i Årstafruns fotspår- Branden på Riddarholmen år 1802

i Årstafruns fotspår- Branden på Riddarholmen år 1802

I början på 1800-talet införde den nu myndige kung Gustav IV Adolf en nygammal uniform för militären. Kungen hade aldrig själv kämpat sig igenom officersskolan i Karlskrona eller Savolax i Finland och blivit överbefälhavare bara för att han var Sveriges konung. De officerare, som hade erfarenhet av krig, fick aldrig tillfälla att yttra sig. Enligt kungen order skulle såväl officerare om meniga gå klädda som karolinerna i långrockar med en lång knapprad, snäva knäbyxor och trånga läderstövlar, som gick en bit över knäna. Stövlarna måste vara våta för att bli så smidiga att de gick att sätta på sig. Detta visade sig snart vara en katastrof. Många soldater förfrös under vintern både ben och fötter.

Som kung genomförde kungen kontroll av alla som gick vakt. Alla knappar måste var knäppta på ett korrekt sätt, halsduken skulle vara knuten på ett speciellt sätt och långrocken snyggt uppsatt. De vakter, som inte till punkt och pricka uppfyllde klädkraven, hamnade i den mörka och fuktiga arrestlokalen. Den enda mat de fick där var bröd och vatten. Otroligt många officerare råkade ut för detta. Det pyrde av missnöje mot kungen bland militärerna. Många av dem hade stor beundran för den på slagfälten framgångsrike revolutionären. Även utanför militärkretsar var Napoleon en hjälte och Årstafrun skrev ofta berömmande ord om honom i sin dagbok.

Årstafruns son Hans Abraham lärde sig aldrig knyta halsduken på ett korrekt sätt och han slarvade ofta med att knäppa alla knapparna i vapenrocken. En gång blev bestraffningen en veckas vistelse i häktet. Årstafrun var rädd för att hans skulle svälta ihjäl och for till häktet med en matkorg, som också innehöll vin och kaffe. Den dag Hans Abraham släpptes loss ur häktet roade han sig grundligt. Han saknade pengar och tog ett tillfälligt lån. Efter detta fick han för vana att låna pengar och var övertygad om att han så småningom skulle kunna betala skulderna.

Officerarna skulle också tjänstgöra som brandsoldater. Så snart det började brinna dånade det i Stockholms alla kyrkklockor. Då greps Årstafrun av oro och rädslan att sonen skulle omkomma i lågorna.

Måndagen den 15 november 1802 var mycket kall och med storm från norr. blåsig. Årstafrun och var uppe och eldade i kakelugnen till långt efter midnatt. Det blev bara ett par timmars sömn. Kyrkklockorna började dåna så hårt att Årstafrun vaknade. Nu gick det inte att sova. Morgonen därpå fick Årstafrun veta att två gamla stenpalats på Riddarholmen brann. Det ena var Wrangelska palatset, som då var landets riksarkiv. Handlingarna hade inte gått att rädda och stora delar av vårt lands historia hade gått upp i lågor. Hon fick också veta att Hans Abraham hade under släckningsarbetet fått ett gipstak över sig och som genom ett underverk räddats sig ur lågorna.

Kyrkklockorna dånande och dånade. Årstafrun blev så orolig att hon beslöt sig för att trots kylan fara in till staden och hälsa på familjen Västerståle. Det var fler än Årstafrun som hade sökt sig till detta hem. Bland de tillfälliga gästerna fanns också sonen Hans Abraham, som hade ett stort bandage om den högra armen och handen och inte hade bytt kläder. Nu var han klädd i trasor och de stank av brandrök. Hans Abraham berättade livfullt vad han varit med om. Efter att ha kravlat sig ur den brinnande byggnaden hade han fått hjälp av riksrådet Loricks att komma till ett apotek, där hans brännskador hade blivit omskötta. Han gick haltande hemåt och fick sista biten hjälp av den engelske prinsen William.

Kölden fortsatte och alla frös. Trots detta befallde kungen stor paradering utanför Slottet. Kylan hade gjort att det inte gick att få fram mat till soldaterna, som nu måste gå av och an på slottsgården med hungriga magar, blå näsor och värk i händer och fötter.

Det finns i den tryckta sammanfattning av Årstafruns dagbok ingenting om varför den engelske prinsen var i Stockholm. Han ledde förhandlingar angående ett eventuellt anfallsförbund mot Napoleon. Förutom Sverige och England skulle också Preussen och Ryssland vara med i detta förbund. Papperen skrev under tre år senare och då inleddes det pommerska kriget, som varade i två år.

Tsaren i Ryssland, Alexander I, var barnbarn till Katarina den Stora och hennes största önskan var att Alexander skulle ta över tronen efter henne. I Ryssland var det då sed att tsaren under sin livstid utsåg efterträdaren inom sin egen familj. Katarina den Stora ansåg inte att sonen Paul dög som tsar och beslöt sig därför att hoppa över ett släktled. Kejsarinnan hann aldrig skriva sitt testamente eftersom hon drabbades av stroke och avled nästan omedelbart. Paul blev tsar och många i Ryssland fasade för vad detta skulle innebära. Tsar Paul var sjukligt misstänksam och var innan modern, Katarina den Stora, skulle lönnmörda honom på samma sätt som hon gjort med hans far. Paul I hann bara regera landet i tre år innan han kallblodigt mördades. Idag råder stor osäkerhet hur stor delaktighet sonen Alexander hade i detta. Under hela sin livstid hävdade Alexander I att han inte kände till detta brutala dåd trots att han fanns i samma byggnad som fadern.

Tsar Alexander I levde ett dobbelliv. Mordet på faders kom att tynga honom under resten av livet och gjorde att han ibland blev en grubblare. Tsaren var gift med Elisabeth från Baden och genom detta blev han svåger till den svenske kungen, som var gift med Elisabeths syster Fredrika. Redan i unga år skaffade sig tsar Alexander I en älskarinna, som han hade träffat under en resa i den del av Polen, som Ryssland hade ockuperat. Det var den förmögna furstinnan Maria Narysjkina. Vid alla officiella tillställningar, i kyrkan och vid militära parader hade tsar Alexander sin lagvidga hustru vid sin sida, medan han på privata fester alltid hade sällskap med furstinnan Maria. Så småningom levde han i politiken ett dubbelliv. Hans ena jag önskade samarbeta med Napoleon med det andra tog kontakt med engelska diplomater om möjligheterna att tillsammans med dem inleda ett krig mot Napoleon.

De svenska diplomaterna i Sankt Petersburg genomskadade de dubbla budskapen i allt Alexander I sysslade med. De skrev varnande brev till Sverige och det hände att de åkte hem för att personligen diskutera problemen med kungen. Gustav IV Adolf vägrade att lyssna. Han var övertygad om att han helt och hållet kunde lita på sin svåger.

Bilden föreställer detWrangelska palatset. son har byggt om flera gånger efter branden. Idag år det säte för Svea Hovrätt.

2 tankar om “i Årstafruns fotspår- Branden på Riddarholmen år 1802

  1. Så intressant. Om allt detta visste jag inte. De där tsarerna, ja kungarna också, var ett knepigt släkte. Det har väl blivit bättre, eller? Kram!

  2. Ping: i Årstafruns fotspår- Branden på Riddarholmen år 1802 | carinabeckerman

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s