade det inte, så för att få hjälp gick jag in i den polisstation, som också finns i ett rum inne i muren. Ingen av de poliser jag pratade med kände till att det fanns ett museum strax intill. De hänvisade mig till damen i receptionen, som var mycket religiös och gillade julkrubbor. Denna dam var ett under av vänlighet. Efter att ha talat om för mig var utställningen fanns, visade hon mig stoltstationens egen julkrubba. Hon var ansvarig för denna klenod och det hände att folk sökte sig till denna krubba för att be en bön till Guds Moder. Krubban var stor som ett matsalsbord och här fanns alla de klassiska figurerna men också olika helgongestalter. Innan jag lämnade polisstationen fick jag flera goda råd. Ett av dessa var att se upp så att jag inte blev skadad av kejsar Neros vålnad. Nu i väntan på julafton var han extra grym.

Det sista den vänliga kvinnan på polisstationen sa till mig var att jag måste se upp när jag gick igenom porten. Då och då kunde man snubbla över Martin Luthers stelfrusna fötter. Ibland syntes dessa nakna fötter på andra platser i närheten av porten.

Vi tittade länge på den mycket intressanta utställningen och klev sedan ut på Piazza del Popolo. Det var bullrigt på grund av att bussar, bilar och motorcyklar trängdes för att komma fram så snabbt som möjligt. Här var det stressen inför julen som dikterade villkoren. Helt oväntat försvann både bussar och bilar. En ensam och svartklädd motorcyklist for ett varv runt piazzan. Italienarna tryckte sig mot väggarna och turisterna bara gapade av förvåning och undrade vad som pågick. Jag försökte på engelska förklara för ett kinesiskt par att det var kejsar Neros vålnad som var ute och letade efter sin gravplats. Paret tittade på mig och jag misstänkte de trodde jag hade druckit för mycket vin. Plötsligt försvann motorcykeln och trafiken var tillbaka i oförminskad styrka.

Det dröjde flera år innan jag kom tillbaka till Piazza del Popolo. Det var tidig höst och luften dallrade av sensommarvärme. Denna gång hade jag sällskap med min väninna Anita och svärdotter Birgitta. Anita skulle köpa ett par läckra italienska skor och en present till den grannfamilj, som lovat vattna hennes krukväxter medan hon var bortrest. Affärerna låg tätt vid Piazza del Popolo och jag följde med Anita och Birgitta ut och in i olika affärer. De undrade om jag hade tråkigt. Det hade jag inte, eftersom jag var på jakt efter Martin Luthers blåfrusna fötter bland alla eleganta högklackade damskor. Något spår av denne reformator upptäckte jag tyvärr inte. Anita hittade slutligen ett par skor som passade henne. Efter detta var det dags att gå på presentjakt, vilket var betydligt lättare. Redan i den första affären hittade hon precis vad hon ville ha. Här gjorde jag ett verkligt fynd, som jag aldrig brydde mig om att köpa. Det var en kortärmad tröja med en bild på framsidan förställande Musse Pigg på Pigg i sällskap med hunden Pluto på väg in i Peterskyrkan. Ett äldre japanskt par köpte flera i olika storlekar. Det var presenter till barnbarnen. Paret kunde engelska och var pratglade. Jag frågade dem varför de valt just detta motiv. Jag såg att min fråga förvånade dem. Visste jag inte att varje kväll i solnedgången kommer Musse Pigg och hunden Pluto för att njuta av en stilla meditationsstund inne i kyrkan.

Mer än så blev inte sagt. Anita hade betalat presenten och nu skulle vi åka hem.

När jag sitter och tittar på hur snön dalar ner från himlen undrar jag vilken dag jag får höra att Harry Potter på sin kvast har landat inne i Colosseum.

Bilden på Pota del Popolo har jag hittat på nätet

En tanke på “Det spökar i Rom

  1. Haha, Carin, en rolig blogg. Trodde påven skulle spöka å inte Nero o Luther. Själv minns jag inga liknande historier, men så behärskat jag inte italienska heller. Tack för trevlig läsning!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s