Idag är kyrkans tema Den gode herden och en av texterna är hämtade ur Hesekiel kapitel 34 i Gamla Testamentet. Att försörja sig genom att valla får, kor och getter förekommer inte längre i vårt land. Valla kor och får kan man som turist få uppleva i Norrlands inland, där hembygdsföreningarna ibland visar hur detta gick till. På gränsen till öknen i Nordafrika finns det idag stora hjordar, som vallas av flera herdar och en vallhund. Att se detta är en otrolig upplevelse av att förflyttas till profeten Hesekiels tid. Det enda som saknas är skymningsljudet av rytande lejon.
Dagen text ur Hesekiel är som ett förtvivlat rop från en av nutidens flyktingförläggningar. Texten är tidlös trots att den skildrar för längesedan svunna tider. Kungariket Juda hade år 872 f. Kr invaderats av segerrika trupper från Babylonien. Dessa män hade tågat in i Jerusalem, plundrat templet och fört bort prästerna och överklassen som fångar till landet mellan floderna Eufrat och Tigris. En av dessa som fängslades präster var Hesekiel.

Babylonierna fruktade för fånguppror. Därför spreds judarna ut över hela landet och många av de mest inflytelserika fångarna behandlades väl. Prästen Hesekiel blev placerad intill bevattningskanalen Kevar i landskapet Kaldeen i sydöstra Mesopotamien. I Gamla Testamentet svävade Guds ande över detta landskap. Abraham hade växt upp i detta slättland och här fick han uppleva att Gud ropade på honom och befallde honom att lämna bygden och flytta med sina husdjur till trakterna kring nuvarande Jerusalem.
En dag var prästen Hesekiel med om något mycket märkligt. Han såg hur himlen öppnade sig och till sin stora förvåning kunde han se vilka som bodde där. Prästen Hesekiel fick intryck av att fyra varelser med vingar och lejonansikten vakade över himmelrikets ingång så att inga obehöriga skulle kunna komma in under det skimrande valvet. Högt upp fanns en tron och på denna satt en glänsande gestalt, som Prästen Hesekiel bara såg delar av. Detta var Gud, Israels Gud som ingen skulle få se och som människorna inte fick göra sig en bild av.

Plötsligt började Gud tala och han gav Hesekiel i uppdrag att söka upp alla de som hade förts bort till Babylon och tala om för dem att detta aldrig skulle ha hade hänt om de inte övergivit sina fäders Gud. Plötsligt stäcktes en hand ut mot i Hesekiel och handen räckte fram en bokrulle till Hesekiel. När Hesekiek tog bokrullen i sin hand hördes ett dån som av framforsande vatten. Det var Gud som talade och han befallde Hesekiel att äta upp bokrullen. Den var mycket god och smakade som en kaka bakad på honung och det finaste vetemjölet. Då hördes Guds dånande röst igen. Hesekiel fick veta att judarna inte längre brydde sig om att lyssna på sina fäders Gud och att Hesekiel nu hade fått Guds gåva att tala till folket så att de förstod vad det var Gud krävde av dem. Innan Hesekiel hann svara fångade de fyra gestalterna med vingar honom och flög med honom till en liten stad längre bort vid kanalen, där de förde in honom i ett judiskt hus. Hesekil var helt omtumlad och det dröjde innan han kom underfund med vad han varit med om. Husets golv darrade under hans fötter när han insåg att den svindlande upplevelsen var kallelsen att bli Guds utvalde profet.

Hesekiel hade innan han blivit bortförd till Babylonien hört hur det gick till när assyrierna 150 år idigare invaderade den norra delen av landet och hade fört bort stora delar av folket som fångar. Många i landet hade då tagit sina husdjur och flytt söderut. I det nya landet fanns det redan herdar, sim vallade djur. Ibland blev det bråk herdarna emellan om vem som hade betesrätten till ängarna. Djuren var ständigt hungriga och nafsade i sig varje grässtrå de hittade. Speciellt getterna var glupska, de slukade allt som växte och marken blev kal och överbetad. Ibland ven stormarna och det lilla jordtäcke som fanns kvar försvann med de hårda vindarna. Djuren for illa, eftersom det inte fanns tillräckligt med mat åt dem och herdarna kunde inte längre försörja sig.

Alla visste att något måste göras. Flera herdar sorterade djuren och föste samman de svagaste, Precis när mörkret föll jagade de ut dessa djur i öknen, där lejon låg och väntade på lämpliga byten och stora örnar spanade från luften in resterna efter lejonens jakt på de utmärglade djuren. Herdarna slaktade sedan de djur de tagit undan, sålde eller åt själva upp köttet och använde skinnen till kläder. Efter detta slöt sig herdarna samman till en flock människor, som ständigt var på jakt efter ett arbete. För utomstående verkade det som om dessa människor vallade varandra.

En dag hörde profeten Hesekiel Guds röst klart och tydligt. Budskapet var at judarna nu var som de herdar, som jagat ut sina bräckliga djur i ödemarken, och nu planlöst vallade varandra. Dessa herdar hade i likhet med den judiska överklassen inte brytt sig om de svaga i samhället utan kört ut dem i ödemarken där de omedelbart blev offer för de starka lejonen. Nu måste folket ta väl vård om de svagaste och se till att dessa fick mat och vatten. De måste vara goda herdar som alltid kunde föra sina djur till gröna ängar med källor med friskt vatten och dit rovdjuren inte hittade.

Om folket bättrade sig och lydde de gudomliga reglerna och tog väl vård om de svaga och sjuka, lovade Gud att bli en god herde för hela sitt folk. Alla hade i hans ögon lika värde, det var inte bara prästerna i sina vita långrockar och konungarna i sina skrudar som räknades. Han, som var herde över sitt folk, visste var det fanns grönskande dalar och gott dricksvatten. Detta var marker dit inga vilddjur vågade smyga sig in i. Vilddjuren var som de fientliga trupper som ödelagt landet och plundrat Jerusalems tempel.
Tankarna är detsamma i denna profetia som i psalm 23 i Psaltaren

”Herren är min herde
Mig skal intet fattas
Han för mig i vall på gröna ängar
Han låter mig vila vid lugna vatten
Han ger mig ny kraft
Och leder mig på rätta vägar
Till hans namns ära”

Den moderna bilden av Hesekiels kallelse till profet har jag hittat på nätet