I Årstafruns fotspår

I Årstafruns fotspår

Av en slump stötte Carina och jag samman förra hösten här på nätet. Det visades sig genast att vi hade många gemensamma intressen. Ett av dessa är Årstafruns dagböcker, de böcker som frun på Årsta gård i Brännkyrka socken skrev mellan år 1793 och år 1839. Dagböckerna förvaras i Nordiska Museums arkiv. I slutet av 1940-talet gjorde Sigurd Erixon och hans medarbetare ett utdrag ur böckerna, som blev ett bokverk i tre delar. Att läsa dessa är att förflytta sig 300 år tillbaka i tiden.

Årstafrun, eller Märtha Helena Reenstierna, var en för sin tid märklig kvinna. Hon var född den 16 september 1753 på Staffanstorp i Hovs församling, som numera hör till Herrljunga kommun. Hennes far var militär, men var sällan hemma eftersom han hade säte och stämma i Riddarhuset. Tiden sjöd av politisk oro och i Riddarhuset pågick ständigt hetsiga diskussioner mellan de två ledande partierna Hattar och Mössor. Modern, som var född friherrinnan Catarina Maria von Köhler, föredrog när familjens tre barn var små att flytta hem till sina föräldrar i Skillingaryd. Nu började en intensiv hemundervisning för barnen. Döttrarna skulle tränas att bli husmödrar på ett stort gods. De fick en gedigen utbildning i textilt arbete, matlagnig och trädgårdsskötsel. På äktenskapsmarknaden var det en tillgång om de blivande brudarna kunde vara värdinnor på stora kalas, konversera belevat, känna till kulturströmningarna och tala franska. Den äldsta dottern Märtha Helena var begåvad. Hon slukade alla böcker hon kom över och gillade att sy, sticka och knyppla.

Märtha Helena var mycket söt med svart och självlockigt hår och kunde konsten att sväva fram som en älva på dansgolven. Det skulle inte bli några svårigheter för familjen att få henne bortgift.
Märtha Helena letade själv upp den man hon ville gifta sig med. Det var ryttmästare Christian Henrik von Schnell, som var född i norra Tyskland julafton 1733 och var 20 år äldre än sin blivande brud. Ryttmästaren var yrkesmilitär och hade tagit avsked från sin tjänst i Ryssland och tillsammans med en släkting köpt gården Årsta i Brännkyrka socken. I ladugården fanns då 30 kor och utöver foder till djuren och säd för det egna hushållet odlades tobak. Alla var överens om att ryttmästaren var ett bra parti. Den 6 juni 1775 gifte paret sig i Liljholmens värdshus och det strävsamma livet som husfru började för den unga Märtha Helena.

Märtha Helena hade sedan hon var barn gillat att läsa och skiva. Det dröjde 18 år innan hon upplevde att hon hade tid för sig själv. Det var då hon började skriva dagbok. Hon var 40 år och hade inte förlorat sin skönhet även om hon inte längre var lika smärt om midjan. Hennes 60-årige make orkade dåligt med glada fester med musik och dans. Äktenskapet och livet gled in i en ny fas.

Carina och jag kom i höstas överens om att till våren söka oss till Årstafruns grav vid Brännkyrka kyrka och efter detta leta oss fram till Årsta gård. Det blev en lång och spännande vandring först längs Göta Landsväg, över Årstafältet och sedan in i 1950-talsstadsdelen Årsta, som har kvar sin charm med Folkets hus och bibliotek. Husen lyste mot oss i trevliga pastellfärger och mellan dessa stod blommande gamla päronträd. Vi funderade över om träden kunde vara rester från Märtha Helenas stora fruktträdgård med 286 träd.

Till slut var vi framme vid gården. Den strida bäck, som finns skildrad i dagböckerna, finns fortfarande kvar. Bäcken var viktig för Märtha Helena. Hon hade anlagt en engelsk trädgård med många olika trädslag, slingrande stigar och flera broar över bäcken. Hennes trädgård blev lika berömd som Hagaparken och parken kring Ulriksdals slott. Det kom många besökare till hennes park. En del var välkomna men det kom också otrevliga gäster. Bland dessa fanns en vildhund, som en natt hoppade över stängslet och sedan bet ihjäl hennes praktfulle påfågelshane.

Carina och jag stod på bron och njöt av att titta på det vackra huset. Grinden in mot gårdsplanen var låst, men från bron hade vi stora möjligheter att bekanta oss med gården. Carina, som aldrig tidigare varit vid gården, var förvånad över att huset var så stort. Altanen mot söder var sig lik sedan Årstafruns tid. Sommartid stod här stora krukor och i några av dem växte fikonträd. Naturligtvis fick inte hemodlade fikon saknas vid julmiddagen. På terrassen skymtade vi ett par solstolar. Vi konstaterade att tiderna har förändrats. Idag finns det inga drängar, som när vårsolen börjar skina släpar fram stora trädkrukor ur orangeriet och sedan vattnar träden med silat gödselvatten från stallet.

Carina och jag följde gångvägen genom den engelska parken ner mot Årstaviken. Vi gick tysta och tänkte båda på Årstafrun. Hon fick sju barn och bara en son blev vuxen. Barnens gravplats fanns under golvet i Brännkyrka kyrka. Sorgen över de döda barnen skymtar då och då fram i dagböckerna. Vad funderade Årstafrun på de soliga majdagar hon ensam strövade runt i den engelska parken och lyssnade på fågelsång?

Carina och jag stod en stund och tittade ut över Årstaviken. På Årstafruns tid hade det varit ganska tyst och stilla vid stranden. Numera dundrar tåg och bilar fram över bron strax intill. Årstafrun skulle inta ha känt igen sin strand

2 tankar om “I Årstafruns fotspår

  1. Dagboken om Årstafrun ligger här oläst. Borde, förstår jag, läsa den! Inspirerande vandring med Dig och Carina! Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s