Atombomben i Vinterviken

Atombomben i Vinterviken

Sommaren 1994, en varm sommarnatt, gav min make David och jag oss ut på äventyr i Vinterviken, som ligger i vårt närområde. När vi kom till Stockholm sommaren 1967 var Vinterviken ett förbjudet och välbevakat grönområde och någon förklaring till detta fick vi aldrig. På 1860-talet hade Alfred Nobel köpt området för att tillverka nitroglycerin och efter det att denna verksamhet under krigsåren flyttats till Gyttorp användes området för att prova olika slag av sprängmedel. I början av 1950-talet kom en ny verksamhet in i området. I hemlighet hade militären beslutat att vårt land skulle skaffa sig en atombomb och i den gamla svavelsyrefabriken pågick försök att framställa kärnbränsle. Denna verksamhet pågick i knappt 20 år och delar av det radioaktiva materialet sänktes senare i djupet utanför Landsort. Kvar i svavelsyrafabriken blev metallskrot och en del kontorsmöbler. Byggnaden spikades igen och nässlor spirade runt väggarna.

Området öppnades för allmänheten och det sattes upp en skylt om att det var förbjudet att gå in i svavelsyrafabriken. Detta respekterades inte av alla och uteliggare och klotterkonstnärer bröt upp dörrarna och hittade här en fristad. Ansvariga för området kom och spikade för alla dörrar men dagen därpå var det öppet igen. Uteliggarna plockade ut kontorsmöblerna, röjde bland brännässlorna och släpade bland annat ut en stor soffa i äkta skinn. Den luktade spyor och urin och var inte lockande att slå sig ner på.

Svavelsyrafabriken lockade till äventyr. En natt steg David och jag in genom en av de öppna dörrarna och möttes av en stank av urin, smutsiga kläder och nitrösa gaser, som fortfarande satt kvar i de nästan fällfärdiga tegelväggarna. Vi beslöt oss för att under en kort stund gå på upptäcktsfärd, vi klängde på uteliggarnas stegar och vi gick över övervåningens stabila golv av ekplank. Här stod reaktorn, som med dagens mått mätt var både liten och oansenlig. Väggarna bakom reaktorn var målade med bilder, som skulle kunna passa i en skräckfilm. Tyvärr hade inte konstnären signerat målningen. Jag skulle gärna vilja veta vem eller kanske vilka som skapat detta nu försvunna mästerverk.

Under målningarna fanns rester av ett nattläger med illaluktande sängkläder, odiskat porslin, tomma ölburkar och en trave med cigarettfimpar. Nu hade vi fått nog och letade oss så snabbt som möjligt ut i det fria. Vi gick ner till stranden och sköljde bort smutsen från händerna och satte oss på en sten och njöt av sommarnatten och vissheten av att vi hade ett hus att bo i och att vi hade tillgång till en tvättmaskin.

Några år senare beslöt Länstyrelsen att svavelsyrafabriken skulle rustas upp och bli ett skulpturmuseum. Renoveringen blev dyrare än beräknat och trots alla ansträngningar gick det inte att befria väggarna från utsläpp av frätande gaser. Museet invigdes och folk kom med båt för att titta på denna nya sevärdhet. De allra flesta kom aldrig mer tillbaka. De hade fått huvudvärk inne i lokalerna. Sedan gick det ett par år och under denna tid blev besökarna färre och färre. Slutligen stängdes skulpturmuseum. Idag finns en restaurang i den nedersta våningen och det mesta av gaserna i väggarna har troligtvis försvunnit. Till restaurangen hör numera en trevlig uteservering.

När jag denna sommar sitter utanför svavelsyrefabriken och äter lunch funderar jag över vad som hade hänt och vårt land blivit en kärnvapennation och att atombränsle hade tillverkats i mitt närområde. Jag skulle inte ha varit rädd och nu funderar jag på hur den stora björnen i öster skulle ha reagerat.

En tanke på “Atombomben i Vinterviken

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s