Jag har en trädgård

Jag har en trädgård

Min trädgård är ingen mönsterträdgård och den skulle aldrig bli nominerad till en tävling om Stockholms vackraste trädgård. Den är vildvuxen och på somrarna är det inte säkert att jag hinner klippa gräsmattan efter varje regnväder. Fruktträden är gamla och i stort behov av att bli beskurna och en gammal bondpion har stora svårigheter i konsten att överleva bland vårens solgula maskrosor och försommarens vackert blommande kirskål. Dessa ogräs livar för några dagar upp trädgården. Jag njuter av färgprakten och har svårt att sätta ogrässpaden i jorden.

Våren är sen och snön ligger i drivor. Det kommer att dröja innan maskrosorna signalerar att solen är deras gudmor. Det enda jag nu kan göra är att beskära fruktträden, ett trädgårdsarbete som är helt nytt för mig. Det mest stimulerande med detta jobb är att folk som går förbi på gatan blir nyfikna. Några är skräckslagna och de är övertygade om att jag kommer att trilla ner från stegen. Någon plockar fram sin mobil och gör sig beredd att ringa till ambulansen. Andra säger några vänliga ord och tycker att jag är en tuffing till tant. Igår kom en tjej med barnvagn förbi och frågade om hon fick hjälpa till. Det fick hon naturligtvis. Tjejen sa att hon kallades för Kiki och att barnet i hennes barnvagn var Lilleman, pojken som just blivit tolv veckor gammal. Kiki tyckte att det såg spännande ut att klänga på en stege med en såg i handen.

Kiki drog in barnvagnen och placerade den på en snödriva under ett av de gamla äppleträden. Vi växlade några ord och jag gissade mig till att Kiki bodde i ett hyreshus inte långt från min trädgård. För henne var en trädgård ingen självklarhet, den var något underbart och ett ställe för avkoppling. I en trädgård skulle Lilleman till sommaren kunna krypa runt på en gräsmatta och på nära håll uppleva naturens växtkraft. Tyvärr blev inte pratstunden lång eftersom Lilleman började tröttna på att från sin vagn bara ha möjlighet att glo på fruktträdets kala grenar. Nu konstaterade Kiki att det var bästa vore att dra hem Lilleman och ge honom något att äta. Innan Kiki försvann ut på gatan bad jag henne att komma tillbaka till sommaren. Då skulle det vara trevligt att ha någon att prata att dela tankarna med samtidigt som jag pysslar om mina potatisplantor.

Kiki gick ut på gatan samtidigt som solen försvann bakom ett moln. Det blev kallt och en frisk och havsdoftande vind svepte fram under träden. Då samlade jag ihop mina redskap och gick in och satte på eftermiddagskaffe. Radion stod redan på och på P1 pågick bokradion. Jag hade tur, det var ett program om den sydafrikanska författarinnan Marlene van Niekerk. Hennes bok Agaat är just nu min kvällslitteratur.

Författarinnan berättade om sin uppväxt på en gård i det inre av Sydafrika. Hennes släkt hade på 1850-talet kommet från svältens Holland för att bli jordbrukare och samtidigt soldater i Sydafrika. För dessa män gällde det att kämpa mot landets svarta ursprungsbefolkning och också att skydda Hollands intressen gentemot det brittiska imperiet. Som tack för detta arbete fick de jord i det inre av landet. Männen var sällan hemma och på så sätt blev kvinnorna ett med den ofruktsamma jord familjen fått.

Flickan Marlene var studiebegåvad och familjen beslöt att hon skulle få studera för att på så sätt skapa sig en bättre framtid än som bonde i ett torrt och vindpinat landskap. Allt det tunga arbetet på gården hade tidigare utförts av den dåligt avlönade svarta ursprungsbefolkningen. Detta hade varit ett folk utan rättigheter, en grupp människor som inte hade tillgång till skola och som levde under slavliknande förhållanden. Efter Nelson Mandelas frigivning i februari 1990 ändrades förhållandena drastiskt för de kvinnliga och vita jordägarna. Deras anställda hade rätt att ställa krav på ett värdigt liv. Nu gick det knappt att överleva på den ärvda gården. Det som fanns kvar av det tidigare livet var kärleken till den afrikanska jorden, en kärlek som de delade med sig till sina döttrar. I denna nya och ofta välutbildade generation kvinnor tog detta sig uttryck i att i en storstad vårda en aldrig så liten trädgård.

Författarinnan Marlene van Niekerk berättade målande om barndomens landskap och om växter jag aldrig tidigare har hört talas om. Hon beskrev de hårda och kalla vindar från Sydpolen och om hur öknens hetta bredde ut sig under sommarmånaderna. Efter 1990 fanns inte längre de anställdas armar, som ofta motvilligt släpade vatten från byns å till de vitas trädgård. Nu gällde det att till blommor och grönsaker spara allt spillvatten från kök och badrum. Trädgården måste överleva, den var kvinnornas nerv till livet.

Jag lyssnade, drack mitt kaffe och tittade ut på snödrivorna utanför köksfönstret. En trädgård som nerv till livet fascinerade mig. Nu hoppas jag att den försommardag när jag skall så ringblommor och rödbetor utanför köksfönstret Kiki och Lilleman kommer tillbaka. Jag vill dela med mig av denna livsnerv

Bilden föreställer när Kiki bekantade sig med det gamla påronträdet

En tanke på “Jag har en trädgård

  1. Å så trevligt med besök i trädgården. Du sa väl till henne att läsa Din blogg. Vi väntar på maskrosorna o vår lilla plät att vårda. Det är något världsomspännande med det. Jag tänker mest på bättre väglag för mina hundproemnader. Ha det gott Carin å tack för en trevlig blogg.!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s