Jeremia – profeten som anade det värsta

Jeremia - profeten som anade det värsta

I våra kyrkor läser man idag en text, som troligtvis profeten Jeremia skrev för ungefär 2600 år sedan. Många texter ur denna bok i Bibeln är gemensamma för judendomen, kristendomen och islam.
Denna kyliga aprilmorgon har jag varvar läsningen av profeten Jeremias bok i Bibeln och något av allt som står om konflikterna i Mellanöstern i tidningar från den sista veckan. Plötsligt inser jag i att mycket litet har förändrats sedan profeten Jeremias dagar. Han var övertygad om att judarna var Guds egendomsfolk samt att Gud hade skänkt dem delar av de östra stränderna av Medelhavet. Här hade inga andra än Guds folk rätt att bo. Frågan, som man under hundratals år, har diskuterat är vilka som har rätt att kalla sig för Guds egendomsfolk. Är det judar, katoliker, protestanter, shiamuslimer eller sunnimuslimer? För drygt hundra år sedan ansåg många svenskar att det var protestanterna. En av anledningarna till detta var att judarna hade korsfäst Jesus, som i Bibeln kallas Guds son.

Jeremia hade mycket bestämda åsikter om hur Israels folk borde leva. Alla skulle in i minsta detalj lyda de lagar som fortfarande finns med i Bibeln. Att söka sig till grannfolkens offerfester till guden Baals ära bröt mot det första budordet ”Du skall inga andra gudar ha jämte mig.”

Judarnas gud fick inte avbildas och att offra till en staty föreställande den vackre och midjesmale Baal var att en överträdelse, som Gud hade mycket svårt att förlåta. Den av Jeremia avskydde guden Baal var ökenstormarnas och ovädrens gud. Baal var mäktig, han ansvarade för att källorna inte sinade och att skörden i dalgångarna och i oaserna blev god. Att bara tillfälligt ströva förbi en offerfest till Baals ära var enligt Jeremia att förneka och vanhedra den egna guden. Den allsmäktige guden skulle inte ha överseende med detta utan straffa sitt egendomsfolk mycket hårt.

Ökenguden Baal var intresserad av att reglera människornas liv in i minsta detalj. När sandstormarna från öknen kom njöt Baal, eftersom dessa hårda vindar blåste läckra flickor rakt mot honom. Hans familj växte och detta blev deltagarna i offerfesterna till hans ära medvetna om. Offerfester till Baals ära var uppsluppna och glada tillställningar och utan moraliska pekpinnar.

Jeremia såg hur många av hans landsmän i smyg sökte sig till baalsdyrkarna och han förfasade sig över detta. I en liknelse förde han ner Gud på jorden och lät honom bli krukmakare med egen drejskiva. Folket var den lera som Gud skulle forma till en vacker kruka. Ibland ville inte leran snällt foga sig i Guds händer. Då tog Gud ett stadigt tag om det misslyckade försöket att skapa en vacker kruka, han formade om allt till en lerklump, satte leran på drejskivan och började dreja fram just den kruka som föll honom i smaken. Guds folk måste alltså foga sig i att Gud behandlade människorna som om de vore lerklumpar på en drejskiva. Om folket i Juda rike inte tolererade detta, skulle fienden komma stormande från norr, plundra sädesfälten, förnedra deras kvinnor och riva ner Jerusalems tempel.

Jeremia hade svårt att få gehör för sina åsikter. Han skildrade det fasansfulla i att införa kulturtolerans i Judarnas heliga rike. Judarna fick inte smälta samman med andra ökenfolk. De måste följa alla de lagbestämmelser, som Gud för längesedan hade dikterat för Moses.

