Idag läser man i våra kyrkor texter, som är hämtade ur Johannesevangeliet och Johannes brev till enskilda personer. Vi vet inte speciellt mycket om vad det var som låg bakom att Jesus bad Johannes ingå i sin skara av lärljungar . Det är mycket som tyder att han var tillsammans med Jesus i vardagliga händelser, som de andra lärljungarna inte fäste stor vikt vid. Han följde med Jesus en het dag genom det för Israels barn förbjudna Samarien och under denna vandring var han med när Jesus samtalade med skökan vid Sykars brunn. Johannesevangeliet ger oss också en snabb inblick i Jungfru Marias umgänge. Denna kvinna spelade en central roll i ett bröllop i Kana. Jesus och hans lärjungar blev bjudna till bröllopsfesten och vid slutat av detta kalas förvandlade Jesus vatten till vin.

Johannes var med när Jesus korsfästes vid Golgata och där fick han uppmaningen att ta hand om Jungfru Maria. Johannes och Maria flyttade senare till Efesos, där Johannes på ett stillsamt sätt förklarade för judarna vad Jesus stod för. Johannes var den ende av lärljungarna som inte dömdes till döden. Troligtvis blev han för sin tid mycket gammal.

Mitt intryck är att Johannes var intresserad av den klassiskt grekiska filosofin och att han hade läst några av Platons tolkningar av Sokrates budskap. Sokrates hävdade att det talade ordet var överlägset det skrivna. Läsarna hade inga möjligheter att ställa frågor till bokens författare eller att diskutera bokens innehåll med honom. En bra lärare kunde via talet dela med sig sina kunskaper och på så sätt få eleverna att fundera över vad de tidigare kunde och sedan genom samtal med sin lärare fördjupa sina kunskaper. Ordet blev på så ett begrepp, ett begrepp som får en kristen förklaring i Johannesevangeliets inledande ord.
”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud
Och Gud var ordet.
Det fanns hos begynnelsen hos Gud.
Allt blev till genom det
Och utan Ordet blev ingenting till
av allt som finns till.
Ordet var liv och livet var människornas ljus
Och ljuset lyser i mörkret
Och mörkret har inte övervunnit det ljusa.”

Evangelisten och aposteln Johannes kom till en stad, där aposteln Paulus tidigare hade grundat en församling. Johannes fortsatte detta missionsarbete och flera människor övergick till kristendomen. Johannes döpte dem och ansåg att detta var tillräckligt för att bli en god kristen och bli delaktig av Ordet och Ljuset. Sedan kom Paulus tillbaka till Efesos. Då blev det kris i församlingen. Johannes hade inte brytt sig om att hjälpa de nydöpta att få del av den eld, som den lilla kristna församlingen i Jerusalem hade varit med om den första pingstdagen. Aposteln Paulus underkände Johannes dop, döpte om alla som Johannes tidigare hade döpt och nedkallade den Helige Anden över de nydöpta. Vi vet inte hur Johannes uppfattade detta och inte heller vilken roll han senare kom att spela i den kristna församlingen i Efesos.

Det finns tre brev bevarade av Johannes. I dessa spelar Ordet och Ljuset en stor och här skildras också en ny gestalt inom kristendomen. Det är Antikrist, som ser ut som Jesus och kan göra underverk. Men han är inte Guds sändebud utan bara ett redskap för Djävulen, som står bakom honom och låter sina tankar gå in i den försvarslöse Antikrists medvetande. Antikrist var en man, som alla kristna måste ta sig i akt för. De kunde möta honom var som helst och då gällde det att vara på sin vakt.

Det uppstod snart två legender om aposteln Johannes. I en av dem for han till Rom för att predika om Ordet och Ljuset för romarna. Han kom inte längre än till en av stadsportarna. Här möttes han av kejsarens utsände. De släpade på en stor gryta avsedd för att fritera kött, ved och olja. Johannes fängslades och stoppades ner i grytans kokande olja. Då hände ett underverk, elden under grytan slocknade och oljan blev sval. Johannes tittade mästrande på kejsarens utsända, steg upp ur grytan, skakade som en hund av sig oljan och vandrade mot havet för att med båt fara tillbaka hem till Efesos.

Den andra legenden pekar på att Johannes påminde om Sokrates, som drygt 300 år tidigare hade dömts till döden . Dödsstraffet verkställdes genom att Sokrates tvingades tömma en giftbägare. I legenden upprepades denna historia. Grekerna dömde Johannes till döden och han fördes fängslad till den sal i vilken han skulle tömma sin giftbägare. Johannes satte sig ner på den anvisade platsen och förde bägaren till munnen. Då hände underverket. I bägaren fanns en orm, som glupskt slickade i sig giftet och sedan ringlade upp ur bägaren och till grekernas stora fasa började den slingra runt på golvet. Johannes tömde bägaren, som nu endast innehöll ett gott och giftfritt vin.

I fornkyrkans målningar och i altarskåp från högmedeltiden kan man se aposteln och evangelisten Johannes stå antingen med en bägare i handen och en ringlande orm runt armen eller framför en stor och trebent järngryta. För alla, som inte känner till legenderna, är dessa gamla konstverk obegripliga. När det gäller Johannesevangeliet brukar symbolen vara en örn.

Johannesevangeliet har spelat en stor roll i de protestantiska kyrkorna. På 1500-talet läste Olaus Petri en latinsk aftonhymn från fornkyrkans dagar. Han översatte den till svenska och den finns fortfarande med i den svenska psalmboken.

”O Kriste, du som ljuset är,
dig kan ej mörker bliva när.
Vi skåda upp i tron till dig,
när solens ljus fördöljer sig.

Till tröst för alla är du satt.
Beskydda oss i denna natt,
att vi i dig må hava ro
och i din hägnad trygga bo.”

Bilden på apostel Johannes med giftbägaren målades år 1804 av El Greco