Jag är ansvarig för all praktiskt som skall uträttas runt omkring mig. Dit hör bland annat att lyfta upp motorhuven på bilen och att hjälpa min strokedrabbade make David upp från golvet när han vid enstaka tillfällen trillar. För att klara detta och mycket därtill måste jag träna på rätt sätt så att jag inte skadar rygg, axlar och knän. De svagaste punkterna i min kropp är knäna.

För ett par veckor sedan bad jag min personlige tränare Johan på House of Shapes att hitta på lämpliga övningar för detta trivsamma slit. Han plockade fram två röda tyngder med handtag. De vägde tillsammans åtta kilo och detta är ungefär lika tungt som det lass med mat jag drar hem från min ICA-handlare en gång i veckan. Jag märkte genast den stora skillnaden mellan att släpa tungt i en shoppingvagn och att lyfta från golvet. Lyften under Johans vakande ögon var ansträngande.

Johan visade hur jag skulle stå med rak rygg och sedan böja knäna så djupt att jag kunde nå handtagen med händerna. Det var viktigt att titta framåt och inte stirra ner mot golvet. Anledningen till detta var att det är lättare att tappa balansen och falla framlänges om man har böjt huvud och blicken fixerad på sina fötter.

Övningen var så ansträngande att jag började flåsa på samma sätt som när jag joggar i en uppförsbacke. Efter fem lyft kändes det som om det satt ett skrikande monster i knäna. Johan hörde min tysta och djupa suck och avbröt övningen.

Jag borde ha nöjt mig med detta. Dagen därpå började jag träna i trädgården med tegelstenar, som blivit liggande sedan vi för ett par år sedan reparerade muren mot gatan. Efter ett par lyft blev smärtorna i knäna så outhärdliga att jag insåg min begränsning, vilket inte var en dag för tidigt. På gymet inbillar jag mig ofta att jag är 50 år yngre och kan klara av det mesta av vad mina betydligt yngre kamrater på gymet presterar.

Efter ett par dagars knävila och behandling med helande salvor släppte värken i knäna. Då borde jag ha tänkt mig för, men det gjorde jag naturligtvis inte. Under den sista veckan har ett par snickare byggt en friggebod i min trädgård. Nu skulle spångolvet läggas och mellan detta och marken skulle stenar placeras som fuktspärr. Nu passade jag på att bli av med det mesta av den stenhög, vuxit sig halvmeterhög i ett hörn av trädgården. Alla dessa stenar kommer från de dagar när vi själva rev en vägg i källaren för att bereda plats åt en tank för villaolja. Vi gjorde detta eftersom den nedgrävda gamla tanken höll på att rosta sönder och att olja kunde sippra ut i naturen.

Byggrabbarna tyckte att det tog för lång tid att släpa bort stenen och att det egentligen inte behövdes speciellt mycket sten. Jag såg tomrummet under det blivande spångolvet och bad om lov att få fylla detta med min sten. Grabbarna stirrade på mig om jag vore en smula vrickad. Det var först när jag kom med mitt första skottkärrelass som de insåg hur stark jag är. Då berättade jag om hur jag tränar för Johan och att jag har lärt mig jabba med vänster och slå en rak höger.

”Krutkäring!” sa en av grabbarna och skrattade glatt. ”Det är bäst att sköta sig på detta jobb, annars riskerar man ju att få en snyting.”

Nu ligger det mesta av stenhögen under spångolvet, knäna har börjat värka igen och friggeboden är klar . I nästa vecka kommer målaren och sedan är det bara att flytta in trädgårdsredskapen. Men innan jag ger mig ner i källaren för att släpa upp kompostkvarnen och gräsklipparen måste knäna få en rikligt tilltagen vilopaus. Nu hoppas jag på det bästa, vilket innebär att någon snäll människa dyker upp och hjälper mig med dessa tunga lyft.