Förtvivlade rop till Gud

Förtvivlade rop till Gud

Dagens tema i våra kyrkor är bönen. Det finns i Bibeln olika slags böner, allt från stillsamma aftonböner till förtvivlans skrik om hjälp. I Bibeln finns också Guds löften om att uppfylla folkets böner om de bara håller sig till de lagar, som han under ökenvandringen dikterade genom Moses. Dessa lagar måste följas för om så inte sker riskerar Israels folk att föras bort i fångenskap och gå under.

Det är säkert många med mig som ber att blodbadet i Syrien skall ta slut. De syriska städerna Damaskus och Aleppo är den bibliska bakgrunden till flera dramatiska händelser. Att nu få redogörelser om vad som händer i dessa städer kan man uppleva som en brutal repris av Bibelns skildringar om hur det gick till när först Juda rike underkuvades av Assyrien och sedan hur Israels rike år 586 före Kristus invaderades av trupper från Babylonien. Jerusalems tempel jämnades med marken, tempelskatterna fördes bort som krigsbyten och överklassen och prästerna fängslades och fick vandra den långa vägen till Babylon. Kvar blev den dåligt utbildade underklassen, som efter plundringen av Jerusalem, hade svårt att försörja sig. Judarna slöt sig samman och gjorde sitt bästa att varje fredagskväll inleda sabbaten genom att tända den oljelampa, som skulle brinna i ett dygn och att samla familjen till en tortig måltid. Sabbatens festkvällar var förbi och Jerusalems svältande judar bad till Gud att de skulle få sitt dagliga bröd.

Profeten Jeremia lyckades fly från Jerusalem och fick med moderna ord politisk asyl i Egypten. Trots dåliga och långsamma kommunikationer fick han underrättelser om vad som hände i hans stad Jerusalem. Här fanns det efter invasionen bara ett litet fåtal som kunde skriva och det saknades skrivmaterial. Jeremia formulerade de underrättelser han fick till lyrik, som numera ingår i Bibeln och där kallas för Klagovisorna. Jeremia börjar med enskildring av hur folket led och efter detta en bön till Gud.

”Fienden sträckte ut handen
Efter alla templets skatter,
Hon fick se sin helgedom
Beträdas av hedningar,
Dem som du hade förbjudet
Att komma in i den helgedom.
Hela hennes folk suckar
Och söker efter mat
Sina skatter byter de mot bröd
För att uppehålla livet
Se, Herre, se
Hur föraktad jag är!”

Det dröjde 50 år innan de deporterade judarna fick komma tillbaka till Jerusalem och börja bygga upp sin stad. De flesta i denna skara var födda i Babylon och hade bara genom sina föräldrar fått höra hur Jerusalem såg ut och hur templet var byggt. Många män i denna grupp var välutbildade och några hade räddat med sig mindre förmögenheter från Babylon. De började bygga upp staden och templet och använde den utblottade befolkningen som billig arbetskraft. Jerusalem blev ett klassamhälle. Prästernas inflytande och makt ökade och de såg till att de folkliga upproren snabbt slogs ner.

Återvändarna lyckades skapa ett för överklassen välmående land, där den tongivande gruppen var prästerna i Jerusalems tempel. Detta förde med sig att den ene härskaren efter den andre invaderade landet. På den tid när Jesus vandrade runt och predikade fanns det flera grupper, som längtade efter ett annat samhälle. Det som irriterade många var att de judiska lagarna tillämpades olika beroende på vilken samhällsställning man hade. En av dessa var Johannes Döparen, som vände sig till de som stod fanns längst ner i samhället och saknade utbildning.

Den judiska familjelagstiftningen var annorlunda än den vi idag har i vårt land. Begreppet incest var vidare och det innebar bland annat att det för en man var förbjudet ätt gifta sig med änkan till en död bror. Vasallfursten Herodes Antipas i Galiléen hade gjort detta och under sina vandringar öster om floden Jordan fördömde Johannes Döparen detta i sina predikningar. Straffet blev halshuggning och vid en festmåltid bars Johannes Döparens blodiga huvud in på ett stort silverfat.

Johannes Döparen kunde av mycket att döma det mesta Jeremia skrev utantill. Han ansåg att Jerusalems judar inte hade ändrat sin livsstil sedan den dag då de fördes bort som fångar till Babylon. Jeremias tolkningar av Guds röst gick som ett eko först genom Johannes Döparens predikningar och sedan genom Jesus förkunnelse. Gud lyssnar på böneropen om det vanliga folket överger bruket att uppföra sig som överklassen. Jeremias råd var att alla, oberoende av samhällställning, skulle leva efter de lagar, som Gud hade dikterat genom Moses. Om så skedde skulle Gud föra Israels folk till ett land, som flödar över av mjölk och honung, och ge folket evig fred.

”Kungör detta för Jakobs folk
Ropa ut det i Juda
Hör detta, du dåraktiga folk
Som saknar förstånd,
Som har ögon men inte ser
Som har öron men inte höra mig.
Skall ni inte frukta mig
Säger Herren
Skall ni inte darra inför mig
Som gjorde sanden till gräns mot havet
En evig spärr som inte kan genombrytas.”
Ur kapitel 5

Bilden på Johannes Döparen har ja ghittat på nätet

2 thoughts on “Förtvivlade rop till Gud

  1. n synnerligen intressant blogg men jag förstår att den berett Dig huvudbry. Nå, den fick mig att känna det är söndag o att läsa om både Jeremia o Johannes döparen. Well done Carin!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s