På Facebook kan man varje dag läsa utdrag ur Årstafruns dagbok. Ibland känner jag mig manad att göra bilden av Stockholm tydligare än vad som framgår av dagboken. Stockholm har förändrats sedan Årstafrun levde. Jag tror inte att hon skulle känna igen sig om för en dag fick uppleva folklivet på gatorna.

Våren år 1799 var en stor månad för Årstafrun och hennes make. Sonen Hans Abraham skulle vara med om militärövningar på Ladugårdslandet och han hade för att kunna delta i detta fått ett tält av sin pappa. Lördagen den 1 juni visade alla regementen upp sig för nyfikna stockholmare. I sina snyggaste uniformer tågade officerarna och deras trupper från tältlägret in mot Skeppsbron, där ett vackert krigsfartyg låg för ankar. Denna parad måste Årstafrun titta på.

Årstafrun var stolt över att tillhöra en berömd adelssläkt. Att stå på gatan och nyfiket glo på en parad var ingenting som tilltalade henne. Denna dag hade hon tur. En avlägsen släkting, generalinnan von Arbin, bodde i ett nu rivet ruckel där Dramaten nu ligger. Från hennes fönster hade de båda adelsdamerna en god utsikt över allt som hände på Nybron. De slapp också få uppleva stanken av den smutsiga bäcken Rännilen, som långsamt gled fram där Birger Jarlsgatan nu ligger.

Generalinnan Adolfina Fredrika von Arbin var yngre än Årstafrun. Hon var änka efter Axel Magnus von Arbin, en man som var ett tekniskt geni och som kämpat sig upp i graderna inom det militära. Han blev adlad för att kunna bli general och från denna ställning i Skåne leda bygget av en rad fästningar som skydd mot danska angrepp. Han gifte sig först efter det att han hade fyllt 40 år och hans ionårshustru kom från en mindre känd adelssläkt. Den dag Axel Magnus von Arbin kände sig mogen för att lämna sin tjänst som general fick han som pensionsförmån disponera torpet Husby under Akalla gård. En av grannarna var skomakare. Både skomakaren och den före detta generalen bodde på marker, som tillhörde krigsskolan i Karlberg. I generalens familj fanns då fem barn och det enda husfrun hade att glädja sig åt var en fin titel. På detta torp var det svårt att få pengarna att räcka till.

Generalen dog och hans familj tvingades att lämna torpet i Husby. Som änkepension fick generalinnan bo i ett fallfärdigt hus i utkanten av det stora exercisfältet Ladugårdslandet. Från fältet gick en lerig marschväg mot Nybron och det var strax intill denna bro som generalinnan fick disponera ett hus med fönster mot Nybron.

Jag gissar att det inte var gratis för Årstafrun att titta på paraden från dessa fönster. Kanske hade hon med sig till värdinnan en korg fylld med ägg och en bit ettersalt skinka från resterna av julslakten.

Sist i denna parad kom en ståtlig vagn. I denna satt vårt lands unga drottning Fredrika Dorotea Vilhelmina av Baden. Hon var nyblivne mamma och kungafamiljen bodde sommartid på Drottningholm.

Årstafrun skrev i sin dagbok om den kungliga vagnen men ingenting om vad de båda damerna talade om när de stod i fönstret och tittade ner på den militära prakten. Båda kämpade med dålig ekonomi och båda var oroliga för sina barns framtid. Årstafrun hade bara sonen Hans Abraham, som alltför gärna drack för mycket brännvin och roade sig med att rulla runt med någon piga i sänghalmen. Det generalinnan säkert oroade sig för hur hon skulle kunna skrapa ihop till hemgift till sina fyra döttrar.

Årstafrun beundrade kejsar Napoleon och avskydde Gustav III och hans familj. Det är därför inte konstigt att hon bara nämner kungafamiljen i förbigående. Kungen år 1799, Gustav IV Adolf, var en motvillig monark som helst av allt ville ägna sig åt språkstudier. Han var unik för sin tid, eftersom han talade franska, latin och finska flytande. Gustav IV Adolf var oduglig som militär och kunde inte leda de svenska trupperna i ett försvarskrig mot Ryssland. Efter det förnedrande nederlaget fängslades han, avsattes och tvingades med sin familj att lämna vårt land. En av hans sentida ättlingar var drottning Victoria. På hennes initiativ fördes hans kista till Stockholm, där den sattes ner i det Bernadottska gravkoret i Riddarholmskyrkan.

Jag skulle vilja vrida tillbaka tiden minst 30 år och begära att TV skulle göra en serie om Årstafrun med Margareta Krook i huvudrollen. När jag nu läser Årstafruns berättelser från 1799 funderar jag på hur Margareta Krook utanför Dramaten skulle skildra dagens intensiva trafik på Strandvägen ut mot Ladugårdslandet, eller Gärdet som det idag kallas.