Det var bara ett fåtal som var intresserade av Jeremias dystra profetior. För att få människorna intresserade använda han sig av ett gångbart knep. Han skrev om sina varningstexter till lyrik och hoppades att någon skulle tonsätta hans texter. Här låter han Gud själv framföra sina synpunkter.
”Om du så tvättar dig med lut
Och slösar med såpa
Förblir du smutsig av synd inför mig
Så säger Herren Gud. Hur kan du säga:
´Jag är inte oren, jag har inte följt baalsgudarna.´
Betänk hur du gjorde i dalen
Inse vad du har gjort
Du är som ett ystert kamelsto
Som löper kors och tvärs
Som ger sig av ut i öknen
Flåsande av brunst.
Vem kan tämja hennes begär?
Ingen behöver springa sig trött efter henne
Hon är lätt att finna
Akta dig så att du inte sliter ut sulorna!”
Ur kapitel 2

Det visade sig att Jeremia hade rätt. År 587 f. Kr. kom från den mäktiga staden Babel Nebukadnessar tågande med en stor krigshär. Han lär bränna sädesfälten och förnedra landets kvinnor. Året därpå nådde han fram till Jerusalem, som han utan sårigheter intog. Nu brände han ner staden, plundrade och rev ner Salomons tempel och tog folket till fånga. De rika, välutbildade och mest inflytelserika fick se hur de främmande soldaterna plundrade deras hem. När detta var gjort fördes de bort som slavar till Babylon. De fattiga, som inte ägde mer än sina egna liv, fick stanna kvar. Det heliga landet blev ett lydrike till Babylon. Jeremia blev fängslad men plötsligt ingrep Gud. Jeremia fick stanna kvar i den ödelagda staden Jerusalem.

Nu började Jeremia skriva brev till sina förslavade landsmän i Babylon. Breven innehöll förmaningar om att fortsätta att leva efter Guds lagar och att inte överge sina fäders gud. All assimilering var svåra brott mot Guds lagar. Straffet för detta skulle bli att de förslavade judarna aldrig mer skulle få komma tillbaka till sitt land, aldrig få möjlighet att bygga upp templet och aldrig mer få dricka vatten ur floden Jordan.

Makthavarna i Babylon uppskattade inte Jeremias åsikter. Han fick en fristad i Egypten, där vi med dagens terminologi skulle säga att han var en asylsökande politisk flykting . Han fick aldrig tillfälle att återvända till Jerusalem. Jeremia dog ett par år senare i det land som tagit emot honom.

De tankar, som genomsyrar allt Jeremia skrev, ter sig både skrämmande och främmande för alla som har växt upp i ett sekulariserat samhälle. Vi förstår inte tanken bakom att Gud kan äga ett folk och forma det efter sin vilja och att han därför kan belöna detta folk med ett eget land i Mellanöstern. För ortodoxa judar, många kristna och muslimer är det självklart att Gud kan äga ett folk. Men vilken religiös grupp har rätt att kalla sig Guds egendomsfolk? Borde inte för alla som har en religiös övertygelse, oberoende av religion det är, kunna komma överens om att Gud skall vara god demokrat och ansvara för att alla som helgar honom får leva i ett fredligt land?

För ett par veckor sedan stötte jag av ren slump på en man, som för mer än 20 år sedan kom från Syrien. Han var skicklig hantverkare och fick omedelbart både arbetstillstånd och uppehållstillstånd. För ett par år sedan blev han svensk medborgare och i samband med detta ansökte han om att få kalla sig för Göran. Göran hade vuxit upp inom den syriskt-ortodoxa kyrkan och började redan som barn fundera över religionens roll i politiken.

Göran talade länge om konflikten i Syrien. Han hade en förklaring till varför inbördeskriget aldrig tar slut. I moskéer av olika slag och i vissa kyrkor manar man till kamp mot de otrogna, som inte har rätt att bo i det land, som Gun har skänkt just dem. Hans råd är att FN skickar fredsförhandlare som inte är politiker utan manliga religionshistoriker. Att skicka en kvinnlig yrkespolitiker som Hillary Clinton var på förhand dömt att misslyckas. I Österlandet har många män fortfarande svårt att inse att kvinnor är mer än sexualobjekt och att de inte är som brunstiga kamelston.

Dagens bibeltext hämtad ut Jeremia har gett mig en del att fundera över.

Bilden på profeten Jeremia j´har målats av Michelangelo

One thought on “Jeremia – profeten som anade det värsta

  1. En jeremiad har man blivit uppväxt med men jag tycker inte Jeremia är svår att läsa. Men jag håller med Dig i alla ”det borde vara” för dagens politik är vidrig. Bra skrivet Carin, också jag fick något att tänka på! Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s