I Årstafruns fotspår – En furstes begravning

I Årstafruns fotspår - En furstes begravning

Sommaren och den tidiga hösten år 1801 var en orolig tid i Stockholm. Sommaren hade varit torr och varm och skörden slog fel. Det var brist på mat i stora delar av landet. Det fanns inte arbete för alla ungdomar på landsbygden. Nu sökte de sig i panik till Stockholm för att söka lyckan, men också här var det ont om arbetstillfällen. Överallt syntes tiggare och lösdrivare, som för att få mat för dagen stal allt ätbart de hittade. Årstafrun beklagade sig i dagboken att hon en natt fick flera av sina äppleträd plundrade.

Måndagen den 28 september 1801 skrev Årstafrun ett förmanande brev till sonen Hans Abraham. Han hade på egen begäran fått förflyttning till Stockholm och hade inte något fast arbete inom det militära. Nu drev han runt i Stockholm, roades sig och drack för mycket sprit. Tack vare sin mamma fick han hyra ett rum hos skräddare Gran. Skräddare Grans hustru var hårfrisörska och brukade kamma Årstafrun efter det sista modet. I oktober for Årstafruns make in till staden och hälsade på sonen, som låg sjuk i sin säng. När Årstafrun fick höra tals om eländet blev hon förtvivlad och skrev i dagboken att sonen var en Syndare och levde i Gudsförgätenhet.

Fredagen den 9 oktober 1801 dundrade kanonerna salut i Stockholm. Detta berodde på att drottningens föräldrar från Baden flyttat till Stockholm och fått en tillfällig bostad i Överståthållarhuset vid Slottsbacken. Drottningens far var Karl Ludvig, arvprins av Baden, och hans hustru Amalia Fredrika av Hessen-Darmstadt. Baden var då ett litet kungarike i sydvästra Tyskland med en lång gräns mot Frankrike.

Den 14 december samma år var en dag i snöstormens och kylans tecken. Trots kylan och all snön for Årstafrun några dagar senare in till Stockholm. Av goda vänner fick då hon höra att drottningens far tidigare i december hade farit till Arboga och sedan beslutat sig för att fara vidare till Örebro. Vagnen halkade i snöyran av vägen, drottningens far fick ett slaganfall av chocken och dog omedelbart.

Det nya året 1802 började med sträng kyla. Sonen Hans Abraham hade återvänt till militärlivet och användes som nu som vakt och som brandsoldat. Han hade hyrt ett rum på Storkyrkobrinken mitt emot det Oxenstiernska palatset, som tidigare Riksbanken hade disponerat. Ibland kom han hem till Årsta och kunde då följa med sin mamma på olika tillställningar. Fredagen den 8 januari 1802 var en rekordkall dag, men detta hindrade inte Årstafrun och Hans Abraham att med kälkvagnen fara in till Överståthållarhuset vid Slottsbacken för att titta på den döde arvprinsen Karl Ludvig. Enligt dåtidens sed skulle allmänheten få möjlighet att titta ordentligt på döda kungligheter. Det var lång kö framför porten. Hans Abraham sökte upp vakten och såg till att hans mamma fick gå in till likrummet genom dörren på husets baksida. Årstafrun spanade in alla detaljerna i klädseln och beskrev dessa noga i dagboken.

Två dagar senare jordfästes arvprinsen i Riddarholmskyrkan. Årstafrun och hennes make hade blivit bjudna till handelsman Jacob Björkman för att från hans fönster titta på processionen från Överståthållarhuset till Riddarholmskyrkan. Den gick genom dåtidens förnäma kvarter vid Riddargatan (nuvarande Myntgatan), över bron och fram till kyrkan. Årstafrun tyckte att ceremonin var ganska vacker, men det mest spännande var mötet med de andra gästerna. Den mest berömde var Adolf Ulrik Kirstein, som var slottsbyggnadsmästare. Värdfamiljen bjöd på vin och till detta enkla kalas var också sonen Hans Abraham inbjuden.

Trots sitt förakt för kungafamiljen kände Årstafrun att hon måste få komma in i Riddarholmskyrkan och se hur den invändigt nu var svept i svart begravningstyll och där de gamla militärfanorna tillfälligt hade tagits ner. I kylan for hon och Hans Abraham till Riddarholmen och där upptäckte Årstafrun till sin besvikelse att kyrkan var låst och att det gick beväpnade vakter utanför. Det hela löste sig snabbt. Hans Abraham kände en av vakterna och övertalade honom att släppa in mamman. Nu var Årstafrun och hans Abraham ensamma i kyrkan, där den dystra stämningen från begravningen fortfarande fanns kvar. Det var mörkt i kyrkan och Årstafrun beklagade sig över att hon inte kunde få njuta av ståten, som säkert var mycket vacker i skenet av vaxljus.

Det blev en blåsig vår inte bara när det gällde vädret utan också politiken. Löjets vindar började svepa över den unge och osäkre Gustav IV Adolf. Den starke mannen i regeringen var riksdrotsen Carl Axel Wachtmeister, som var den ende som kungen hade förtroende för. Riksdrotsen upplevde att kungen var otålig och svår att samarbeta med. För att få regeringsarbetet att flyta samlade riksdrotsen de andra ministrarna i sin bostad på Stora Nygatan. Här togs viktiga beslut och när protokollen var utskrivna tog Riksdrotsen dem till kungen, som snällt och lydigt skrev under. Detta gällde framför allt rättsväsendet. När det gällde utrikespolitiken varnade Carl Axel Wachtmeister kungen. Det oresonliga hatet mot Napoleon skulle leda till svårigheter för landet. Kungen lyssnade knappast på råden utan drev här igenom sin egen vilja.

Det började spridas nidbilder, som föreställde riksdrotsen på promenad med sin hund. Hundens huvud var en bild av kungen. Den franske ambassadören i Stockholm la märke till detta och skrev hem att det inte skulle dröja länge innan svenskarna avsatte sin galne och löjlige kung.

Årstafrun funderade i sin dagbok över vad som höll på att hända. Tidigt på morgonen fredagen den 14 april 1802 lämnade drottningens mor och hennes följe Stockholm för att åka hem igen. De första milen skulle de ha sällskap av kungen och drottningen i vagnarna. Det Badiska herrskapet hade mängder av bagage och för att få med sig allt hade 500 skjutshästar rekvirerats från socknarna söder om Stockholm. Nu skulle det fram till dess att hästarna kommit tillbaka till sina skjutsställen bli svårt för vanligt folk att ge sig ut och resa.

Landet styrdes av en kunglig tyrann.

Bilden på Riddarholmskyrkan kommer från ett vykort.

2 tankar om “I Årstafruns fotspår – En furstes begravning

  1. Årstafrun var en väldigt företagsam kvinna, må man säga. Hennes son var ju inte helt misslyckad. Det är spännande att följa denna dam med familj o tidens förmögna!

  2. Ping: I Årstafruns fotspår – En furstes begravning | carinabeckerman

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s