Sjung om studentens lyckliga dar . . .

Igår sprang mitt nästyngsta barnbarn Sebastian ut på Södra Latins skolgård. Solen sken och skolgården var fylld av vänner och släktingar till de 330 ungdomar, som nu lämnade skollivet bakom sig. Jag fick ströva runt länge i skogen av studentskyltar och under ett moln av glittrande ballonger innan jag hittade min familj och Sebastian, som denna dag klätt sig i mörk kostym och hade bytt ut sin bruna herrhatt mot en vit studentmössa.

Jag var inte ensam om att leta efter släkt och vänner. Plötsligt stod jag rakt framför en pojke, som slog armarna runt mig och kramade mig hårt.

”Carin, vad roligt att du kom och att äntligen få träffas”
Pojkens grepp om mig slappnade något när jag frågade honom hur vi hade träffats.
”Facebook, så klart!”
”Men hur? Känner du Sebastian?”
Pojken skakade på huvudet och skulle just säga något när en flicka i välsittande vita kortbyxor och en färgglad topp kom stormande och ryckte bort pojken från mig.

”Äntligen, äntligen har vi hittat dig. Är det din mormor?”
”Facebookkompis”, sa grabben skrattande till mig. ”Lycka till att hitta Sebastian!”
De båda ungdomarna försvann i folkhavet och lämnade mig i ovisshet om var på Facebook jag hade stött på pojken.

Jag var nu nära den stora skoltrappan. Helt oväntat upplevde jag något som påminde om när strax efter det andra världskriget Frälsningsarmén spelade tillsammans med sina amerikanska trosfränder vid Stora Dammen i Slottsskogen i Göteborg. De, som stod närmast den lilla jazzorkestern, började sjunga med och jag drogs med in i stämningen vid tonerna av ”When the saints go marchin´ in” Några applåderade och orkestern fortsatte med studentsången.

” Sjung om studentens lyckliga dag,
låtom oss fröjdas i ungdomens vår!
Än klappar hjärtan med friska slag,
och den ljusnande framtid är vår.
Inga stormar än,
i våra sinnen bo,
hoppet är vår vän,
vi dess löften tro,
när vi knyta förbund i den lund,
där de härliga lagrarna gro,
där de härliga lagrarna gro!”

En man i min ålder och med en gulnad studentmössa på huvudet höjde mössan mot sin hustrus knippe med blå och gula ballonger och skrek hurra med samma glädje han säkert hade känt när han för mer än 50 år sedan sprang ut från samma trappa. Av vad jag förstod väntade han på ett barnbarn, som gått på Södra Latins musiklinje.
Det blev repris på studentsången och nu ville en hund vara med och sjunga. Han lyckades förvånansvärt bra att skälla och gläfsa fram olika toner. Hundägaren, en tonårsflicka i rosa kortbyxor, blev blodröd i ansiktet och gjorde allt för att få tyst på sin musikaliske vovve. När hon inte lyckades med detta ryckte hon i kopplet och drog iväg sin motvillige hund till del lilla parken längst bort på skolgården.

Äntligen hittade jag Sebastian och familjen. Pappa Bosse släpade på en sportväska i vilken det låg kläder till Sebastian. När allt gratulerande och fotograferande på gården var över, skulle Sebastian till tvättbara kläder och därefter kliva upp på studentflaket för att ge sig ut på sta´n och visa upp sin glädjeyra för förvånade turister och jäktande svenskar.

Jag följde med pappa Bosse till baksidan av skolan, där studentflaken stod uppradade. Musikklassen hade riggat upp en förstärkare på sitt flak och det ekade av diskotoner på hela bakgården. En kvinna i min ålder suckade och sa att hennes hörapparater inte gillade detta oväsen. Enligt henne var det bättre når hennes barn lämnade gymnasiet. Då drog ungdomarna på sig sina mest slitna jeans och var barhuvade. Att åka runt på ett lastbilsflak och skrika att man tagit studenten var något av det dummaste man kunde göra. Då var det billigt att springa ut ur skolan. Kvinnan suckade och undrade om ungdomarna inte borde använda pengarna på bättre sätt än att stå på en lastbil och spruta ner varandra och andra med skumpa eller öl.

Jag hittade Sebastians flak, som stod sist i raden av flak. När hälften av klassen stigit upp på flaket började sprutandet och jag blev under jubel duschad av en bubblande läskedryck. Bland de sista som steg på flaket var Sebastian, som hade med sig en sexpack öl från någon livsmedelsbutik. När ölet kom upp på flaket blev det ännu mer oväsen från flaket, någon smällde en champagnekork och när drycken mötte solstrålarna uppstod ett virrvarr av små regnbågar. Jublet blev högre och bullrigare och jag beslöt mig för att gå hem.

I backen upp till Södra Latin stod en polisbil parkerad. Jag frågade den kvinnliga polisen hur det var att vakta en karavan av studentflak.
”Det kan bli stökigt” sa hon glatt.”Vi får se vad som händer på det där flaket, där det redan är full rulle” sa hin och pekade mot Sebastians flak.
”Mitt barnbarn finns där” sa jag glatt.
Polisen nickade mot mig och hoppades att allt skulle gå bra och att hon slapp ingripa.

På den tysta gatan ner mot tunnelbanan vid Mariatorget gick jag förbi en stillsamt gråtande pojke. Han var klädd i mörka kortbyxor och vit skjorta och på huvudet hade han en studentmössa utan text. I den ena handen höll han kuvertet med sitt betyg och i den andra ett par högklackade damskor. Strax bakom honom gick ett par i 70-årsåldern, som tydligen var pojkens morföräldrar. Av utseendet att döma var de invandrare och mormors händer skvallrade om att han hade arbetat med städning. Hon hade ett par slitna trätofflor på fötterna och hennes steg ekade på gatan.

Jag hade velat gå fram och fråga pojken varför han inte stod och jublade på ett studentflak och vad han skulle göra nu när skoltiden var över. Jag kom mig inte för att göra detta. Pojkens ögon glänste av tårar och ensamhet.

Det finns en dold baksida av studentens lyckliga dagar.

En tanke på “

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s