Jogging med Johan

Jogging med Johan

Det är ungefär tjugo år sedan jag sist gav mig ut på en joggingrunda. Anledningen till att jag då slutade träna inför Midnattsloppet var att mitt vänstra knä vek sig i en av uppförsbackarna vid Mälarhöjdsbadet. Av min naprapat fick jag då höra att mitt vänstra knä var så slitet att jag måste avstå från alla ansträngande övningar. Det hörde bland annat att jogga och med spade gräva i trädgården. Det sista rådet lydde jag inte, viket hade till följd att högra knä började värka.

Jag hade ingen lust att återvända till naprapaten och tala om att jag inte hade kunnat låta bli att sätta spaden i jorden. Nu valde jag att gå till Tant Husläkare och gny som en stackars hundvalp. Hon klämde på mina knän och konstaterade förslitningsskador, som delvis kunde bero på att det bildades saltkristaller i vätskan runt ledkapslarna och att smärtorna kanske skulle försvinna om jag försökte äta saltfri mat. Sedan kom det dystra beskedet att jag måste acceptera att mina knän var slitna och lära mig leva med detta. Alltså inga mysiga joggingturer och hemma insåg jag att kunde byta ut spaden mot en jordfräs. Mina mycket slitna joggingskor hamnade i soporna.

För ungefär två år sedan diskuterade jag mina dåliga knän med min personlige tränare Johan. Hans filosofi är att man med hjälp av rätt träning kan stärka de muskler, som finns runt omkring skadade ställen i kroppen. Jag fick börja med ett par lätta övningar och sedan dess har övningarna blivit fler och tyngre. Till min stora glädje orkar jag hålla på längre innan det tar emot i knäna. Tidigt i våras kände jag mig mogen för att starta med jogging och för att undvika skador köpte jag ett par brandkårsröda skor för drygt 1000 kronor. Skorna är ett fynd och knäna klarar av kortare joggingsträckor på en lugn parkväg i min förort.

Det var med stolthet i rösten jag berättade detta för Johan. Då kom vi överens om att jag under Johans vakande ögon skulle börja träna jogging. Starten skulle ske vid World Class träningslokaler på Nybrogatan. Nybrogatan ner mot Dramaten skulle bli en bra sträcka för uppvärmning i form av en snabb promenad. När vi sedan utanför Dramatens trappa skulle passera flera rödljus gällde det att hålla kroppsvärmen uppe genom löpning på stället och att sedan se upp när vi korsade den bullriga och hårt trafikerade Strandvägen.

Det var jobbigare att jogga på kajen vid Strandvägen än hemma i min förort. Det blåser alltid från Östersjön och att jogga i en saltdoftande motvind blev en ny upplevelse för mig. Hela tiden kände jag att vinden tänkte fösa in mig i någon parkerad varubil. Jag kurade ihop kroppen och joggade framåt som ett stort och rullande klot.

Johan hade bestämt att jag inte skulle jogga mer än drygt hundra meter och att vi skulle stanna vid ett skjul för att sedan gå snabbt i ungefär 50 meter. Nu fick jag ett nyttigt påpekande av Johan. Jag måste tänka på att hur mycket det än blåser måsta man jogga med rak rygg. Om jag kutar med ryggen försvåras andningen och utan riklig tillgång till luft blir andningen bara ett trist flåsande.

Vi fortsatte fram mot Djurgårdsbron. Nu stötte jag på ett annat problem. Det var försommar och soldyrkande stockholmare hade sökt sig till kajen för snabba promenader på en tidig lunchrast, seniorer med eller utan rollatorer strosade långsmat framåt och barnlediga och stolta pappor traskade fram med sina barnvagnar. Nu gällde det att komma ihåg de övningar med ögonen jag tränade i vintras under Johans ledning. Nu gällde det att bara röra på ögonen och inte vrida på hela huvudet. Det skulle inte vara trevligt att springa rakt på en barnvagn.

Johan delade upp kajen fram till Djurgårdsbron i etapper. Vid bron skulle vi vända och jag skulle omväxlande jogga och gå snabbt tillbaka till Dramaten. Nu gick det bättre eftersom jag hade vinden i ryggen. Till min stora glädje klarade jag att röra på ögonen samtidigt som jag joggade.

Vi kom tillbaka till Dramaten utan att jag hade sprungit omkull en enda barnvagn eller hade krockat med någon elegant dräkttant med rollator. Johan ställde sig vid den gyllene staty, som föreställer poesins gudinna.

”Det gick riktigt skapligt för dig och helt utan missöden bland allt folket. Nu sätter vi upp ett mål. Innan sommaren är slut skall du orka jogga härifrån fram och tillbaka till Djurgårdsbron. Det är ungefär två kilometer. Jag är övertygad om att du klarar det. Du svara alltid bra på träning, din kropp är stark. Men glöm inte att träna på din egen parkväg!”

Detta lät som skön poesi i mina öron.

Ett par dagar efter detta första försök till jogging hade något som inte fick hända. Min strokedrabbade make David ramlade ihop på golvet. Jag greps av panik och var övertygad om att det var en ny stroke. Det blev ambulans med blåljus till Södersjukhuset.

Det var ingen ny stroke. En ung kvinnlig läkare konstaterade att hon sett ett liknande fall på Stockholms Stadion under en tävling i friidrott en solig och het sommardag. En löpare trillade ihop och sjukvårdspersonalen konstaterade att han plågades av saltbrist. Provtagningen visade att David led av brist på natrium och att detta var anledningen till att benen vikit sig.

Det sista läkaren sa till mig innan vi skildes var att jag borde äta mer salt. Det skulle inte vara trevligt om jag också föll ihop som ett korthus. Vem skulle då pyssla om David?

Redan dagen därpå ändrade jag mina matvanor. Till morgonkaffet gjorde jag en smörgås av morotslimpa och la på kokt, kall färskpotatis, en skivad tomat och ringlade rikligt med kaviar över. Lunchen förstärktes också med tomater och kaviar.
Allt fungerade prefekt. Igår sken solen. Jag kämpade hela dagen utan problem i trädgården, klippte gräsmattan, körde jordfräsen och planterade ut tomater. Jag svettades, drack vatten och åt mer kaviar. Sommardagen var perfekt. Sedan kom natten och då lekte inte livet längre. Det gjorde så ont i knäna att jag knappt kunde stå på benen. Jag hade fått tillbaka de skavande saltkristallerna.

Nu på morgonen känns det bättre. Dagen skall bli saltfri och jag hoppas att allt går över till nästa joggingpass med Johan. Jag vill inte ringa återbud eftersom början med joggingträning varit perfekt.

En tanke på “Jogging med Johan

  1. Å Carin, va jag hoppas allt kommer att gå bra! Ännu en gång, jag upprepar mig, ”Alla borde ha en Johan”!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s