Dags att deklarera

Dags att deklarera

Min make David och jag har sedan i början av 1980-talet gemensamt drivit ett litet företag. Sedan fyra år tillbaka har verksamheten krympt på grund av att David drabbades av en stroke. Nu har vi bara en enda kund kvar och inkomsterna från företaget är mindre än 5000 kronor. Denna obetydliga inkomst kräver speciell redovisning till Skatteverket.
Stroken förde med sig att Davids högerhand blev så gott som förlamad. Under denna bistra och kalla vinter har handen stelnat och nu har David svårigheter att skriva på datorn och använda en miniräknare. Det blir jag, som denna vår skall göra bokslutet och se till att vi kan skriva under våra och företagets och våra egna deklarationer.

David har hittills alltid gjort detta arbete och nu måste jag ägna all ledig tid åt att läsa in de för mig nästan obegripliga anvisningarna. Jag kommer att behöva ganska lång tid för detta. Därför beslöt vi att hos Skatteverket begära att få lämna in deklarationerna senare under våren.

I anvisningarna hade jag sett att man på Skatteverket kunde hämta en blankett för detta. Alltså for jag på förmiddagen på Skärtorsdagen till Skatteverket i Hallunda och ställde mig väluppfostrat i kön för att få veta vart jag skulle vända mig. Det vanliga är att det brukar stå två personer vid denna mottagning. Denna dag stod det bara en man, vars utseende skvallrade om att han kom från Mellanöstern. När det var min tur bad jag om denna uppskovsblankett. Mannen tittade frågande på mig och undrade varför. Jag letade efter ord och mannen fyllde genast i att jag bodde i villa och hade sålt den. Han hämtade en blankett och anvisningar om hur man betala skatt efter en villaförsäljning. Jag suckade och sa att både min make och jag varit krassliga och att vi inte kunde lämna in deklarationen i tid. Det enda svar jag hade fick var att ställa mig åt sidan. Det hade bildats en lång kö bakom mig. I den fanns en bland annat en kvinna i rullstol, två pappor med barnvagnar, en synskadad man med ledarhund och längst bak två zigenerskor. Medan jag tittade på detta klev det in två sportklädda grabbar med långfärdsskridkor fastspända på ryggsäcken och med ispikar i händerna. En av zigenerskorna skrek till att en rasist kommit in för att mörda henne. Det hjälpte inte att en av småbarnspapporna försökte förklara hur man använder en ispik, zigenerska fortsatte att skrika. Då insåg både grabbarna och jag att det bästa vore att så snabbt som möjligt lämna Skattekontoret och söka sig tillbaka en dag efter påsk.

Hemma gick jag in på Skatteverkets hemsida och där hittade jag blanketten för anstånd att lämna in deklarationen i tid. Problemet var bara att den inte gick att ladda ner varken själva blanketten eller anvisningarna. Jag vet att jag för fyra år sedan skrev ett brev till Skatteverket och begärde anstånd. Detta gick tydligen inte i år, utan jag skulle skriva ett brev till Skatteverket och få den hemskickad med post.

David kan mycket mer om vårt byråkratiska fosterland. Han sa att enligt förvaltningslagen är en myndighet skyldighet att läsa all inkommande post och besvara de frågor som finns i ett brev. Alltså satte jag mig ner vid daton, läste anvisningarna om vad Skatteverket ville veta och skrev min anhållan om anstånd. När påskhelgen var över for jag tillbaka till Skatteverket. Där rådde nästan samma kaos som tidigare. Nu var det en svensk pojke som stod och dirigerade kön. Inte heller han visste vad som menades med uppskov att lämna in deklarationen i tid. Han hänvisade mig till att ställa mig och hänga över ett antal små, eleganta och höga bord, som placerats ut i vänthallen. Jag kände mig som om jag vore på en nattklubb och bara väntade på att en kypare skulle komma och ta upp min beställning och att läckra flickor skulle dansa förbi mitt bord.

Det var huggsexa om skattehandläggarna och jag hörde till vinnarna. Jag visade vad jag skrivit för en vänlig dam i 50-årsåldern. Hon konstaterade med en suck att Skatteverket slarvat med blanketter om anstånd. Inte ens på detta skattekontor kunde man ladda ner blanketten. Hon trodde att min begäran inte skulle hamna i ledningens papperskorg. För säkerhets skull borde jag fylla i en blankett.
”Jag behöver tre, en för mig, en för min make och en för vårt handelsbolag.”

Damen försvann till kopieringsapparaten och kom efter en lång tillbaka med tre blanketter. Det hade varit kö vid kopieringen.

”Vi har bara fått en enda anståndsblankett på posten och vi måste ta kopior varje gång någon gång frågar efter den. Jag håller med dig, så här skall det inte går till.”

Jag tackade och gjorde mig osynlig när jag traskade mot utgången. De andra som stod och hängde vid borden uppfattade mig som en hotfull varelse, en gråhårstant som hade rövat till sig en skattehandläggare.

Hemma visade jag stolt upp mitt kap för David och berättade om mina äventyr på Skatteverket i Hallunda. Han skrattade glatt.

”Du använde fel ord. Du skulle sagt anstånd och inte uppskov. På byråkratspråk heter det anstånd. Pojkarna i Hallunda hade säkert varit på kurs och lärt sig just det ordet.”
Jag suckade

”När det är mycket folk vågar jag inte använda ordet anstånd. Några grabbar kan säker få för sig att anstånd är detsamma som MANSTÅND och är ett varumärke för speciellt läckra kondomer och att tanten är sugen på ett äventyr med lammkött.”

Nu är blanketterna ordentligt ifyllda och postade. Jag hoppas att Skatteverket vill inse att jag behöver all extra tid jag kan få.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s