Your Body is Your Temple

Your Body is Your Temple

Alla, som inte regelbundet besöker ett gym, tror gärna att alla gym är lika. Det är ju samma apparater på alla gym. Skillnaden mellan olika gym kan vara otroligt stor. Detta beror bland annat på hur apparaterna är placerade, hur omklädningsrummen är utformade, vilka som regelbundet går till gymet, var i Stockholm det ligger och vem som är platschef.

För ett par dagar sedan var jag på ett tillfälligt besök på World Class på Nybrogatan I Stockholm. Det ligger mitt emellan Dramaten och Östermalmshallen på en gata fylld med restauranger och affärer med ett annorlunda utbud av varor än i Skärholmen och Kungens Kurva. Tillsammans med platschefen Rickard Waldén fick jag gå runt i detta stora gym, som är fem våningar högt och där det finns en liten och väl fungerande hiss.

Rickard berättade gärna om sitt gym. Närheten till Dramaten märks på flera olika sätt. Alla, som arbetar på Dramaten, har ett företagskort på gymet. Många använder detta ett par gånger i veckan medan andra är helt likgiltiga för motion och styrketräning. Det är en speciell stil på skådespelare, scenarbetare och andra anställda på en teater. De uppträder annorlunda och på ett sätt som om de ständigt stod inför en fullsatt salong. Denna stil smittar av sig på de vanliga motionärerna. Under rundvandringen upptäckte jag inte undersköterskornas jäktade steg eller före detta fabrikschefers stora och bestämda kliv. Detta är en vanlig syn på mitt ordinarie gym på Hornsgatan strax intill Södersjukhuset.

När jag följde med Rickard uppför och nedför trapporna insåg jag vilket bra och bortglömt komplement till uppvärmning det är att springa uppför en trappa. I dessa trappor finns den inspirerande texten ”Your body is your temple.” När jag sedan genom ett fönster kunde titta ner på en inbyggd gård med takfönster fick jag en känsla av att stå på läktaren i en fransk gotisk katedral. Den stora gården, där det tidigare stått soptunnor och en piskställning. Hade nu förvandlats till en sal för övningar i styrka och smidighet. När jag senare stod i denna vackra del av gymet upplevde jag något av samma andakt som i en stor kyrka från senmedeltiden. Väggmålningen var inspirerande och manade både till koncentration vid rörelser och till meditation.

Rikard berättade med värme i rösten om sitt stora gym med 3500 medlemmar. Trots alla trappor trivdes de träningssugna i lokalerna. Salarna för gruppträning och spinning stora hade fönster ut mot gatan eller mot en mysig bakgård med små planteringar. Damernas omklädningsrum var inrett som ett turkiskt kaffehus från sekelskiftet 1900. Här njöt Jag av atmosfären och kände att jag skulle vilja stå vid fönstret och recitera den dikt Werner vom Heidenstam skrev för ungefär hundra år sedan. Han hade då bott i Mellanöstern i åtta år och nästan dagligen besökt orientaliska kaffehus, som doftade av starkt kaffe och översötade kakor.

”Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar, var jag går
—men ej till människor! Jag längtar marken,
jag längtar stenarna, där barn jag lekt.”
Ur Ensamhetens tankar. Nya diktsamlingen 1915

Efter rundvandringen avslutade vi samtalet i Rickards lilla kontor strax intill receptionen. Jag frågade då vad han upplevde som bäst och som sämst att driva ett gym i Stockholms innerstad. Det bästa var närheten till kunderna och att träffa på dem i andra sammanhang som när han gick på banken, gick och handlade eller åt på någon av restaurangerna i närheten. Att ett par gånger i veckan besöka Östermalmhallen var något han verkligen uppskattade.

Den stora svårigheten var det stora utbudet av gym kring Östermalmstorg. Här gällde det att skaffa sig en profil som kunderna gillade. Den stora nackdelen med lokalen var inte trapporna utan att det inte fanns utrymme vid receptionen för en trevlig soffgrupp och det var också för trångt att servera en enkel frukost buffé. Mornarnas hungriga tränare kunde gå till porten intill och där framför en fresk av Isak Grünewald njuta av McDonalds pannkakor med sylt och en kopp kaffe ur en pappersmugg.

Innan jag traskade backen upp till tunnelbanan vid Östermalmstorg slog jag mig ned på en av de två pinnstolor, som stod vid receptionen. Här åt jag ett litet mellanmål jag haft med mig. På den andra satt en man, som påminde om en ungdomsbild av Ingemar Bergman. Jag förstod att han inte tränat utan bara satt där och väntade på någon.

Plötsligt gled en mörkhårig dam fram till skohyllan och tog fram ett par högklackade röda skor. Hon böjde sig ner och tog dem på sig. Jag kunde hjälpa att jag spärrade upp ögonen. Scenen kunde vara hämtat ur en modern version av ”Borta med vinden”. Det var Vivien Leight jag såg i rollen som Scarlett O´Hara.

Mannen resta sig upp och bjöd henne armen. I utgången stötte de samman med en grabb, som påminde om min barndom i 1930-talets Göteborg. Han hade på sig ett par rutiga och kiltliknande kortbyxor och en solblekt kortärmad tröja. Han gick som en sjöman, som i sitt arbete klängde i tackel och tåg. Hans bara armar och ben berättade för mig en lång historia att han brukade tatuera sig i de hamnstäder han kom till. På fötterna hade han sportstrumpor och ganska slitna arbetsskor med inbyggd stålhätta. Han hälsade glatt på den vackra kvinnan och hon sa några vänliga ord tillbaka. Jag uppfattade mannen i kortbyxorna som scenarbetare.

På World Class på Nybrogatan möter man en annan miljö och kan låta fantasin få vingar.

2 tankar om “Your Body is Your Temple

  1. Du funderar väl inte på att byta gym? Skulle va synd att missa Johan. Jag håller mig iform genom cyklande o långa promenader. Men Din träning närmar jag mig inte. Ha det bra! Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s